2020-12-09 19:00

Almeria - Zaragoza
1 - 0

Almeria - Real Zaragoza 1-0

Tillbaks till verkligheten. Real Zaragoza åter sitt jumbo-aktiga jag efter en helt okej insats.

På den tredje dagen återuppstånden.
Olyckan tog inte längre än så på sig att återvända. Söndagens förlösande vinst mot Fuenlabrada skulle komma att färga onsdagens Zaragoza då det sprang ut inför pappubliken på Estadio de los Juegos Mediterráneos.
Kvaliteten finns inte i det här laget, det är sen gammalt, men det spratt om det lag som för dagen sprang omkring i svartgulrandiga tröjor,
Något lös i ögonen, nåt adrenalin gjorde att minsta bolltouch eller löpning sprudlade av energi. Något hade hänt med laget som inte kunde vinna, man hade vunnit och därmed sagt tack men nej tack till gravitationen och dess vädjan om fortsatt fritt fall.
För några minuter, ett ögonblick eller en evighet, hade det gått att glömma bort vilka Real Zaragoza är, att detta var Real Zaragoza, eller vad Real Zaragoza gör. Men, det skulle förstås nittio minuter snart vara vänliga nog att påminna oss om.

Första halvlek:
4-4-2.
Med Bermejo skadad fanns fortsatt plats för både Zanimacchia och unge Ivan Azon (född 2014). Ungdomlig energi kombinerat med bristande teknik alltså, kaos snarare än elegans.
Nyblivne fadern Javi Ros är inte helt fit och fick börja på bänken, en annan nybliven far (James Igbekeme) befann sig hemma i Zaragoza och rehabsgymmet även han, medan en tredje (Juanjo Narvaez, under tre dagar kallad Frälsaren) som vanligt startade uppe på topp.
I skadade Atienzas frånvaro fick i vanlig ordning både Jair och Frances beträda gräset inför matchstart. Med Nieto, Vigaray och Pep Chavarria (som inte spelade i Beatles-byxor) säkerställdes att ordentliga lungor skulle finnas på plan.
Längst bak, som vanligt - Christian Alvarez.
Jaha, nej detta är ju inte en elva som spelar sig till mycket alls, det skulle behövas en inställning och en hög intensitet för att få med sig något.
Som på beställning kom så den beryktade första halvtimman. Ivan Martínez (jodå, i Zaragoza använder vi ordet före detta tränare liberalt) mannar hade ett sken över sig - det gick att ta på vad som hänt det här laget sen söndags. Ett självförtroende man inte sett röken av sen matcherna kring coronauppehållets slut hade smugit sig in. Spelarna själva verkade tagna.
Nej, få chanser skapades. Laget hade förstås inte bytt skepnad helt och hållet under dessa gyllenkantade 72 timmar. Men man stod upp och spelade lika bra, för att inte säga något bättre, än tredjeplacerade Almeria.
Ivan Azon gör inte många saker med bollen, men han syns och inblandad i situationer är han. Att han far omkring som en vante på plan, det i sig är mer än vad Vuckic fått uträttat.
Löpningar, närkamper, presspel. Det är ingen stor målskytt i vardande, det är ingen teknisk spelare som närsomhelst kommer blossa upp, men det är en gedigen spelare som med sin attityd rättfärdigar sin roll runt en startelva. '
Två år äldre Francho Serrano, hela nitton år gammal, är här och nu en bättre spelare (och konstigt vore väl annars, sett till vad två år betyder i den åldern). Han bör fortsatt starta, bara känslan av att se ett kaptensmaterial utvecklas match för match är en upplevelse. Det är nödvändig energi som behövs, de han ersatt (James Igbekeme, Eguaras, Javi Ros) är sett till sina prestationer alla synnerligen petbara.

Det var sådana här tankar och känslor som första halvlek inspirerade till. Få lägen, övertag Zaragoza, och en jämn match med god intensitet som samtidigt inte innehöll något som störde, något som kunde fått blicken och fokus att fastna och hålla fast vid ett enskilt ögonblick som kunnat gjort halvleken minnesvärd.
Helt enkelt bara en bra första halvlek för att vara Real Zaragoza 2020/2021. Något som andades momentum.

