La Batalla de Aragón: Med önskan om en godare jul
För Zaragoza i allt. Överallt.
23/12- 09 Med önskan om en godare jul
Vi har haft ett rätt intensivt år tillsammans, eller hur?
Först våren, en resa på nästan sex månader fram och tillbaka mellan punkterna hopp och förtvivlan, allt för ett strecks skull.
Ett streck!
Vi stannade på rätt sida när tiden var ute i alla fall, det är inte allt som räknas, men det är det som spelar roll.
Kommer ihåg dagen som vore det igår. Zapaters 24-årsdag, den 13 juni - Zaragoza tillbaka i Primera, helt säkert. Jag var på fest i Uppsala då. När matchen började låste jag in mig med en god väns dator i ett mörkt rum, följde händelseförloppet i den mån hackande Segundastreamar tillåter en att göra sådant, grät lite.
Vilken match-chat vi hade den dagen! Mest ni. Den lånade datorn krånglade, jag kunde inte vara med så mycket som jag ville.
Men det var en fantastisk dag.
Satte mig på ett skoningslöst tåg till Norrköping tidigt nästa morgon, Sylvia skulle spela, plikten kallade. Jag hade lovat att täcka för Närpa, så jag skulle vara speaker med, herregud. Jäkla löften. Drack tre koppar kaffe i klubbhuset (och det kaffet är inte gott som de gör där) på lika många minuter och sen kunde jag prata med folk igen.
Jansson skrattade åt mig. Jag hakade upp mig på Linus Hellman tror jag, glömde bort hans nummer när han gjorde mål, men annars gick det bra.
Alla gratulerade, så som de sörjt med mig året innan, då vi åkte ur. De följer Zaragoza troget sedan tre år, fast de "håller på Barca med". Bara en sån sak!
Sedan resten av sommaren. Solförmörkelsen när Zapater tvingades bort.
Helt galet. Typ ett halvår senare går det fortfarande inte att försonas med tanken på att Songo'o är Zaragozaspelare och inte Zapa.
Och hösten? Inte ljusnade det, i alla fall inte mycket. En del sprickor i molnen och sporadiska ljusglimtar, men mest samma dunkla sken.
Fast Ander, Goni, Laguardia, Álex och Kevin är stjärnorna på vår himmel i detta, n'est-ce pas, våra egna.
Hopp om framtid och allt.
Och Lafita, som fick komma tillbaka till sist. Det var fint.
Victor Muñoz är klar, säger alla nu. Även om det inte är officiellt än. En handling i plötslig klarsynthet från ledningens sida, en av få.
Vågar vi hoppas på att det fortsätter så?
Det är så många känslor, det blir svårt att runda av det hela och liksom julanpassa det.
Jul ska ju vara glädje, det har man bestämt - men för Zaragozas del...ja, ni vet ju lika väl som jag hur verkligheten ser ut. Och hur bedräglig den är, och hur den klär ut sig.
Vad jag däremot tror - och det är min fasta övertygelse - är att vi går mot ljusare tider (inte bara för att vintern blir till vår, orka årstider). Faktiskt. det måste vi göra och det kommer vi göra.
El Zaragoza no se rinde, no?
Klubben har kortast jullov av alla de spanska elitlagen. Vi vill ju så mycket mer. Redan den 26:e återupptas arbetet - gott så, tycker jag.
Nytt år, nya möjligheter, snart så.
Mer sånt här nästa år tack!
Jag vill tacka er som varit med om allt det här, alla de hänsynslösa tvära kasten. Att vi fått dela dem, det får låta hur det vill.
Att ni orkat. Det känns att älska Zaragoza, det gör det verkligen. Och på en massa sätt.
Önskar er alla en riktigt god jul, den bästa tänkbara, och hoppas att ni är med också nästa år, då vi kämpar med ett annat streck, som egentligen är samma vi tampades med i våras, bara andra sidan av det.
På det igen, bara!
Och vidare.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen.
Aupa Zaragoza!
