Zaragoza har en ny styrelse och en skuld på 100 miljoner €
En sammanfattning av den extrainsatta bolagsstämman.
I december upplöstes den forna ledningen med Eduardo Bandrés som president, och majoritetsaktieägare Agapito Iglesias tog för tillfället över helt. Syftet var förstås inte att styra Real Zaragoza egenhändigt, Agapito behövde vinna tid och de omedelbara, sportsliga förändringar han utlovade (och faktiskt såg till att genomdriva) behövde utvecklas om än aldrig så lite.
José Aurelio Gay, Marionettdockan kallad av sina kritiker - själv tycker jag att han gjort ett hedervärt arbete vars resultat omöjligt går att förneka, kontrakterades, och inte mindre än sju nya spelare anlände, de flesta på lån.
Zaragozas målsättning var från början att överleva det första året efter avancemanget, något som är nästan lika svårt som att degraderas till Segunda och vända upp igen på en säsong. På sikt ska klubben omstöpas från grunden för att inom fem år vara tillbaka i toppen.
Det går inte att medveten om denna målsätning säga att vi misslyckats hittills, men bortom alla rimliga tvivel står klart att det Marcelinoledda Zaragoza vi tvingades bevittna fram till december hade inneburit en snarstucken ofullgångenhet.
Agapito tog tag i detta, då Marcelino svek sitt ord. (Tränaren lovade att han ifall Zaragoza inte tog minst nio poäng i november månad skulle säga upp sig själv, då han dels var medveten om den känsliga ekonomiska situationen i föreningen, och dels om att hans arbete i allra högsta grad beror på resultat, men detta bröt han mot och sades därför upp av styrelsen - något som kostar klubben 4 miljoner €.)
På förhand spekulerades i att Agapito skulle upplösa paragrafen som gör gällande att Real Zaragoza S.A.Ds styrelse måste bestå av minst åtta medlemmar, och detta var i princip det första som hände.
Señor Iglesias vill inte gärna dela med sig av makten, kanske anser han med tanke på hur det sett ut före december och efter att han själv är den mest kompetenta i enlighet med principen ju fler kockar ju sämre soppa?
Paragrafen om åtta styrelseledamöter revs alltså upp, och nu är det tre herrar som härskar över Zaragoza.
Agapito Iglesias som äger 97,6% av aktierna, fortsätter att inneha presidentskapet, generalsekreterare blir Francisco Checa och generaldirektör blir Javier Porquera (professor i ekonomi). Som väntat blir alltså Zaragozas ledning en kompakt kärna, men för att förekomma kritikerna tillsätter Agapito en rådgivande kommitté vars syfte det är att "stödja, granska samt vägleda" styrelsen. Kommittéen kommer att bestå av "personer med kopplingar till Zaragoza som är villiga att samarbeta".
Utan att ifrågasätta?
Några av medlemmarna i denna samling känner ni till redan; Gerhard Poschner, Carlos Cuartero och Antonio Prieto, exempelvis. Tanken är vidare att rekrytera ett 20-tal aktieägare - tillfrågningar sker efter storleksordning på aktieinnehav.
- Real Zaragoza behöver stärkas för att överkomma de sportsliga och ekonomiska svårigheterna, säger Agapito. Det kan tyckas uppenbart att det som krävs nu är hårt arbete och totalt engagemang. Men under rådande omständigheter kommer ytterligare en faktor att spela en avgörande roll: mod.
Den ekonomiska situationen
Agapito Iglesias inleder med att slå ifrån sig. Han berättar om det "väl kända" faktumet att klubben var tungt skuldsatt redan då han år 2006 köpte ut Soriano.
Enligt redovisade uppgifter uppgick skulden då till cirka 76 miljoner Euro, idag har den stigit till närmare 100 - mestadels förstås på grund av den olyckliga degraderingen till Segunda Division säsongen 07/08.
