Inför: FC Barcelona- Real Zaragoza
Säsongens på förhand svåraste match går av stapeln på söndag; och vi måste våga uppfinna vägar.
Det var ett tag sedan dessa båda anrika, stolta klubbar drabbade samman senast. Säsongen 07/08, helvetesåret. Och vi förlorade båda mötena – borta på Camp Nou slutade det 4-1 till hemmalaget, och på La Romareda vann Barcelona efter en hel del bryderier med domaren (Zaragozas president Eduardo Bandrés rasade så till den milda grad över detta att han vände sig till RFEF, den som vill läsa mer om det gör det genom att klicka här) med 2-1. Det känns som längre sedan.
Så mycket vatten som runnit under broarna sedan dess.
Stommen i Barcelona består i mångt och mycket. Zaragoza söker fortfarande sin förlorade identitet.
Ni vet att jag är Marcelinokritisk, att jag ställer mig frågande till det mesta den mannen gör, säger, representerar. Det spelar ingen roll att han är förbannat trevlig, inte när han är en sådan mes, det ska skiljas på sak och person.
Vi har varit inne på det vid många tillfällen. Marce brukade vara rätt stor i käften av sig när Zaragoza spelade i Segunda och ansågs vara topplaget, men attityden vid sidan av planen var raka motsatsen; avvaktande, eftergiven. Det blev något som var lätt att driva med, klassiska stor i orden men liten på jorden.
Jag trodde inte att jag skulle skriva det då; men jag saknar honom. Nu gör jag det.
För Primeraversionen av Señor Garcia Toral är inte ens stor i orden.
Man ska alltid respektera sin motståndare, men aldrig mer än sig själv.
Igår skrev jag i Batalla de Aragón om Juan Palo Carrizo, den svarta olyckan. Han må vara en bedrövlig målvakt, men han är desto bättre på att prata. Argentinaren, på lån från Lazio, underströk vikten av att inte låta sig imponeras av en motståndare, att inte finna honom övermäktig, utan att istället hitta vägar att ta sig kring berget. Jag finner vägar eller så skapar jag dem. Den attityden.
Jag tar mig friheten att kalla den vinnande, i mina ögon.
Så låter inte Marcelino.
- Att vinna över Barcelona är det svåraste som finns, säger han. Vi kommer att åka dit för att försöka göra en så bra match som möjligt och bemöda oss att skapa problem för dem, men att vinna där…
Han slutar där. Han säger inte mer. Så lite tror han på laget han får alltför bra betalat för att träna så pass dåligt, som han inte älskar.
- Jag ser inte Rubin Kazans seger som något vi kan utnyttja. De gjorde ingenting speciellt egentligen, de tog vara på sina chanser och hade tur.
Först heter det att det är det svåraste i världen att vinna över Barcelona. Men de som lyckades göra ”det svåraste i världen” gjorde ändå inget speciellt?
Jag säger inte att Marcelino har fel i att det inte direkt är någon picknick i parken att ta tre pinnar på Camp Nou, för det har han inte. Men vad är det med förlorarattityden?
Hur skulle världen se ut om den som på förhand anses befinna sig i underläge valde att ge upp från början gång efter annan? Bör man vara tränare för en fotbollsklubb av Zaragozas kaliber om man faktiskt inte tror att man kan slå vem som helst (eller uppfinner vägar)?
Tillåt mig citera Joel från Zaragozaredaktionen:
”Du borde ta över”.
Nåväl, jag hade i alla fall älskat och trott.
Till skillnad från mannen som skar ut och kastade bort vårt hjärta. Jag rev honom inte tillräckligt hårt, den saken är klar.
El Zaragoza no se rinde!
Eftersom Marcelino är uppgiven på förhand kan vi definitivt räkna med att Carrizo startar och Lopez Vallejo bänkas. Jag när ändå vissa förhoppningar om Laguardia och Ander från start, som hintats om i El Periodico de Aragón under veckan.
Ayala har tränat i bomull och under eftermiddagen står klart att han inte kommer att medverka mot Barcelona. Det här öppnar förstås för Lagu, som förvisso inte är helt samspelt med Paco Pavón, men som är yngre och mer slagkraftig än den numera alltför gnällige och lättprovocerade legenden. Hans rutin ska inte underskattas, men vi behöver en åderlåtning, nya idéer mer än erfarenhet just nu.