Andra halvlek:
Adrenalinpåslagets effekt första halvtimman gjorde att kvarten som följde kändes lugn. Samma spelare och samma spel kom ut till andra halvlek, sist av alla joggade Christian Alvarez och Almerias nummer sexton - José Carlos Lazo.
Laz(i)o var under första halvlek enkel att identifera som en humörspelare. Efter en taktisk tröjdragning, med extra ryck för effekt, av Pep Chavarria blev det en putt tillbaka och sen tjafs med Narvaez som kom springandes för att lägga sig i. Peps varning, den togs emot med tummen upp och full förståelse. Därför var det extra uppenbart när Pep nån minut senare går upp och sparkar bort bollen för Lazo som ställt upp sig för sin frispark, vilket också gav god effekt.
Skamsen över att ha blivit ditlurad lunkade Lazo hursomhelst ut på plan, med en arm om axlarna och en tränares ord i örat.

Andra halvlek satte sig ganska fort. Passningsspelet var inte tillräckligt bra hos någon för att etablera ett övertag, man slet och kämpade och hoppades på att det skulle studsa rätt.
En sån typ av match där vilken som helst X-faktor blir så oerhört värdefull. Någon som gör det oväntade, bryter alla mönster och bara gör medan andra planerar.
Umar Sadiq var pigg redan i första, det syns när en spelare är i form och gör saker och ting på en annan nivå.
I 59:e slår Almerias turkosklädde målväktare en utspark som tryggt landar på mittback Jairs fötter. Halvvägs upp i plan och utåt sidlinjen till ska han lura Umar Sadiq och spela inåt i plan. Sadiq läser det tafatta, och ganska arroganta ingripandet, en passning till medspelare senare har han med långa kliv påbörjat sin löpning mot ytan där ytterbacken saknas eftersom han tvingats täcka upp den världshavs-stora yta Jair lämnat tom.
Passningen är enkel, Umar Sadiqs kyla när han väntar ned Christian Alvarez och chippar över både argentinare och spanjor elegant (om än att det ser träbensaktigt när en viss typ av lång spelare gör även sånt här).

Almeria 1-0.
Det var inte rättvist, orättvist var det kanske inte heller. Man hade bara varit något sämre än Zaragoza i matchen.
Några byten gjordes inte, detta hade sett bra ut så varför tvinga fram nån förändring? Nej, detta fick se ut som det gjort. Och det såg fortsatt helt okej ut. Minuterna gick.
I den 71:e fick det samtidigt vara nog, sade Ivan, och bytte ut Zanimacchia mot brassen Rai, Azon mot.. Haris Vuckic. Ingen av de båda startspelarna gjorde tillräckligt idag.
Det började så sakteliga gå till sig, igen. Matchpsykologin tog vid, Almeria började känna att här fanns en vinst att förlora. Zaragoza flyttade fram positionen av bara farten.
71 blev till 78, Pep Chavarria gick ut och Luis Carbonelli (debut, välkommen!) sprang in. 78 blev utan mycket däremellan till 89, Alejandro Frances och Inigo Eguaras gick uppgivet ut medan Gabriel Fernandez och Javi Ros sprang in.
Skulle det få effekt? Alla inläggsförsök, kombinationer och annat hade för det mesta lett till att Almeria kunde kontra, mer för att hålla i bollen än någon uppenbar önskan om att göra mål.
Rai var på plan, Gabi Fernandez var det också. Rais skarv, mot Gabi Fernandez som fortfarande försöker skrubba bort minnet av de båda öppna mål han missade härommånaden, fick ett tredje försök.

Almeria vinner det här med 1-0. Ivan Azon, supportrarnas nya gunstling, gör ingen bra match men kommer att hyllas för sin sjuttonårsighet. Gabi Fernandez, som redan innan matchen hånats för att ha tagit spelminuter från Ivan Azon, kommer nu slängas än mer under bussen - snart sticker bara benskydd och skor ut.
Att läsa det som skrivs kan onekligen vara det bästa botemedlet mot att sakna oss supportrar på våra arenor, och med det konstaterar vi att Zaragoza återigen ser ut som Real Zaragoza, Gabi Fernandez som Gabi Fernandez, och sätter punkt för en klassisk skitdag.

(nästa match på söndag, 21.00, då Real beger sig till Sporting de Gijóns hemmatrakter)