Aguirre på väg bort till sist.
Aguirre och hans smittande energi under matchen mot Alcorcon.

Aguirre på väg bort till sist.

Uttåget ur Copa del Rey spiken i kistan för mexikanen?

Det kan vara nära nu. Agapito Iglesias har visat ett större tålamod med Javier Aguirre än han någonsin gjort med någon annan tränare; han har trots allt låtit honom skriva in sig som den sämsta tränaren i Real Zaragozas historia men nu verkar det vara slut på "sötebrödsdagarna".
 
Sättet på vilket Real Zaragoza skaffades undan ur Copa del Rey samt det "spel" som uppvisats ända sedan mötet med Real Sociedad den SEXTONDE OKTOBER är nämligen svårt att ta sida för, också för en klubb försatt under tvångsförvaltning.
Ponzios straffmål mot Athletic Bilbao i sista omgången var det första ligamål Real Zaragoza lyckats få till sedan den SJÄTTE NOVEMBER (mot Sporting Gijon).
Och parallellt med nederlagen har Javier Aguirre misslyckats på den absolut viktigaste punkten: nämligen att visa dedikation. Bilden av honom "coachandes" under match är den av en man tillbakalutad mot bänkglaset med armarna i kors, sluttande axlar och slokande huvud. Borta är potensen, borta är förmågan att få de här många oprövade och få rutinerade spelarna vi förfogar över att faktiskt tro på att det här går att vända på.
Istället för att bygga en väderkvarn har Aguirre byggt ett mycket snålt tilltaget vindskydd, som bara rymmer honom och i det kryper han in och drar igen dragkedjan om sig. Det är truppen det är fel på, det är spelarnas hängivenhet som brister, det är kvaliteten på truppen - ja det är faktiskt allas fel och ansvar utom hans eget om man lyssnar på honom efter match.
Och då var det just för att ta ansvar han tillsattes för lite mer än ett år sedan. Det är hans uttagningar, det är hans direktiv som blir vår taktik, det är hans icke-inflytande. 
 
Just bristen på attityd verkar vara det som slutligen fått Agapitos bägare att rinna över. Personer inom organisationen pratar om en tränare som är lika utmattad och impotent i omklädningsrummet som i pressrummet.
 
Att lösa Aguirre från hans kontrakt kommer i runda slängar att kosta klubben 1,3 miljoner €, och det här har diskuterats noga med konkursförvaltarna.
Situationen bedöms alltjämt vara ohållbar och väger man avskedet mot den degradering som känns långt ifrån avlägsen är det inte svårt att räkna ut vilket som är "snällast" mot klubbens ekonomi.
Man har de senaste 48 timmarna varit i tät förbindelse med flera tränare som omedelbart kan vara beredda att rycka in och med hjälp av de utlovade vinterförstärkningarna (Colunga och Almeida är tex aktuella på anfallsfronten) rädda Zaragoza.
Vi har tidigare skrivit att Miguel Angel Lotina är ett alternativ, Lotina som tidigare varit skoningslös i sin kritik mot klubben (ztora, ztygga Zaragoza). Victor Muñoz finns med i bilden och Nayim har närvarat vid ett antal träningspass den senaste tiden.
 
På måndag blir med största sannolikhet Javies Aguirres avsked offentligt. Man väntar ut julen vilket jag personligen kan tycka är lite grymt. Agapito kunde lyft stenen från Aguirres axlar och skänkt honom lättnad och någon form av frid trots känslan av nederlag i julklapp som tack för en bra, stundtals magisk (Levantematchen!), vår.
Aguirre blir sjunde tränaren att komma och gå under Agapitos ägar- och presidentskap.
 
Samtidigt som El Vasco redan är borta i teorin är valet av Ponzio som kapten uppe på tapeten. Jag var kritiskt inställd till det redan i somras då Ponzio för mig är mer hjärta än hjärna och på planen har det under hösten blivit väldigt tydligt att han inte alls är någon större ledargestalt. Att han inte är uppgiften värdig visade han senast i cupmatchen mot Alcorcon. Ponzio vägrade att hälsa på supportrarna, varken på eller utanför arenan. Han vägrade prata med pressen, avböjde alla möjligheter att kommentera eller komma med tröstande ord. Det är det absolut sista en kapten bör göra när det blir tufft: stoppa undan huvudet i sanden, gömma sig. Det är nu han verkligen behövs, att leda laget, bekänna färg, ta smällarna, vara stolt och förmedla känslan vidare. Att publiken är upprörd är inte särksilt konstigt. Man lägger pengar man inte har (arbetslösheten är hög och lönerna är låga) på laget vecka ut och vecka in, man lägger ner en massa tid på sitt engagemang och man kastas från den ena klippan till den andra, det är känslomässigt påfrestande. Som kapten bör man ha förståelse för det, inse varför en trogen och hårt prövad publik (sedan flera år tillbaka) som tar tillfället i akt att visa sitt missnöje i hopp om att påtvinga en förändring. De är trots allt där, vareviga match och det är för att de i grund och botten älskar Zaragoza.  Att visa aktning för sin publik och respekt, kärlek, stolthet och vördnad för skölden man bär över hjärtat tordes vara obligatoriska egenskaper hos en lagkapten likaväl som bra ledaregenskaper på planen, förtroende hos lagkamraterna, mod nog att stå rakryggad gentemot vilket mediadrev som helst och dessutom viljan att föra klubbens talan oberoende av tabellplacering. 
Inte mycket av det stämmer in på Leo Ponzio.
Hade jag varit ny tränare hade jag valt Roberto som första trots att jag egentligen inte tycker målvakter är bäst lämpade. Men Roberto har en naturlig och självklar auktoritet tillsammans med stort Zaragozahjärta och sunt förnuft. Han är dessutom verbal och pådrivande och tar nästan alla de jobbiga diskussionerna utan att ducka för "jobbiga frågor" och utan att komma med bortförklaringar.
Som andrakapten hade jag valt Javi Paredes eller Luis Garcia, som tredje Angel Lafita.
 
 
 

Nina Ljung Fredman2011-12-23 11:38:00
Author

Fler artiklar om Zaragoza