En sista för Zapater, som lämnar oss för Genoa
För alltid visade sig vara för länge.
Det här är en lång text, men den blir den sista om Zapater i Zaragoza på länge. Bare with me.
Alberto Zapater har sedan han flyttades direkt upp i A-laget från ungdomssektionen för fem år sedan förkroppsligat begreppet zaragocista. Han har varit en direkt återspegling av La Romareda, han har varit den mest framstående av klubbens egna talanger i laget och en förebild för ungdomarna i föreningen såväl som i staden.
Vi har tittat på honom och sett Zaragoza.
Kanske har han varit för mycket.
För ett par månader sade Zapater att för honom är Zaragoza inte en fotbollsklubb, det är själva fundamentet som utgör hans liv - det liv han valde då han som elvaåring flyttade ifrån sina föräldrar i byn Ejea utanför för att bo med sin morbror i staden och träna med ungdomslaget på Ciudad Deportiva varje dag.
Sedan dess har han genomlevt mycket. Degradering, avancemang, cupfiaskon, meriterande segrar, vunnit CdR.
-Det enda jag vill är att spela med min klubb i Primera, sa han under gårdagen, då han gråtande lämnade träningsanläggningen efter att ha mottagit beskedet att styrelsen ämnar sälja honom mot hans vilja, till Genoa.
-Det enda jag vill är att spela med min klubb i Primera, det är allt jag önskar.
Då han lugnat sig en aning återvände han och lät meddela att han för stunden var alltför upprörd för att kunna hålla presskonferensen man väntade på, men att han skulle samla sig under kvällen och komma tillbaka dagen därpå - alltså idag - och ta farväl av sina lagkamrater och Zaragozas supportrar på det sätt de förtjänade.
Det är en spricka i relationen till tränaren Marcelino Garcia Toral som är den bakomliggande anledningen till Zapaters flytt. Det är inte en monetär fråga, utan styrelsen väljer att gå på tränarens linje fullt ut i det här fallet. Man har fått blodad tand sedan konflikterna med Andres D'Alessandro för två år sedan, då man lät tre tränare lämna innan spelaren själv till sist fick gå och då var det redan försent.
Från ledningen via Zaragozas ägare; Agapito Iglesias, låter man hälsa att det här är den svåraste övergången i klubbens snart 77-åriga historia.
- Egentligen går den inte att förklara, sade Iglesias till El Periodico de Aragon.
Zapater levde i förvissning om att han skulle representera Real Zaragoza under hela sin karriär. Det kommer han naturligtvis att göra, men inte på det sättet han föreställt sig. Han skulle aldrig lämna klubben; han skulle stanna för alltid, om ingen körde honom på porten; det är där vi står nu och för alltid är alltid för länge.
Eftersom vi älskade honom så innerligt som han älskade och faktiskt var Zaragoza lät vi honom växa in i själva emblemet, trots att vi visste att det var fel, någonstans. Nu bleknar skölden en aning, den tappar färg och glans.
Det är en destruktiv form av kärlek.
Zapater har spelat 207 matcher med Zaragoza. 138 i Primera Division, 39 i Segunda, 18 i Copa del Rey, 10 i Uefacupen och 2 i Supercopa.
Han går till Genoa i fem år för skampriset 3 miljoner € (samt vissa prestationsbaserade klusuler); knappast ett bud för högt att motstå för en spelare som vill förlänga ett utgående kontrakt. Att han är värd mycket mer känns onödigt att påpeka. Det aktuella marknadsvärdet måste vara minst det dubbla.
Själv kommer jag att fortsätta hävda hans ovärderlighet för all framtid.
Det finns många likvärdiga mittfältare i världen, men det finns bara en som är han och det tomrum han efterlämnar kommer inte att kunna fyllas förrän den dagen han kommer tillbaka. Det är hans tomrum, hans avtryck och det är bra så.
Därmed inte sagt att vi inte kommer att hitta nya ikoner ur de egna leden, Ander och Goni, Victor Laguardia och Kevin Lacruz står alla och trampar i väntan på säsongsstarten - de ska inte överskuggas.