Defensiven har –med all rutin – varit vår svaga punkt under hösten, den har varit mer än under all kritik, vedervärdig, såhär långt varför lite nyanda enkom är befogat. Jag håller tummarna för Laguardia. Han valdes inte till Medelhavs-OS bästa spelare utan anledning.
Paredes sa tidigare i veckan att han ser fram emot att psyka Messi, så fire away!
Det smärtar mig att säga, men kanske är det dags att bänka Gabi en match eller två? Han har inlett riktigt tveksamt, och skulle kunna lämna plats för konstellationen Ander-Abel Aguilar på det centrala mittfältet. Ander är dessutom betydligt bättre på att behandla bollen och uppfinna vägar som blivit denna rapports ledord än vad Gabi är.
Ponzio är avstängd och Babic är tillbaka efter skada.
Marcelino kommer förmodligen att spela Lafita som anfallare eftersom det varit tanken han haft kring honom alltsedan processen mot Deportivo inleddes, förslagsvis lite släpande bakom Ewerthon som bör vara förstaalternativet. Arizmendi har sett lite trög i benen ut både mot Racing och mot Atletico.
Barcelona befinner sig i något som inte alls bör kallas kris utan snarare eventuell formsvacka för tillfället. De spelar långt under toppen av sin förmåga och det är det här som Marcelino borde vara glad för och försöka se som en möjlighet.
Det har spekulerats i huruvida man bör vila Messi (som inte är sig riktigt lik) mot Zaragoza eller inte, men med cupen på onsdag känns det ganska troligt att han får nöta bänk då istället.
Dani Alves skadade sig mot Rubin Kazan i tisdags och är inte med i truppen, istället blir det säkerligen Puyol (ja, till och med jag blev lite varm när det stod klart att han skrivit på ett nytt kontrakt) som täcker högerkanten. Tillbaka från skada är ukrainaren Chygrynskiy, ska vi hoppas på att han startar?
Jag gissar att Keita spelar i mitten som Zaragoza är ett fysiskt lag, det placerar Iniesta på topp och Pedro får vila upp sig inför cupen på onsdag.
Ander kan lura Keita.
En preliminär startelva för Barcelona:
Valdés,
Puyol, Marquez, Pique, Abidal;
Toure, Keita, Xavi
Iniesta, Zlatan, Messi
Truppen i helhet: Valdés, Pinto, Puyol, Márquez, Piqué, Chygrynskiy, Maxwell, Abidal, Touré, Busquets, Keita, Xavi, Iniesta, Jeffren, Bojan, Pedro, Ibrahimovic och Messi.
Och en för Zaragoza:
Carrizo
Pulido, Laguardia, Pavon, Paredes
Jorge Lopez, Ander, Abel Aguilar, Babic
Lafita
Ewerthon
(Jag förutsätter att Marcelino som ju är uppgiven ställer upp mer defensivt än så, dock. Förmodligen med Gabi före Ander, vilket är idioti, men mannen fixade bort Zapater och det säger allt.)
Truppen i helhet: López Vallejo, Carrizo, Paredes, Pablo Amo, Jorge López, Ander, Pennant, Songo'o, Gabi, Pavón, Abel Aguilar, Lafita, Arizmendi, Babic, Ewerthon, Pulido, Laguardia och Borque.
Eftersom jag är nyligen hemkommen från Zaragoza/Barcelona tänkte jag avsluta denna novell med två kommentarer.
Den första; från en Zaragozapessimist i baren mitt emot vårt hotell: Barcelona vinner med 4-1 i bästa fall.
(Marcelinomentalitet, huja!)
Den andra; från Barcelonas bästa taxichaufför:
- Be till Pilar.
Och det tänker jag göra. Eller i alla fall tänker jag ringa i min Pilarklocka, och jag kommer att ha på mig den Zaragozatröja som redan upplevt en Barcelonaförlust på Camp Nou och vars äventyr jag skriver mer om vid tillfälle.
Väl mött imorgon!
Källor: RealZaragoza.com, El Periodico de Aragon, Marca.com
Aupa Zaragoza!
