Patriarkens sommar (Och de orörbara)
Marcelinos inflytande har ökat sedan Pedro Herrera lämnade ledningen och plötsligt verkar det inte bli så mycket Zaragoza kvar till hösten.
Efter ett par dagars välförtjänt (?) semester: tillbaka i Norrköping så, och tillbaka här. Som världen ser ut idag hinner ungefär allting slå om och skifta form på ett ögonblick, tre dagar utan dator blir sålunda jämförligt med ett äldre halvår sett till missat informationsflöde.
Och än mer uppenbart blir det under Silly Season. Förstås.
I Zaragoza råder för närvarande en värre säljhysteri än den man väntat sig finna i Valencia.
Vi börjar med att bekräfta att varken Juan Pablo Caffa, Toni Doblas, Stephané Pignol eller Chus Herrero kommer att vara Zaragozaspelare i höst.
I Caffas fall skulle det så till sist komma att visa sig att Segunda Division blott var en lång strävan för att komma tillbaka till den punkt han började på i augusti förra året. Zaragoza väljer på Marcelinos inrådan att inte driva förhandlingarna med Betis vidare och låter helt ogenerat honom vända tillbaka för ytterligare minst en säsong där nere. Sett till hur pass bra Caffa ändå varit tycker jag det är rent skamligt att inte erbjuda honom förlängning; det finns så mycket i honom - det vet ni likaväl som jag, han förtjänar så väl en chans högre upp.
Toni Doblas blev till skillnad från argentinaren erbjuden kontrakt men tackade istället nej till förslaget klubben presenterade som han fann lönen alltför låg. Det betyder - om vi inte vill satsa på Lopez Vallejo (!) i Primeran - att vi inte bara behöver jaga anfallare, utan dessutom en målvakt bra nog för att bli förstavalet. Jag skulle säga Roberto Santamaría, trots rådande Asenjohyp. Vart Doblas tar vägen är inte helt klart, men att han inte blir kvar med oss är det.
Varken Chus Herrero eller Pignol har bevisat sig under säsongen som just gått, och något intresse för att ha dem kvar inom organisationen finns alltså inte.
Chus Herrero säger till Periodico att det är med tungt hjärta och i allra högsta grad motvilligt som han lämnar Zaragoza.
- Efter 14 år i klubben är det klart att det gör ont. Jag hade hoppats på att få stanna, men det är inget jag råder över. Jag vill bara säga att jag är oerhört stolt över att få ha varit en del av den här organisationen och så länge - jag har alltid gjort mitt yttersta och jag har älskat varje stund. Jag hade på känn att det här skulle komma, men jag förstod det inte helt heller, jag ville det verkligen inte. Jag vill tacka supportrarna, jag kommer alltid att vara en av er. Jag har aldrig önskat annat än att jobba hårt för att hedra klubbens färger, men allting kommer till sitt slut och jag kan bara beklaga, det smärtar mig.
Pulido finns inte med på listan över klara förluster. På ett sätt vore det nästan ledsamt om han försvann - Zaragoza i den här sekundversionen känns tillräckligt känslokallt och omänskligt som det är.
För närvarande förhandlas det med Deportivo om ett eventuellt byte av Javier Paredes mot Lopo. Känns som att Depor har allt att förlora där - your funeral, som vi säger.
David Generelo går enligt uppgift med största sannolikhet till Huesca.
Ja.
Till Huesca.
Till och med Ewerthons framtid är osäker. Liksom Arizmendi ser Marcelino gärna att brassen stannar, men säger sig också vara beredda att lyssna på och överväga anbud i båda fallen.
Franck Songo'o och Braulio ska bort, väck, tack och hej - Sporting ligger närmast för den sistnämnde, men även våra avancemangsbröder Tenerife uppges vara intresserade.
Och så Zapater, som aldrig skulle lämna Zaragoza, som blev förnärmad vid frågan för mindre än ett halvår sedan.
Vår Zapater.
Som inte varit bländande men som heller inte fått spela på sin rätta position, som funnit sig i att hoppa in för Diogo som högerback utan att klaga med mantrat jag gör det som krävs av mig för min klubb.
Vår själ och vårt hjärta, honom vill Marcelino sälja.
Fy fan säger jag bara, det får låta hur det vill.
Man säljer inte sin själ och man säljer inte sitt hjärta; man vårdar dem så att de mår bra och fortsätter att vägleda och att slå.
Långt borta någonstans viskar någon om konflikterna mellan dessa båda män, om hur den ena har svårt att finna sig i att det i folkets ögon är den andra som är klubbens självklara ledstjärna. Den andra är inte Marcelino.
