Sammanfattningar i Zaragoza
Säsongen är nu slut, och VM väntar runt hörnet. Men, innan vi låter oss omfamnas av den kommande fotbollsfesten, vill vi på Zaragozaredaktionen blicka tillbaka på säsongen som gått.
Frågor och svar om den berg-och-dal-baneresa vi upplevt sedan augusti förra året. Varning för informerande och bra svar.
Nina Ljung Fredman:
Sammanfatta säsongen kort - vilka bestående intryck har du?
De fyra senaste säsongerna har på olika sätt varit turbulenta; det har gått från Uefa-plats till degradering, till avancemang och så detta. Överlevnaden. Och mer än något annat känns den senaste, så schizofren den varit, mer som två säsonger.
Hösten var förslitande, full av förhoppningar som verkligen var flämtande lågor i stark motvind. De lyckades aldrig dö. Jag trodde verkligen inför varenda jävla matchjävel att vi skulle vända och resa oss, motbevisa alla, vinna - jag var helt övertygad. Det hela var väldigt tröttsamt, kasten var så tvära och vi hann inte landa.
Sedan kom Gay. Och vi såg ganska omgående förändringen som genomsyrade laget. Hur vi reste oss, fick ihop en struktur igen. José Aurelio började med att bygga upp en stabil grund som tålde att luta sig mot. Han jobbade mycket med defensiven, och det blev en utmärkt plattform att ta det vidare ifrån.
Våren var härlig, den kändes snudd på overklig jämfört med hösten - den var en sådan direkt kontrast, det hela blev lite förvirrande.
Det sista tvära kastet, med varsam hand - och vi landade helt rätt.
Till sist.
I veckan sa Agapito Iglesias att det är så som vi jobbat under våren som vi ska jobba även i framtiden. Det är så framtidens Zaragoza ska formas. Det är helt rätt.
Vem har varit bästa och sämsta Zaragocista (eller bara Zaragoza-relaterade person) under säsongen?
Agapito Iglesias. Låt mig förklara som hastigast. Agapito tog över Zaragzoa 2006, med drömmen om att en gång för alla föra tillbaka laget dit det hör hemma: i toppen. Han satsade en hel del pengar, och gjorde ett bra första år. Sedan gick det inget vidare. En del riktigt korkade affärer och en degradering senare sköt skulderna i höjden och det började pratas om tvångsförvaltning och konkurs.
Många människor lämnade Zaragoza, man fruktade en institutionell kris. Inte Agapito. Fast beslutsam om att rätta till de misstag som begåtts under hans tid ställde han sig framför sina belackare och sa:
- Jag kommer att stanna i många år. Och vi ska få rätsida på allt detta. Det är inte så illa som vissa vill mena. Ingen människa varar för evigt, allas tid kommer någon gång, men Zaragoza ska, och kommer att, bestå. Zaragoza ska överleva oss alla.
Han har ordnat med omförhandlingar av skulderna med berörda banker, han har presenterat en policy för hur klubben ska fungera, han kommer att sälja 25% av sina aktier (Agapito äger 97%) för att få in mer pengar, samt pluralisera organisationen.
Agapito har inte gett upp sin drömmar.
Han har bara insett att man måste vara vaken för att förverkliga dem.
Han har gjort många fel, men till skillnad från sett oräkneligt antal andra så står han för dem och vill kompensera; göra om och göra rätt.
Han stannar och kämpar.
Det gör han av kärlek.
Sämsta zaragocista: Eduardo Bandrés och hans hov. Av en mycket enkel anledning. De lät sig manipuleras av Marcelino. De sålde Zapater.
Säsongens kaxigaste? Säsongens mesigaste?
Kaxigaste: José Aurelio Gay. Utan erfarenhet men med en bestämd vision och hjärtat på rätta stället övertygade han Agapito om att det var han som var den som var bäst lämpad att leda Zaragoza och inte de lite mer etablerade Namnen. Och det var inte bara snack. Gay höll vad han lovade. Han gjorde Spaniens näst sämsta lag till det femte bästa (baserat på inspelade poäng under våren, då endast Real Madrid, Barcelona, Valencia och Sevilla tog fler pinnar än Zaragoza).
Det var inte bara tomma ord.
Det var en fet smäll i ansiktet på mycket och just allt det som träffades var sånt som förtjänade att gå sönder.