Zaragoza kommer inte att falla utan Zapater. Absolut inte. Zaragoza kommer att vara annorlunda, men Zaragoza är och förblir Zaragoza.
Förhoppningsvis faller inte Zapater utan Zaragoza.
Så länge jag har följt klubben har Alberto funnits med. Nu gör han inte det längre; nyförvärv som Uche och Pennant ska representera klubben i höst, att se dem är inte att se Zaragoza som vi känner det men ett nytt sätt och kanske är det på tiden. Vi åkte ner och vände för att börja om, det var vad vi sa.
Trösten i detta, för mig som för Alberto själv, är att det är till Genoa han kommer, och inte till ett annat lag i Primera.
- Jag kommer aldrig att kunna spela i en spansk klubb vars hemmaplan inte är La Romareda, sa Zapater.
Och visst hade det varit värre.
Genoa är ett fantastiskt spännande lag, en genuint klubb som satsar nu, och relationerna mellan dem och oss är mycket goda. Det är en vacker stad.
Är det någonstans som Zapater kanske kan komma igen så är det där. Tidsnog.
Det hemska är sättet det sker på. Det är så förbannat ovärdigt, det är det som vi i första hand motsätter oss.
För hade det varit Zapaters innerliga önskan att prova lyckan i en annan liga hade perspektivet ändrats.
Vi ska inte sticka under stol med att hans utveckling avstannat, inte heller förneka att han gjort två med sina mått mätt dåliga säsonger. Att han inte fått spela på sin naturliga position är förstås en naturlig förklaring till detta; icke desto mindre har han halkat efter.
I Genoa kommer han att få chansen att vara den defensiva kraften på mitten igen, han förtjänar det - det och möjligheten. Jag tror att det kommer bli bra.
Ut och äg Italien nu Capitán!
Jag kan se det nödvändiga i flytten från båda sidor - för Zapater som får skaffa sig en egen identitet, bli Alberto och inte Zapagoza, för att ta igen det han förlorat. Jag kan till och med delvis hålla med om att klubben, som generellt anses som en av Spaniens främsta, för att behålla sin status måste ha bästa tänkbara alternativ på varje position.
Rent hypotetiskt hade Zapater kunnat vara den främsta, men det är han inte, inte på sin position, inte på det sättet. Han hade svårt att ta plats i Segunda och var petad i flera omgångar. Det är Marcelinos fel.
Det krossar våra hjärtan men det är lika bra.
Det är priset vi betalar för att vi tror på för alltid, för att vi tillåter oss att älska någon så högt, och det är läxan vi måste lära oss, som vi lär oss om och om igen och glömmer vid första tillfälle.
Jag tror och hoppas att Alberto kommer att trivas i Genoa, att han acklimatiserar sig och återuppstår med tiden.
I sitt hjärta är och förblir Alberto Zapater Arjol Zaragozaspelare så länge han andas; liksom hålet i klubben inte kommer att fyllas kommer inte hans infekterade sår efter sveket mot honom att läka helt förrän han är hemma igen.
Marcelino kom som ett vatten från norr och han frös till is i stenen och han splittrade den. En del av mig kommer alltid att avsky honom, men det minsta han kan skänka oss efter att ha berövat oss vår kapten är en sjuhelvetes säsong.
Klockan 19:30 tog Zapater farväl av Zaragoza. Eduardo Bandrés och Agapito Iglesias stod bakom vår kapten som han tackade klubben och supportrarna och svor oss evig trohet.
Marcelino var inte närvarande.
Den tacksamhet jag känner för de år vi 'haft' tillsammans med Alberto går inte att uttrycka med ord.
Att förlora honom idag är det tvivelsutan mest smärtsamma jag upplevt som zaragocista jämte nedflyttningen, men till och med i den fanns ett visst inneboende hopp och det gör det inte här.
I den bästa av världar hade det inte behövt sluta såhär, men vi lever inte i den bästa, vi lever i den enda.
All lycka och välgång till en av de främsta av zaragocistas -
Hasta luego gran Capitán; te queremos.
