La Batalla de Aragón: Det djupa andetaget innan?
För Zaragoza i allt. Överallt.
24/5 - 2010 Det djupa andetaget innan?
Tystnad egentligen.
Innan säsongen avslutades pratades det som traditionen bjuder en hel del. Inom en vecka skulle det stå klart vem som skulle träna Zaragoza kommande säsong.
Colunga och Roberto skulle bli klara, Contini likaså.
Det var förra veckan det och ingenting har hänt.
Jag hoppades förstås, och räknade med, världsbästa Gay och Nayim. Tänkte att eftersom de redan finns där och eftersom de säger att de alltid kommer att finnas tillgängliga för Zaragoza så vore det det enklaste i Universum, och man skulle börja där. Ett eventuellt beslut att neka dem förlängt kontrakt efter allt de gjort och det lilla de kräver skulle inte gå att rationalisera kring.
Agapito skulle kunna uppge den Mer-Etablerade Namnfixeringen som alternativ och anledning, men med tanke på klubbens ömtåliga ekonomi och den ödmjuka sportsliga satsning som de närmaste åren blir dess direkta konsekvens förefaller detta trots den ytliga värld i vilken vi lever tämligen otroligt.
Igår, söndag, höll Agapito ett möte med företrädare för hundratalet peñas, ett försök till infriande av löftet om ökad kontakt mellan ledning och ledande supportrar - det mer öppna Zaragoza han lovade då han tog över presidentskapet i december.
Han hade samtyckt till att bringa klarhet i "vissa saker", oklart exakt vilka.
Han sade inte särskilt mycket om någonting, skissade vagt på löften och försäkringar men lät ingen se ens de svagaste konturerna.
Om Gerhard Poschners avhopp i fredags talades en del.
Agapito betygade vänskapen de båda emellan, kallade det rent professionella absolverationen slutet på en cykel för klubben, inget annat och berättade att tysken ämnat lämna Zaragoza samtidigt som Bandres i vintras, men övertalats till att stanna kvar och försöka rädda laget undan degradering.
Det var alltså inget som skett så plötsligt som media velat få det att verka, sade Agapito, och bad den som kände sig manad att nämna den styrelse någonstans i världen där alla är av samma uppfattning. (Det sägs att det var konflikter med konstellationen Pedro Herrera - Antonio Prieto som fick Poschner att avgå, Poschner menade att de båda andra motarbetade honom enligt obekräftade uppgifter.)
El Periodico de Aragon, vars jorunalistiska ambition det är att förvränga verkligheten och göra den så ful som möjligt i alla lägen [Ta tex avancemanget från Segunda. Då skälldes dem ut efter noter som vågade fira och glädjas. Det var lagets plikt att ta sig upp igen, inget mer, alltså inget att fetera, att fira ett avancemang var en stor skam. Även den fina vår vi gjort var en "plikt" och en skyldighet, de som "gladdes" var "glömska". Publikationen har även lyckats göra sig känd för att uppfinna nyheter då och då.], har plötsligt kovänt (förstås) och hyllar nu Poschner som en hjälte.
Så lät det aldrig då han var en del av Real Zaragozas ledning. Då var Gerhard en av de allra, allra ondaste, då var hans uppsåt det att skada klubben inifrån, nu är han en martyr. Nu offras han.
De har glömt allt de skrivit, nu är Poschner en hjälte.
Den förklaring som presenteras: "Det är alltid de goda som lämnar."
Alltid?
Goda?
Intressant resonemang. Ska vi prova att tillämpa denna geniala slutsats på andra aspekt i livet, föräldrarskap kanske? Den förälder som vid en separation väljer att lämna den andra ensam med barnet gör det på grund av godhet och den som står kvar och kämpar är den som är dum i huvudet.
Hmm.
Då någon envisas med att totalt göra det ena rätt på det andras bekostand och utesluta alternativ och diskussion finns all anledning att bli vaksam. Hade jag möjlighet skulle jag fråga PdA-skribenterna vad Agapito inte gjort sedan han tog över helt i decemeber, skit i de fyra föregående åren, fokusera på det senaste halvåret för mycket har ändrats i toppen sedan dess, märk väl, och sålunda kan ledningen inte ställas till svars för de gamla misstagen längre.
Vad hade han kunnat göra annorlunda, på ett bättre sätt?
Något konstruktivt resonemang som kontrast till klagolåten existerar inte hos PdA.
Agapito sade något om detta. Om dem som valt att stanna och slåss, skiten de får, allt det otacksamma.
Sådant kunde han prata om.
Han riktade ljuset åt sidan, det var vad han gjorde och med många ord.
Men om framtiden?
Om Colunga?
Roberto?
Gay.
Nej.
Först ska han sammanträda med aktieägarna. (Det gör han imorgon, klockan 12:00, f.ö.)
Tappat plånboken Agapito dear? Du dröjer.
- Zaragoza kommer inte att gå i konkurs eller på något sätt försinna. Inte heller kommer vi att tvingas lämna klubben till tvångsförvaltning. Vi ska lösa den ekonomiska krisen egenhändigt, men det kommer att ta några år. Så som vi arbetat under våren ska vi bygga framtiden för vår verksamhet. Vi kommer att satsa mycket på våra ungdomsspelare.
Ja.
Det är ett antal ord, de säger inget särskilt. Inte egentligen.
Mer än något annat känns de trots att de är uttalade som en inandning.
Ett djupt andetag.
Som innan man dyker, eller som i skräck innan man krockar.
Eller som precis innan man påbörjar en lång vandring som man vet kommer vara längre och mer ansträngande än vad den från början utger sig för att vara, mer smärtsam kan hända och så jävla mycket mer givande också.
Jag vet att Zaragozas framtid är en fantastisk sådan, vi såg det under våren trots PdA och då ligger dimman fortfarande kvar framför allt.
Den är inte skingrad än.
Jag tror att Pardeza kommer tillbaka, med både Valdano och Butragueño utöver honom själv känns det som om det finns lite för många sportligt ansvariga i Real Madrid, och Pardeza har haft sina största framgångar i Zaragoza. Skippar han Oliveiravärvnignar och dylika löneavtal kan det bli bra.
Agapito andades in inför oss igår och imorgon tar han första steget.
Så ensam som bara den som äger 97% av något kan vara.