Mesigaste: Marcelino. Vem minns inte klassiska uttalanden som "Vi har inte en chans att vinna den här matchen, den möjligheten finns inte med det här laget" inför mötet på Camp Nou i höstas?
Och nej Marce dear, lyckas man etablera en sådan ryggradslös inställning är det precis som du säger.
Usch.
Säsongens flopp?
Pennant. Han köptes in och skrev på ett avtal som garanterade honom en årslön på 20 miljoner Euro. På förhand verkade han vara just den typ av spelare vi behövde, fast skenet bedrog. Han ville ingenting, förutom att tjäna pengar; och för alltför många ören har vi inte ens fått en antydan till ansträngning.
Inte en skymt av något som liknar ambition.
Bara sena träningsankomster, olovliga resor till England och en oinspirerad attityd som drar ner stämningen.
Det skulle vara enkelt att nämna Juan Pablo Carrizo här eftersom hans "prestationer" på plan har inverkat mer på laget men han har i alla fall gjort sitt bästa, hur sorgligt det än må låta.
Vem har utvecklats mest under säsongen?
Ander Herrera.
- Han är fanatisk zaragocista, och låter sig ryckas med i allt som händer, sade Leo Ponzio om vår Herrerita tidigare i år. Zaragoza är Anders stora kärlek.
Själv säger han att hans dröm är att stanna i klubben i hela sin karriär, och vara med om den utveckling av framtidslaget vi kommer att se om några år, hela vägen.
Det fanns en hel del frågetecken inför säsongen - skulle Ander klara spel i Primera? Han var själv orolig, medveten om de förväntningar som fanns på honom.
Under säsongen har vi sett hur han gått från klarhet till klarhet. Visst har det funnits saker att anmärka på, Ander krymper lite utanför La Romareda, men det är bristen på rutin som talar, det ger sig nästa år.
Utan Ander på planen är det Zaragoza som krymper, han är vår playmaker. Han styr och ställer, sliter med själ och hjärta, växer hela tiden och gör sig alltmer oumbärlig. Det är ovärderligt, det han tillför.
Som kvitto på hans fina utveckling har han utmärkts som Spaniens näst bäste under 21 års ålder på sin position och är uttagen i Uefas equipo revelación.
Vad behövs göras inför nästa säsong?
Vad jag framför allt tycker är viktigt är att se till att vi får behålla de tongivande spelarna och sedan göra kompletterande förstärkningar. Mittfältet behöver ses över, det ska ju vara en närmast orgasmisk upplevelse för herrarna Prieto och Herrera. Förutsatt att vi får behålla Colunga (kom igen!) och kanske även Uche så hoppas jag att man ger Alex Sanchez A-lagskontrakt.
Slutligen, vilken har varit den sämsta respektive bästa känslan under den gångna säsongen?
Jag har två, och av olika anledningar. Den första var givetvis när vi var på plats i Zaragoza och visades runt Ciudad Deportiva och La Romareda, det var oerhört speciellt. Att få knäböja på gräsmattan inför helt tomma läktare, att snoka i omklädningsrummen, allt det där. Att riva Marcelino (fast jag borde rivit mycket hårdare), matchen - 2-0-ledningen vi tappade till oavggjort och Laguardia på busstationen där han lämnade sin polare vid tåget och vi hade så förtvivlat bråttom. Allt.
Och så den andra: Bortasegern mot Tenerife den 31 januari i år. Jag kan uppriktigt talat inte minnas när jag personligen blev så lycklig senast som jag var då. Det var så mycket som släppte, Gay och Nayim har långt senare sagt att det var med den här matchen som alla bitarna föll på plats. Jag levde på den vinsten i över en vecka.Jag överdriver inte när jag säger att jag var euforisk. Det var så mycket som bara lossnade där.
Speciellt var det också hur folk i min omgivning, särskilt främlingar, kom fram och gratulerade och talade om hur de gladdes med mig, och med laget. Överväldigande. Att det påverkade så pass många människor, och på ett sådant sätt, fantastiskt! Jag känner många culés - ingen av dem har mötts med liknande reaktioner ens när de vann ligan nu senast, som vi gjorde när Zaragoza vann borta mot Tenerife med 3-1 i januari. Det finns segrar och det finns segrar.
Och förstås, bara ett Real Zaragoza.
Johan Grahn:
Sammanfatta säsongen kort - vilka bestående intryck har du?