Jag skulle offra Marcelino som tränare för Zapaters vara vilken dag som helst och utan att tveka. Det finns inget konstlat över honom, tårarna i hans ögon vid avancemanget var ren och skär glädje; dagen kallade han både den lyckligaste och den viktigaste i hans liv.
Zapater är Zaragoza. Inte större än klubben, bara en viktig fundamentär beståndsdel.
Marcelino är Spaniens bäst betalda tränare.
Ja, det stämmer.
I samband med transferlistningarna presenterades också ett par namn som är garanterade att stanna, som klubben ingalunda tänker lyssna på bud på.
De orörbara är som följer: Raul Goni, Jorge López, Leo Ponzio, Gabi, Carlos Diogo och så Ander Herrera.
Ander skrev i veckan efter viss turbulens i samband med pappa Pedros flykt undan Marcelinos despotism under sitt första proffskontrakt och i samband med detta höjde Zaragoza hans utköpsklausul från 4 miljoner Euro till 24.
Hans ingångslön blir på 250 000 Euro första året plus en generös bonus på ett 20 000 per hel genomförd match.
Anders avtal med Zaragoza är på fyra år.
- I hela mitt liv har jag drömt om det här, säger Ander till AS.
I all denna turbulens är det här det fina. Ander blir kvar. Jorge blir det, liskom Gabi - som växt något oerhört i och med året i Segunda. (Att han har Zaragozas fulaste röst är betydelselöst men omöjligt att låta bli att konstatera. För det har han.)
Matuzalem, på lån i Lazio, Peter Luccin (hu!) som fått leka i Racing i en säsong, nyligen återvändande Pablo de Barros och Hidalgo (på lån till Malaga) ska säljas. Marcelino ser ingen framtid för denna kvartett i Zaragoza och Marcelinos ord är lag.
Från ledningens håll ser man gärna att Ayala lämnar, men erkänner att det blir svårt sett till hans ålder och den lön han har.
Jag hade förstås kunnat göra det här enkelt och skriva alla ska bort utom de orörbara, men varför tacka nej till en möjlighet att uppta folks tid liksom min egen?
Vad jag egentligen vill säga är:
- Jag oroar mig över utvecklingen. Nej, jag tycker inte att man ska behålla usla spelare för att de är snälla och sympatiska människor, inte i alla fall, men kanske i vissa. Chus duger som ersättare, det har han gjort i flera år och utan att klaga.
Jag tycker inte att känslan ska styckas upp och säljas bort, för vad finns då kvar att kämpa för?
Vad betyder framgången med Zaragoza egentligen för Marcelino, förutom att den kanske tar honom ett steg närmare drömmen om att en dag träna Real Madrid?
Och vad är framgången värd om de som uppnår den är likgiltiga inför den i hjärtat, ser det inte som en kollektiv prestation av tung,verklig betydelse som dessutom gläder massa människor utan som en bekräftelse på hur enastående de är, var och en för sig? Som en karriärboost?
Vad blir vi förutom ett tomt köpelag om vi försakar majoriteten av dem som brunnit för detta, vad blir Zaragoza då, förutom ett namn, vilket som helst?
Jag förstår och håller med om att laget behöver förstärkas. Men det ska inte försvinna för det. Skölden är inte det enda som ska känneteckna en klubb, som ska skilja den ena från den andra.
Nej allt är inte nattsvart i säljhysteriska Zaragoza- två egna talanger; Raul Goni och Ander Herrera förlänger, stannar. Lafita återvänder (om än på Caffas bekostnad).
Jag såg en värdelös film om baseboll på ett hotell i Göteborg igår. Uppläxande amerikansk som sig bör, i väntan på utcheckning.
Men mitt i all denna tårdrypande smörja om döda fäder och krossade barndomsdrömmar fanns dock en kärna aktuell sanning.
Den Store Tränaren som antog en utmaning; han skulle vinna serien med ett tämligen splittrat lag, men bortsåg helt från rådgivare, mänskliga faktorer och det som kallas känslor, känsla, och byggde allt kring de fem bästa spelarna. Det var han som Visste. Det var han som Skulle Bestämma.
De som opponerade sig fick gå, inte mer med det.
Det gick naturligtvis åt helvete.
Jag vet inte vad filmen hette, men ni förstår vart jag vill komma.
En ensam mans alltför stora inflytande är många män för lite vilket också är det första som denne ende kommer att glömma.
"Till sist svarade han - och det är det sista Tarrou har antecknat i dagboken - att det finns alltid någon stund på dagen och på natten, då en människa var feg och att det bara var den stunden han var rädd för."
- Albert Camus, Pesten
