CdR: Real Betis - Zaragoza: 0-1

Vi vann!

Pepe Mel överdrev inte då han på förhand varnade gästerna för före detta Manuel Ruiz Loperas, numera Benito Villamarins vedervärdiga gräsmatta. Grusplanan bakom Bollspelaren hade fått komplex om den hade kunnat se detta.
Men vad gör väl det, när Zaragoza äntligen fick uppleva det vi sett finns i dem hela tiden; en vinst.
Torftig sandöken till gräsmatta sa du?
Var då?
Det där ser nämligen ut som guld.

För den som vinner var och varannan vecka betyder en seger mot Real Betis i Copa del Reys sextondelsfinal kanske inte mycket mer än en liten klapp på axeln.
- Vi borde gjort fler mål, gnälls det rent av lite otacksamt.
För ett förvirrat, förtvivlat Zaragoza innebär segern i bästa fall äntligen att botten är nådd, att vi fallit färdigt och att vi nu kan börja arbeta oss uppåt igen.
Att resa sig när man fortfarande faller är som bekant omöjligt, men har vi nått botten nu är det bra, för var det den vi nådde slog vi i med sådan våldsam kraft att vi började stiga av själva kollisionen.
Perfekt.

Även om det inledningsvis syntes hur tagna gästerna verkligen är av den katastrofala ligastarten så fanns där också en helt annan nerv, en annan känsla än vad vi sett tidigare. Det var jävlar anamma, det var you shall not pass, det var stundens allvar i symbios med en spottloska i ansiktet över alla skitförluster.
Det blev laddat, det blev aggressivt och det var rått och fantastiskt.

Real Betis hade den bästa möjligheten att ta ledningen i första halvlek då Emana i den elfte minuten fick iväg ett skott från mittcirkeln. Det var inte långt ifrån att bollen gick in, Doblas hade varit chanslös och förmodligen hade hans farsa inte tvekat kring huruvida han skulle fira eller inte den gången.
Men skottet gick strax över ribban och istället var det Zaragoza som efter en soloräd signerad Lafita fick en skaplig chans.
Innan de första 45 var överstökade hade vi hunnit med att fixa fler varningar än målchanser men vad gör väl det när vi vann till slut?

Andra halvlek började riktigt dåligt. Det tog tid för lagen att vakna till liv men omkring minut 55 började det smälla på allavar. Zaragoza pressade Betis och Jorge Lopez och Jiri Jarorsik hade båda varsin nick på mål.
Lafita sprang och sprang men någonstans i brast det i kommunkationen med Braulio, som inte riktigt var med på alla passningar som var tänkta till honom.
Fantastiskt att se hur bra Lafita är på att få iväg genomskärare, på att få bollen att leta sig in genom motståndarens backlinje. Att detta inte tas tillvara på på ett bättre sätt (ett förslag är att någon sticker) är förstås bara att beklaga fast inte idag, inte när vi vunnit för första gången denna säsong.

I den sextionde minuten kapades Braulio för andra gången i straffområdet och denna gång tvekade inte Estrada Fernandez. I ärlighetens namn ska sägas att den uteblivna straffen från en situation bara ett par minuter tidigare då han sparkades omkull, helt fri i boxen var betydligt mer 'solklar' och då var ändå denna tilldömda helt korrekt.
Gabi placerade säkert straffen i målvaktens vänstra hörn, snörpligt för Castro som gick rätt men som ändå var chanslös.
1-0 till Zaragoza!
En gång till.
1-0 till Zaragoza.
Inte 1-1, inte ännu en reducering, 2-0 till 2-1.
För första gången den här hösten var det vi som tagit ledningen och vi släppte inte greppet om den.

Betis hade ett riktigt bra läge på tilläggstid, men Doblas som gjorde ytterligare en riktigt bra match räddade oss.
Och Gay.
I alla fall för stunden.

Bäst i Zaragoza:
- Jiri Jarosik. Man of the Match. Stabil, alltid rätt positionerad. Tjecken är riktigt bra i luften, han styr dessutom upp försvaret på ett mästerligt vis och lyckades ikväll till exempel med konststycket att få yttermittfältare som Lafita att agera självsäkert som högerback när en viss Diogo inte är där han borde vara. Jarosik lyfter sina medspelare. Lägg därtill de oväntade offensiva utflykter han med då och då bjuder med oss på.

- Doblas. Stod för flera avgörande räddningar, varav en i den nittiotredje minuten. Huja. Det var så nära att vi inte vann men det gjorde vi.

- Gabi. Gör man det mål som i sin tur bidrar till att vi vinner för första gången i höst är man en av de bästa, punkt.

Sämst i Zaragoza:
En kväll då ingen direkt gör bort sig är det svårt att hänga ut någon som sämst.
Men måste det vara någon ,och det måste det, så är det Diogo.
Han är för nonchalant, han misslyckas med att få bort bollarna och bjuder på en hel del hörnor och inkast. Vet inte hur ofta Jorge Lopez var nere och assisterade honom; redde ut situationerna. Det var många gånger, i alla fall.
(Kollektivt försvarsarbete, länge leve!)
Dock har han, Diogo, blivit bättre på att inte försöka gå upp och anfalla.
Kanske Gay talade om något uppenbart för honom:
- Går du upp Diogo, så hinner du inte hem igen.

Vi VANN!

Real Betis: Casto, Isidoro, Fernando Vega, Belenguer, Arzu, Juande, Caffa (Rubén Castro, min. 58), Iriney (Rodri, min. 83), Israel, Emaná (Ezequiel, min. 75) och Jorge Molina.

Real Zaragoza: Toni D., Diogo, Lanzaro, Edmilson, Jarosik, Obradovic, Pintér, Jorge López, Gabi (Boutahar, min.90), Lafita (Ander, min. 71) och Braulio (Marco Pérez, min. 83).

Mål: 0-1 Gabi (61') str.

Domare: Estrada Fernandez

Varningar, Zaragoza: Lafita (min. 28), Jarosik (min. 41), Braulio (min.45), Diogo (min. 57) och Gabi (min. 71).

Varningar, Betis: Iriney (min. 29) och Fernando Vega (min. 61).

Aupa Zaragoza - nunca se rinde!