För att sammanfatta säsongen kort så är det speciellt en sak jag tänker på och det är förändring. Den förändringen som gjordes när Marcelino försvann och Gay tog över var inte till en början så stor och jag var en av de som ifrågasatte om Gay var rätt man men ju mer tiden led desto större blev skillnaderna. Klubben gick från att vara en före detta storklubb på dekis som på nytt var på väg ur högsta serien till att vara en hungrig nykomling som ville visa alla vad de kunde.
Vem har varit bästa och sämsta Zaragocista (eller bara Zaragoza-relaterade person) under säsongen?
Bäst i Zaragoza den forna säsongen måste jag säga Matteo Contini, trotts att han bara spelade halva säsongen så var han enligt mig den som stod för den stora förändringen på planen. Jag har då enbart valt att se till det spelmässiga av den anledning att det är bara det jag är insatt i, sen har självklart Gay också gjort ett storartat jobb. Men för att återgå till Contini så var det på grund av hans attityd och vinnarmentalitet som Zaragoza äntligen kunde börja prestera något som kan kallas försvarsspel. Bara hans hållning och utstrålning på planen visar medspelarna att det faktiskt går att vinna.
Säsongens kaxigaste? Säsongens mesigaste?
När det kommer till säsongens kaxigaste och mesigaste väljer jag att plocka fram målvakterna. Roberto kom in och tog för sig på ett otroligt sätt trotts sin för målvakters del låga ålder. Han utstrålade självförtroende som ingen målvakt gjort i Zaragoza på flera år.
Mesigast är våra andra målvakter den skotträdda Carrizo som jag personligen hade skyhöga förväntningar på såg bara liten och nervös ut mellan stolparna. Aldrig har någon som mäter 1.87 sett så liten ut.
Den andra mesen är Lopez Vallejo, Målvakten som var ordinarie till och från förra säsongen och som i år oavsett vad som är officiellt fick sparken på grund av att han var inblandad i en spelskandal. Att vara inblandad i uppgjorda matcher och inte tro på sitt lag är de fegaste jag varit med om i år.
Säsongens flopp?
Flopp beror lite på hur man ser det, känns som det finns många som är sugna på den här titeln. Ewerthons girighet och dåliga inställning måste ses som en riktig flopp, han som var kung förra säsongen och som skulle visa hela Spanien vad han kunde sket i fotbollen och beslöt sig för att bli en pengasugande parasit istället.
Carrizo som redan fått sig en känga har också varit fruktansvärt dålig i år, och framförallt beror det på att åtminstone jag trodde så starkt på honom när allt drog igång. När vi ändå är inne på förhoppningar som inte uppfylldes går det inte att undvika att nämna Jermaine Pennant. Att han är en av Europas ojämnaste spelare visste jag om när han kom men att han skulle prestera så pass lite hade jag inte förväntat mig.
Men titeln som årets flopp måste ändå gå till Uche. Skulle bli vår skyttekung och gick skadad och kostade pengar en hel säsong, inget någon av parterna kan vara nöjda med.
Vem har utvecklats mest under säsongen?
Det självklara valet hade varit att säga Ander Herrera, våran egen supertalang som varje säsong tar ett steg framåt. Men jag skulle faktiskt vilja säga Gay här, att gå från nån form av ungdomstränare till att vara räddaren för hela klubben det är att utvecklas mycket på en säsong
Vad behövs göras inför nästa säsong?
Det är tyvärr får man säga med Zaragozas ekonomi en hel del som behövs inför nästa säsong, prio ett måste ändå vara att behålla de lyckade inlånade spelarna från den gångna säsong, Roberto och Contini. sedan om man lyckas knyta till sig Colunga eller köper in någon annan anfallare spelar mig personligen ingen roll, desamma gäller med Elisue en yttermittfältare till vänster kommer att behövas och jag ser nog helst att vi hittar någon annan. Sen handlar mycket om att få de spelare i truppen att vara skadefria och prestera. som exempelvis Uche och Diogo.
Slutligen, vilken har varit den sämsta respektive bästa känslan under den gångna säsongen?
Bästa känslan i år är när Colunga gör 1-0 mot Malaga, där kändes det som om vi trotts allt skulle klara oss. Klart man skulle vilja säga att bästa känslan var när kontraktet säkrades men jag har svårt att uppskatta en förlust.
