Det går inte bara att vinna och vinna och vinna

Zaragoza stötte på säsongens första bakslag hemma mot Racing Santander.

Såhär i backspegeln börjar förra söndagens vinst mot Cartagena likna en Pyrrhusseger.
Carlos Nieto slet sönder ett muskelfäste och kommer att vara borta i minst ett halvår, och hans ersättare på vänsterbacken, den isländskaste av fransmän - Quentin Lecoeuche-  hade känningar efter sitt inhopp. I veckan konstaterades att han behöver får läka ihop sig "ett tag".
Francho Serrano åkte på en bristning och missar en månad.
Det var inte bestämt om Victor Mollejo skulle få medverka eller inte, för juryn debatterar fortfarande vad straffet för hans målgest bör vara.
Plus tre poäng, minus minst tre spelare; två ordinarie och den enas tilltänkte reserv.
Som ytterligare bryderi i Fran Escribas planering inför mötet med ett hittills i år himla starkt Racing Santander behövde Alejandro Frances och Ivan Azon vilas efter att ha varit iväg på U21-uppdrag.
Nåja, vad är väl en halv tappad startelva?

Under veckan har jag roat mig med att försöka luska ut hur Escriba, som stagat upp Zaragoza så bra främst genom att bygga ett solitt försvar, skulle lösa det där med vänsterbacken, nu när ingen fanns att tillgå.
Då den spanska fotbollskommittéen dagen innan match lät meddela att Mollejos dom ännu hänger och väger och att han fick tas ut inför Racing tänkte jag att man kanske kan stoppa ner honom på vänsterkanten, men Fran Escriba tänkte annorlunda. Han lät istället vår ordinarie högerback, Fran Gamez, byta kant och lät Marcos Luna (19) från Zaragoza Juvenil gå in på Gamez vanliga plats. Jag tror inte Escribas lösning var bättre än min, säger jag tryggt med facit i hand och utan större insyn i arbetet på träningarna - för stackars Marcos Luna gjorde en svajig A-lagsdebut och får nu utstå spott och spe på sociala medier. Det är såklart fruktansvärt orättvist; Luna fick en uppgift han ännu inte är mogen för, var modig eller korkad nog att ta sig an den, gick in och gjorde det inte bra - men att Zaragoza inte vann för sjätte matchen i rad beror förstås på bra mycket mer än honom.
Jag tycker faktiskt att det framför allt var mittfältet som Racing - som var mycket bättre än Zaragoza i första halvlek - vann, och låt gör för att Franchos styrande och ställande saknades, men det var knappast några duvungar som knuffats rakt ut ur boet som tappade det mesta till Racings Aldasoro där, det var Marc Aguado och Toni Moya som dubbla pivotes, och det var Maikel Mesa och German Valera på flankerna.

Aja.
Vi backar till början.
Inför matchen höll den föredömliga publiken på La Romareda tre tysta minuter i protest mot den moderna fotbollen.
I sekund 48 nekade domare José Guzman Mansilla Zaragoza en uppenbar straff när German Valera hölls fast och drogs ner av två Racingförsvarare. (I lokalpressen skriver man subjektivt att domaren var "en nödvändig samarbetspartner" för bortalaget, och låt gå för att han nekade den tidiga straffen och lät bli att ge Saul ett andra gult för en överträdelse som var bra mycket värre än den han först varnades för och således lät bli att visa ut någon som borde visats ut om han följt reglerna, men han var bedrövlig åt båda håll - han tappade matchen från sekund 48.)
Racing såg inledningsvis lite skakade ut. 
La Romareda vibrerade, men Zaragoza fick inte riktigt fart på sitt anfallsspel och lyckades inte nyttja all energi som darrar på de där läktarna.
Istället var det Racing som hade det första skottet på mål, men Cristian Alvarez (som innan avspark fick ta emot pris som la Liga Hypermotions bästa spelare) petade ut bollen till hörna.
Då skottet föll hade vi spelat en kvart, och jag såg ingenting av den samspelthet som präglat Zaragoza såhär långt under säsongen.
Med en gungande backlinje och ett arrogant mittfält lyckades man inte bygga något uppåt, bara skjuta iväg bollar i den riktningen och hoppas att någon fångade upp dem och tog över ansvaret.
Det var oftast den övertaggade Sinan Bakis som försökte, och för hans egen skull behöver den tuskiske anfallaren VERKLIGEN göra ett mål snart, för hans desperation gör honom blind och värdelös för lagkamraterna.
Ut till vänster, ut till vänster skrek jag till ingen nytta åt teven; ute till vänster var Maikel Mesa fri, men Bakis ska göra det här själv, så han sköt bara.
Utanför.
Och utanför igen. 
Det är så synd, för han skapar många farliga lägen, som kunnat tjäna laget om grumlet i vattnet i hans måltörstiga ögon lagt sig och han såg sina fria lagkamrater till höger och vänster.
Nej, ingenting fungerade riktigt.

När Racing gjorde 1-0 i minut 40 var det mest på grund av Zaragozas misstag. Det började med att Marc Aguado passade fullständigt fel. Bollen skulle gå till Mouriño, men han lyckades itne hålla kvar den, och den fångades istället upp av gästernas Iñigo Vicente, som gjorde en anti-Bakis och släppte bollen vidare till Grenier samtidigt som Cristian Alvarez halkade.
Grenier tvekade såklart inte och så låg Zaragoza under för första gången säsongen 23/24.
Hur skulle man ta detta?
Bra, visade det sig.

För det var efter baklängesmålet vi såg våra bästa, nåja, minuter den här kvällen.
Zaragoza reste sig som ett.
Även om det inte var särskilt snyggt eller genomtänkt så var bollen i alla fall inte över på egen planhalva igen innan pausvilan.
Man skulle slå tillbaka.
Det blev German Valera, som kändes som den enda som kunde skapa något på djupet i ett Zaragoza som mer liknade det från förra året, som gjorde det. Han tog bollen och sprang. Skar igenom försvaret och utnyttjade det faktum att Racing tvekade eftersom domare Mantilla inte blåste av, och satte 1-1.

Andra halvlek är inte mycket att skriva om.
Ett par byten här, ett par byten där, en del hörnsparkar det inte blev något med.
Nu, dagen efter, tänker jag på att vi förlorat den här matchen alla gånger av alla förra säsongen, och att det säger en del att vi inte gör det.
Det har hänt saker.
Jag tänker på vad vi pratade om i ledarrummet hos IF Sylvia, något om att de matcher du inte kan vinna får du lära dig att spela oavgjort.
Zaragoza har 16 poäng av 18 möjliga, och den här kvällen var inget annat än slutet på en svit som alltid skulle ta slut. Det går inte alltid att spela bra.
Det går inte alltid att vinna.
Och många gånger du vinner vinner du bara för att du är jävligt envis, jobbig, på.
Det var Zaragoza bara nära att vara under fem minuter mot Racing, och det var de minuterna som ledde till kvitteringen - i övrigt saknades den där pushen som ibland knuffar upp saker som lyckan slinker in genom.
När det första bakslaget du råkar på är att spela oavgjort mot Racing i en match där de är bättre är det också viktigt att ha det i åtanke att det är precis såhär det är att vara priviligierad.

0 kommentarer

Nina Månsson2023-09-16 21:34:12