Var är Zaragoza?
Gå inte framför mig, jag kanske inte följer efter; gå inte bakom mig, jag kanske inte leder dig; gå vid sidan om och var bara min vän. - Albert Camus
För lite drygt två veckor sedan mötte Betis Zaragoza i Trofeo Colombino, och Betis vann. Men eftersom detta är en trelagscup (ja, det har funnits år då det varit fyra deltagare också) så lägger man straffar efter varje match, utifall att lagen skulle sluta på samma poäng då alla matcher spelats.
Innan straffläggningen i mötet mellan Betis och Zaragoza så gick forne Zaragozaspelaren Sergio Garcia fram för att hälsa på sina gamla lagkamrater, klappa om dem, så som man gör. Han stannade några meter ifrån de blåvita, tvekade och vände sedan om igen.
Det fanns nämligen ingen kvar på planen som han kände – trots att det bara är ett år sedan han lämnade oss.
Gabi, Ewerthon och Ayala, de enda överlevarna från 07/08, spelade inte och framför Sergio stod ett gäng obekanta, de flesta lika främmande inför varandra som inför honom.
Det var inte för att jag älskar Sergio som jag nästan kände mig som honom där då.
Hade jag haft möjligheten att gå in på planen i Huelva den kvällen så hade jag också stannat.
Skillnaden oss emellan – jag hade inte vänt om och gått tillbaka till där jag kom ifrån. Jag hade blivit stående, som hade jag blivit ställd framför den bästa vän från barndomen jag förlorade, nu så många år senare.
Att jag plötsligt stod framför honom skulle jag förstås se, ögat glömmer inte ett så älskat ansikte hur det än förändras.
Och det skulle vara just det som var det svåraste.
Att samla mod nog att säga hej, bygga ännu en bro över en klyfta som fortfarande expanderar, fort som fan innan den blir för vid, fortare än den.
Konturen så gott som densamma, nyare kläder förstås men sedan?
Hur kan något så bekant förefalla så väsenskilt?
Inför Zaragoza står jag tvärt lika hopplöst blyg och förvirrad som hade någon placerat mig framför M.
Det finns en stark och innerlig längtan efter försoning, och det är den som får mig att tveka, att förbli på ett ben; den gör allting så mycket viktigare. Från vilken vinkel är det mest lämpligt att närma sig och med vilka inledande ord?
I en intervju med El Periodico de Aragón ironiserar Marcelino Garcia Toral över situationen, över vad laget aldrig blivit under sommaren.
- Kanske, säger han, har vi en komplett trupp i december. Vi får se om jag dyker upp då.
Han skrattar, vad annat kan han göra?
Ledningens nästa genidrag – att sälja Ewerthon och hämta in Fred. De har tre dagar på sig.
Att ta bort ännu en nyans och slänga på ny färg.
För att citera I: ”Man undrar hur mycket mer de hinner riva under de återstående timmarna.”
Missförstå mig inte. Det är inte förstärkningen jag vänder mig mot, den är allt som oftast direkt nödvändig, det är i den utsträckning den skett.
På ett år har Real Zaragoza gjort sig av med alla spelare utom fem. Pablo Aimar, D’Alessandro. Diego Milito. Ricardo Oliveira. Angel Lafita. Sergio Garcia. David Generelo och Chus Herrero.
Det är namn med mer än andedräkten bakom.
Och det är några av dem som lämnat oss.
Framför alla dem - Alberto Zapater – vår ikon; vår själ och vårt hjärta, som mot sin vilja kastades ut av en styrelse som redan styckat upp klubben så till den grad att kontinuitet mellan delarna blivit en avlägsen dröm, som den hos någon som bara sover en kemisk sömn.
Det är lätt att glömma då.
Sedan ska vi särskilja två begrepp: att vara främmande inför något, och att ogilla det.
Jag ogillar inte någon av Zaragozas nyförvärv, jag emotser deras utveckling och allt det oberäkneliga som ligger i deras respektive ankomster, möjligheterna. Inte för att de kommit då andra gått – tröjorna de drar på sig är nya.
Men det går inte att på allvar säga att det är lätt att tänka sig att Abel Aguilar är Zaragozaspelare och att Zapater inte är det.
Liksom det inte är lätt att prata med någon som en gång var den som stod en närmast och som man sedan förlorade, inte till en början. För vad säger man efter hej och hur är det när så mycket vatten redan runnit under broarna?
Zaragoza har signat fler canteranos än de självutnämnda stjärnmakarna Barcelona inför kommande säsong; Ander Herrera, Raul Goni, Victor Laguardia, Kevin Lacruz och Vicente Pascual har alla skrivit på för fem säsonger med A-laget.
Åtminstone de tre förstnämnda (de andra två lånas förmodligen ut för mer rutin) kommer vi att använda oss flitigt av.
Det här, våra egna produkters intåg i Primera Division, är precis lika roligt som Zapaters borttvingande är sönderslitande. Vi har följt vissa av dessa unga förmågors framfart i Segunda, framför allt Goni briljerade, men det är den farligt karismatiske Ander Herrera som är posterpojke.
Och det är här ur fundamentet till framtidens Zaragoza ska byggas, lovar ledningen en sårad och tvivlande supporterskara som kontrar med motfrågor som:
- Och vad händer med en äkta zaragocista som Ander när han blir för bra? Säljs han vidare som Cani eller hugger ni honom i ryggen som ni gjorde med Zapater? Finns det något som en möjlig framtid i Zaragoza?
Går det att klandra den som kommer med sådana frågor, efter den slakt vi bevittnat de två senaste åren?
Finns det en framtid bland fragmenten?
Det tar tid att bygga upp ett förtroende, än längre tid att reparera ett sargat sådant. Lika mycket som denna säsong sett till den starka offensiv och den bristande defensiv vi förfogar över blir en intensiv och förmodligen ojämn men aldrig ospännande kamp mot det möjliga rent sportsligt blir det också en försoningskamp mellan supportrar och klubbspillror.
Den ena fighten inte viktigare än den andra.
Till en bekant ställde jag i frustration frågan:
- Var i allt detta är Zaragoza någonstans? Jag har problem med att hitta klubben.
Och han sade:
- Titta på skölden. Den har inte förändrats.
Bara det att inte ens det är sant.
Lejonet har omstöpts, formatet är ett annat.
Förhoppningsvis kan våra canteranos och de nya spelare; Obradovic, Pennant; som inte bara lånats in i panik för en säsong skapa ett klister starkt nog att limma ihop skärvorna med på nytt, på sikt.
De gamla skärvorna, de som kastades allra längst bort.
Så att ingen av dem vi i framtiden tappar stannar upp, tvekar och vänder sig bort igen.