Sämsta känslan står mellan dagen vi värvade Edmilson, en spelare som varit slut i snart fem år och förlusten borta mot Barcelona. Den uppgivenheten spelarna uppvisade på Camp nou vill jag aldrig se igen.
Joel Olsson:
Sammanfatta säsongen kort - vilka bestående intryck har du?
Flest intryck har varit negativa, men de som jag verkligen kommer minnas är naturligtvis de positiva. Jag tippade själv Zaragoza på en niondeplats inför säsongen, och även om laget till sist slutade på 14:e plats, var det närmare nedflyttning än en topp 10-placering. Att misslyckas i början av säsongen och sedan vända på det känns för mig mycket bättre än tvärtom, även om resultatet är detsamma.
Vem har varit bästa och sämsta Zaragocista (eller bara Zaragoza-relaterade person) under säsongen?
Efter en sådan här säsong finns många aspiranter till båda kategorierna, det är faktiskt lite svårt att välja ut en av alla. Men, sett till den individuella prestationen är nog ändå Carrizo den som varit sämst. Att kunna sprida en sådan skräck och nervositet i det egna straffområdet bara genom blotta närvaron, det kan få göra. Att han passade på att vara extra dålig i den 85:e minuten i matchen mot Racing i höstas, då vi såg honom på plats var bara än mer jävligt. I andra änden av spektrumet hittar vi flera - äkta - Zaragocistas. Radarparet Gay/Nayim var de som i mitt tycke transformerade - och räddade - Zaragoza. Spelarna lyckades inget vidare individuellt under Marcelino - att de lyckades under andra halvan är de två herrarnas förtjänst.
Säsongens kaxigaste? Säsongens mesigaste?
Victor Laguardia. Helt klart. Andra må ha sagt tuffare saker, men handling väger tyngre än ord, och det har Laguardia helt klart förstått. Årets mes är Marcelino. Kan någon ifrågasätta det?
Säsongens flopp?
Carrizo skulle mycket väl kunna platsa här, men någon annan tar priset: Pennant. Engelsmannen har haft en äckligt hög lön, och uträttat… knappt något överhuvudtaget. Jag erkänner att jag var pro-Pennant under hösten, jag trodde verkligen att han skulle passa den spanska ligan, framförallt skulle han kunna komma undan den engelska pressen. Börja om, sade han att han ville. Lära sig spanska eller försöka anpassa sig ingick tydligen inte i planerna. Göra många mål, sade han att han ville. Nu återvänder han till England, utan att ha gjort ett enda.
Vem har utvecklats mest under säsongen?
Ander, utan tvekan. Det behövs egentligen inte förklaras så mycket, de som följt Zaragoza, eller i alla fall sett någon match där Ander spelat vet hur tongivande han är, trots sin ringa ålder. För de som inte sett något, och undrar hur bra han egentligen är säger jag: väldigt.
(Silvret går till Zaragozas lagspel)
Vad behövs göras inför nästa säsong?
De andra på redaktionen håller antagligen med mig när jag säger: Köp Roberto, köp Colunga, köp Contini, förläng med Gay/Nayim! Något som också krävs är att låta bli att göra dumma värvningar för pengar (köp + lön) som inte finns. Se till att Goñi och Laguardia, när den senare återhämtat sig till fullo, får spela. Man bör nog även se över truppen, Pennant vill och ska bort, men vilka börjar bli omotiverade och till åren? Det finns flera som antagligen kommer att behöva bevisa sig efter VM igen.
Något som definitivt INTE behöver göras är att köpa in en drös innermittfältare, denna gång räcker det med Zapater.
Slutligen, vilken har varit den sämsta respektive bästa känslan under den gångna säsongen?
Den sämsta känslan har absolut varit den nervositet som smög sig fram så fort bollen befann sig på Zaragozas planhalva i oktober/november, och den uppgivenhet som man stundtals kände när försvarsspelet gjorde bort sig gång på gång på gång. Jag var nästan rädd för att se laget spela.
Bäst? Lättnad. Under hela säsongen fanns alltid en matematisk möjlighet för Zaragoza att åka ur. Ibland verkade det mer troligt, ibland mindre. Men, den åttonde maj, när den möjligheten försvann, kom lättnaden. Och glädjen - Zaragoza är ju kvar nästa säsong! Och då jävlar!
