Zaragoza 1-2 Valladolid
All anledning att se bistra ut.

Zaragoza 1-2 Valladolid

Med Spaniens mest bedrövliga backlinje, och mest urskuldrande tränare, fick Zaragoza se sig besegrade av ett aningen mer effektivt Valladolid.

Från sejouren i Segunda Division har vi tagit med oss ett bestående faktum – så fort Jorge Lopez är övermodig inför en match så går det åt fanders.
”Lättlästa” var Marcelinos omdöme rörande gästerna på förhand, frågan är om han stod på huvudet eller höll sina papper upp och ner?

Det tog tre minuter för Marquitos att ordna ledningen för Valladolid på La Romareda. Tre minuter. Och det var inte ens särskilt svårt. Kommunikationen i backlinjen (ja, det finns en sådan) är så bedrövlig att det snart är dags att uppfinna antonymer till alla superlativ som någonsin använts för att beskriva ett försvar.
Då Diego Costa kommer farande i full kareta på kanten följer Obradovic med för att bryta inlägget. Rätt och riktigt. Det är precis som mot Sevilla Ayala som ställer till det. Med blicken låst på bollen går också han, omedveten om Obradovic, ut för att stoppa Costa och lämnar därmed Marquitos helt omarkerad. För tro inte för fem öre att Pavón var vaken nog att lägga märke till Ayalas lilla utflykt på vänsterkanten. De defensiva misstag vi visar upp för andra veckan i rad måste vara La Ligas mest amatörmässiga.

Marquitos 1-0-mål tvingade Zaragoza till ett omedelbart uppvaknande, och under en kvart, tjugo minuter lyckades vi skapa en hel del möjligheter även om ingen av dem var så bra som situationen egentligen krävde. Framför allt Abel Aguilar var på hugget och stod för en hel drös passningar och finter som alla hade förtjänat att gå bättre öden till mötes.
Varför Gabi envisas med att skjuta själv istället för att passa kommer jag ofta på mig själv med att undra. Någon avslutare är han inte – och här brände han ett par lägen som förmodligen Jorge Lopez eller Arizmendi (som fanns nära vid båda tillfällena) förvaltat bättre.

Pennant, som inte riktigt var på den nivå vi sett honom mot Tenerife och Sevilla, jobbade och slet på sin kant men kändes trots det vare sig särskilt synkad med Jorge Lopez eller med i matchen. Jermaine hade några riktigt fina inlägg, men vid flertalet tillfällen var han alltför stressad för att göra något vettigt med bollarna han fick – riktigt sådär ofta ska han inte behöva spela bollen över linjen. Kanske var det det tidiga underläget som ryckte undan mattan under fötterna på honom? Nerver, nerver.

Zaragozas intensiva press gav dock vacker utdelning.
Kvitteringsmålet kom i den 26:e minuten genom Jorge Lopez, och sedan hände egentligen inte så mycket mer.

Andra halvlek saknade helt och hållet struktur från båda lagen. Valladolid försökte stundtals bygga upp en sporadisk press som efter dryga tio minuter också kom att innebära kvällens sista mål på La Romareda.
Ayalas hemåtpass till Carrizo plockades upp av Sisi, som säkert placerade bollen i nät. Sedan dog all ordning igen och inte ens kaoset uppstod där ur. Mest av allt kändes det som om Zaragoza såväl som Valladolid enkom önskade få tiden att gå. Spelet präglades av okoncentration och fantasilöshet.

Arizmendi hade ett par möjligheter att kvittera, men Valladolids målvakt Jacobo var vaken och lät sig aldrig luras så som Carrizo. Å andra sidan är jämförelsen orättvis. Jacobo hade en backlinje framför sig att bero en aning på, klart det gör en del.

Marcelino försökte sig på att göra ett par offensiva byten – han plockade ut Babic och stoppade in Songo’o vilket skulle visa sig vara – hur djärvt det än kan tyckas – ett misstag. Abel Aguilar ersattes av Javi Paredes, som välkomnades med en hyllningssång av publiken på La Romareda, och i den åttiofemte minuten tog Marce ut Obradovic och stoppade in Kevin. Hade han gjort det en kvart tidigare hade det kanske kunnat hända grejer, men inte med fem minuter kvar av ordinarie speltid.

På presskonferensen efteråt fortsatte Marcelino liksom förra veckan att skylla på annat och slå ifrån sig. Också den här segern ansåg han vara orättvis, Zaragoza hade fler skott på mål än vad Valladolid hade. Det var hans argument.
Och det gör mig så förbannad. För det första är det skotten i mål som räknas och inget annat. För det andra fick hans (och mitt) lag bara igång en riktigt väl fungerande period under hela matchen, det är mycket oroväckande. För det tredje är det kanske dags för denna högt avlönade herre att börja syna sig själv och sitt eget tänk –förutsatt att här finns ett – i sömmarna och göra skäl för brödfödan.
Jobbar han någonting alls med defensiven på träningarna? Tränar någon annan än Arizmendi på att avsluta? Eller har Marcelino tänkt fortsätta skylla förlusterna på allt annat och alla andra, som förmildrande omständigheter? 
Valladolid vann inte orättvist för att de hade färre skott på mål än vad vi hade; de vann för att vi bjöd dem på möjligheter som de förvaltade och inget annat. Vacker fotboll spelade inget av lagen.
Det finns hur mycket som helst att styra med under veckan, och därför får Marcelino ett par ord som han aldrig kommer att läsa med sig från mig:
Helt okej att drömma Marce, men för att förverkliga sina drömmar måste man vara vaken och inget annat. Förnekelse gör inte någonting bättre.

Real Zaragoza: Carrizo; Ponzio, Ayala, Pavón, Obradovic (Kevin, min 86); Abel Aguilar (Paredes, min. 74), Gabi, Pennant, Babic (Songo’o, min 58), Jorge López; och Arizmendi.

Valladolid: Jacobo; Pedro López, Luis Prieto, Arzo, Nivaldo; Álvaro Rubio, Borja (Pele, min 64), Sisi, Marcos (Héctor Font, min. 68), Canobbio (Sesma, min. 80) och Diego Costa.

Mål: 0-1, Marcos (min. 3); 1-1, Jorge López (min. 26); 1-2, Sisi (min. 56).

Domare: Rafael Ramírez Domínguez
Varningar, Valladolid: Arzo (min. 48) och Diego Costa (min. 90). 




Källa:
RealZaragoza.com



Nina Ljung Fredman2009-09-20 23:51:00
Author

Fler artiklar om Zaragoza