Samtidigt har Zaragoza med det omedelbara avancemanget lyckats minska skulden med 9,8 miljoner såhär långt in i säsongen, något Agapito gärna belyser som ett stort framsteg, och poängterar därefter att kapitalökningarna fortsätter.
Cantreran blomstrar och Iglesias lovar att man i framtiden kommer att satsa hårdare på spelare ur de egna leden i A-laget. Han nämner Barcelona och Athletic Bilbao som lyckade exempel på just detta.
Aktieägarna godkände enhetligt den fyraårsplan Agapito presenterade och vars syfte det är att "sanera klubben ekonomiskt och försöka hålla skulden på en hållbar och uthärdlig nivå".
Han förnekar samtidigt att Aragons provinsiella regering skjutit till några bidrag än så länge, är mycket mån om att försäkra att det är han själv som utan instituell hjälp och med sina egna personliga tillgångar stött och skött klubben, och så ämnar göra också fortsättningsvis.
- Det har cirkulerat rykten om att jag mottagit erbjudanden och funderat på att sälja Real Zaragoza, men de är osanna, säger han. Jag har inga sådana planer; jag är lika stor zaragocista som någonsin någon annan och även om jag kanske för att få in mer pengar i omlopp i föreningen säljer ett par procent av mina aktier förändrar det ingenting. Finns det drivna och motiverade människor som vill samarbeta för klubbens bästa kommer vi inte att stänga igen dörren i ansiktet på dem.
Agapito kommer att göra en så kallad ampliacion de capital, det vill säga - skapa fler aktier för att få in fler investerare.
Det är det första steget.
Sedan hoppas han att den autonoma regionens regering håller fast vid den tidigare överenskommelsen gällande La Nueva Romareda (för mer info, se länktips), något som skulle innebära ännu en ekonomisk försäkring för klubben.
Naturligtvis höjer de pliktskyldiga sina rättrådiga röster mot detta, men fallet är långt ifrån unikt.
Agapito menar på att så gott som samtliga av de spanska klubbarna har fått kommunal hjälp med sina arenor och understryker gärna betydelsen fotbollslagen har för sina städer och regioner.
- La Nueva Romareda är en satsning som inte bara gynnar Real Zaragoza utan hela staden och provinsen, säger han. Här skapas arbetstillfällen och tilldragelsen ökar. Detta genererar intäkter till klubben. Vi är stolta över vårt lag, och den nya arenan kommer att upprättas i ett attraktivt kommersiellt område och hjälpa till att främja utvecklingen av näringslivet - turism, handel, service. Absolut alla klubbar i Spanien får betydande bidrag från oilka lokala finansiella institutioner, TV, sponsring, krediter.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att Agapito behåller sitt järngrepp om Real Zaragoza. Det behöver inte per definition vara av ondo; historiskt sett hittar vi många exempel på tillfällen då man för stunden gynnats av en liten, väldigt enad styrelse eftersom en kris aldrig är rätt tillfälle att sitta och låta sig uppehållas av meningsskiljaktigheter. Det viktiga för närvarande är inte att låta alla säga sitt, utan att hålla Real Zaragzoa på rätt köl. Det är ett gemensamt mål.
Dessutom har Agapito hittills hållit vad han lovat, samtidigt som han säger sig vara villig att sälja även delar av sina egna aktier skulle det behövas för att få in mer pengar i organisationen. Han kan tänka sig att gå ner till 70%, men mindre majoritet vill han inte ha. Frågan är hur troligt det är att hitta intresdsenter som nöjer sig med ett så litet inflytande.
Zaragozas skuld är på 96 miljoner €. Den har ökat med nära 30 miljoner sedan Agapito tog över 2006, men med i denna ökning finns en degradering som inte ska förbises inbakad. För tillfället noteras små men inte betydelselösa ekonomiska lättnader.
Det Agapito mer än något annat gör är att vinna tid.
Just nu är det nödvändigt.
Frågan om det är rätt eller fel kan vi ta ställning till om fyra år.
Källor: RealZaragoza.com, El Periodico de Aragón
