Det uppstår en förvirring
Inga lagar gäller för Zaragoza, varken VAR eller färg på soppåsar spelar roll.
Det är påskafton, och jag står och skyndar för att få klart middagen innan det är avspark mellan Zaragoza och Granada och med två minuter kvar upptäcker jag det förskräckliga.
Jag hade inte tagit ut soporna.
Enda sedan den tjugonde februari har jag ännu en rutin att utföra inför match: jag tar ut soporna och sätter i en ny soppåse. En blå.
Zaragoza har inte förlorat sedan den tjugonde februari.
Och nu står jag här med 120 snabbt försvinnande sekunder kvar, potatisgratäng i ena handen och fjärrkontrollen vär fortfarande borta. Återstår bara att konstatera att jag inte kommer hinna.
Och att Zaragoza, som följd, alltså kommer förlora.
Det är trots allt Granada man ska möta. Det lag som gör flest mål i Segundan.
Jag lägger fram den här forskningen för mitt sällskap.
Redovisar mina försök och resultaten.
Det går ju inte att säga emot säger jag, och de skakar artigt på sina huvuden.
Nej, nej det förstås.
Och så sätter vi oss till bords.
När El Periodico de Aragón skriver om matchen skriver de att Fran Escriba är "en modig" tränare för att han "lämnar inget på bänken". Jag antar att man menar att han också mot de bättre lagen satsar framåt.
(Själv vänder jag mig lite mot att det skulle kallas mod att inte vara rädd för...Granada? Men men.)
Det är ett oroväckande fungerande Zaragoza som tidigt kopplar grepp om matchen.
Man spelar med ganska raka linjer och mellan de här har det bildats ett block som det inte är helt enkelt att bara rucka på längre.
Det kanske låter som något som står ganska stilla, men med Bermejo och Giuliano (och då och då även Francho) sätter fart på bygget. Zaragoza lägger mer tid på att skapa saker framåt nu, än på att slå undan allt universum slänger mot dem.
Igår var Ivan Azon tillbaka från start, och han är förstås tänkt att vara spjutspetsen i det här , och tanken på att se honom ihop med Giuliano Simeone lockar. Dessvärre har vi väl som bäst sju matcher på oss, för Giuliano är bara inlånad och jag tror inte Atletico kommer låta honom stanna ett år till i Zaragoza efter den säsong han gjort.
Mot Granad fungerade det sådär.
Eftersom Azon varit borta större delen av säsongen har de inte fått möjlighet att spela ihop sig men att se dem försöka klacka och finta fram varandra är underhållande också när slutprodukten blir ännu ett skott utanför eller världens absolut sämsta miss - Ivan Azon står i målet och träffar alltjämt inte- eller ett påskägg i famnen på gästernas gulklädda målvakt. Är det påsk så är det.
Zaragoza är stabila och arbetar sig framåt allt som vi sätter i oss påskmaten.
Eftersom jag har mina studier att luta mig mot vet jag ju hur det kommer gå: som det brukar, när Zaragoza är det bättre laget.
Man kommer när som helst få sig ett billigt baklängesmålsunderläge och så får vi sitta och rasa om att det där minsann inte var rättvist nu när vi var bättre.
Och så med tio minuter kvar av första halvlek händer det.
Fran Gamez gör sitt första mål för säsongen.
Ett snyggt mål.
Lite "från ingenstans" säger kommentatorn men repriserna visar att så var det inte. Det låg jobb bakom.
Man har metodiskt arbetat sig fram längs högerkanten och när bollen når en tungt markerad Bermejo inne i straffområdet klackar han den nonchalant vidare till Fran Gamez, som står fri och skjuter.
Att det är just han får oss att börja diskutera det där med målskyttar och Zaragoza kring bordet.
Vi har ingen målspruta men rätt bra spridning på de som gör ett mål eller två då och då.
Men jag vill peka på en annan sak.
I början av året släppte Zaragoza in sju mål på två matcher. Det känns som en väldigt Zaragzoaaktig sak att göra så det borde stanna vid det men det gjorde det inte.
Efter att Malaga vann med 4-1 sa Fran Escriba att nu kommer det bli ändring i försvaret.
Sedan dess har vi bara släppt in 3 mål?
På sju matcher har Zaragoza bara släppt in tre mål?
Hur är detta möjligt?
Jag kollar, min kille kollar - jo det stämmer. Vi har bara släppt in tre mål sedan den 20:e februari.
Är inte det rätt lite till och med för bra lag?
Sen blir det andra halvlek och Escriba tar ut mannen med världens bästa hållning; Jaume Grau - och tar in Zapater för att staga upp där på mitten lite.
Granada lyckas inte skapa någonting, inte ens en straff till Zaragoza när någon av backarna boxar ner bollen med handen i samband med en hörna.
Jag tycker ju inte vi ska ha VAR alls men nu när vi ändå har det så ska det väl has alltid och inte användas godtyckligt?
Nåja, till skillnad från Arsenalfansen tycker jag kanske inte att en domare ska sparkas för att han inte tittar på VAR eller inte tittar tillräckligt noga, men det är tröttsamt att det här som skulle sätta punkt för diskssuonerna bara blivit en tråkigare diskussion där folk tycker de "sätter punkt" när de säger att rätt ska vara rätt?
Jag som tycker rätt ska vara något man äter eller kanske en hatt.
Zaragoza fortsätter att försöka framåt som om det var vi som låg under. Det här tycker jag är fint, har alltid tyckt varit fint, med den här klubben. Jag har aldrig sett den "bevaka ledning". På gott och ont ska den fram.
Det kommer vara det här och soppåsen som gör att vi förlorar, säger jag.
Det här att vi inte stänger och jag inte slänger.
OCh så blåser domaren av och samtidigt som vi skriker skriker det i mig också, för jag fick inte rätt.
Fick inte min tes bekräftad.
Och förvirringen sådana saker skapar i en ska man inte skratta bort.
Jag sitter där och gladsurar.
Lyssnar på kommentatorn som säger att nu har Zaragoza inte förlorat på sju matcher och plötsligt är inte det som var omöjligt för en månad sedan omöjligt längre: kvalplatsen.
Den är osannolik kanske, men den är inte omöjlig och jag tänker att jag hoppas att den där som då och då syker upp i kommentarerna och frågar om jag inte kan räkna (alltså nej, inte på det sättet som de som kan räkna kan räkna, men räkna kan jag!) också såg och hörde det där.
Och i förvirringen uppstår också en fråga - denna: på lördag möter vi Racing Santander hemma. Hur ska jag kunna ta kontroll över händelserna nu när jag inte kan ta kontroll över dem längre?