En reseberättelse

Jag skulle skrivit om det här för en sådär tre veckor sedan men livet kom ivägen. Nu försöker jag mig på presens i retrospektiv. Den som bara vill läsa om fotboll kan sluta här.

Eftersom jag lovat att inte fatta mig kort gör jag inte det.

 

"Skulle vilja se mer av Madrid"

En gång, det var i början av september, var jag så fattig att jag tog med mig Cillian ut i skogen och plockade svamp i timmar för att ha något att äta till potatisen. Det löste sig hur som helst så när jag borde packa kokar jag svampstuvning åt Joel och mig innan Nyköping Madrid Zaragoza.

- Ska vi dö ska vi åtminstone ha ätit en rejäl middag innan.

Ni vet hurdan jag är med flygplan. Gillar att skrämma folk så mycket att jag nästan blivit rädd själv på kuppen eftersom bra skrämsel kräver noggrann research, jag har blivit fin fångst i den grop jag grävt för andra.

Orch ska med. Henne känner ni inte men det har jag gjort sedan jag var 10.

Hon har inte flugit på tio år, dricker vodka och is men blir aldrig nervös på allvar, jag läser en bok som är så dålig att jag förtränger orden som de radar upp sig och så vaknar Joel.

- Det är egentligen synd att vi inte hinner se mer av Madrid. Jag önskar att vi hade lite mer tid där, säger han. Oförsiktig och glömsk, 10 000 meter ovan jord och närmare vad högre makter det än kan finnas som uppfyller önskningar eller blottar dem.

Vi möter Magnus Holteberg som driver SpanskeFans på flygplatsen. Han kom till Madrid från Oslo via Frankfurt och han har väntat på oss.

Vi hälsar på varandra som hade vi just setts, som om jag bara gått iväg en stund för att köpa kaffe och kommer tillbaka fast det är första gången vi möts. 

Eftersom man aldrig vet med flygplan (förutom Ryanair, de är alltid i tid) har vi inte bokat buss från Madrid till Zaragoza. Det har aldrig varit problem tidigare förutom med automaten och till en början vägrar den också  den här gången (och det finns bara en på Barajas). Den ena efter den andra Alsabussen kommer och går men ingen av dem ska till Zaragoza så vi tänker att det hinner lösa sig. 

- Du ser ut som en dam i nöd säger någon till mig som jag inte känner.

Samuel heter han, kommer från Alicante och har just flugit från Singapore. 

- I ett ryskt plan. Fast piloten var den bästa någonsin.

Jag förklarar vår situation just som bussen till Zaragoza uppenbarar sig. Completo meddelar en sniken chaufför, alla ska till Zaragoza. Vi har underskattat Pilarfestivalens dragningskraft. Här någonstans börjar kroppen sluta producera dopamin, vi börjar inse att vi är strandade. När jag berättar för Samuel varför vi ska till Zaragoza tittar han nästan misstroget på mig, försöker se om jag "skämtar" med honom. Visar min Zaragozatatuering, en giltig evidens, och hans misstänksamhet byts ut mot bestörtning.

- Why? WHYYYYYYYY?

Själv bryr sig Samuel föga om fotboll. Hans intresse sträcker sig så långt som till att principhålla på vilka det än är som råkar möta Barcelona och Real Madrid eftersom de har så orättvisa fördelar gentemot alla andra.

Vi får tag i en dator och han hittar en buss åt oss som är ledig - klockan 12:00 dagen därpå. Vi skulle alltså vara i Zaragoza någon gång efter klockan 16:00 och det går inte för sig. Jorge väntar på oss. Han  har lovat stanna uppe hela natten för att kunna hämta oss på busstationen, Delicias, när vi kommer. Jag ringer honom och förklarar läget, säger att vi ska försöka hitta ett tåg.

- Ring när som helst, säger han, jag är vaken. Jag kommer.

Medan Samuel förklarar hur vi hittar till tågstationen och skriver ner sitt nummer på mitt boardingkort "ifall det är något" försöker jag desperat få tag på min vän Xavier som bor i Madrid sedan ett par månader tillbaka. Vi möts mitt i allt, vid Nuevos Ministerios och beslutar att det klokaste att göra är att följa med honom hem, slippa släpa omkring väskorna i den ganska kyliga natten och ta det första tåg som går.

Han hyr ett rum av en läkare på andra sidan staden, vi ser en kackerlacka utanför (den första jag någonsin sett i Spanien!) och dricker öl på hans säng. Halvsover någon timme och sedan är det bråttom.

Med AVEn tar det lite mer än en timme, vi är i Zaragoza innan nio.

 

Zaragoza

Vi sover inte så länge. Slumrar som bäst en stund och ger oss ut på stan. Vi har mycket att göra och många att träffa och vi ligger några timmar efter.

För Magnus och Orch är det första gången i Zaragoza. Första gången på de här slitna, storslagna gatorna vi vandrar nedför på väg mot Plaza del Pilar, caféerna där - kaffet! Mitt beroende är nedärvt och jag blir vidrig att ha med att göra utan kaffe. Orkar bara titta på när pojkarna fotograferar det massiva berg av blommor som offrats två dagar tidigare till stadens skyddhelgon, jungrun Pilar med sin skrytkatedral att luta sig mot.

Jorge dyker upp och med sig har han David och en gammal vän till mig jag över huvud taget inte räknade med att råka på, Santi. Den relation vi hade slutade tvärt och vår kontakt dog rakt av. Jag är glad att han sätter sig bredvid ig så jag slipper titta på honom.

På grund av vår omväg under Madrid börjar vi diskutera flygplatser.

- Jag vet inte vilken bild man har av Spanien i andra länder, kanske att marknaden är fri, säger Jorge. Men det är den inte. Iberia har monopol på inrikesflyg, Renfe på järnvägen och Telefonica på telenätet. De håller priserna uppe. Ryanair flyger från Zaragoza till Alicante ibland men de förlorar sina rättigheter med jämna mellanrum eftersom det inte ligger i lokalpolitikernas intresse att ge dem bättre tillstånd och oregelbundenheten gör dem irriterade. Vi vet aldrig riktigt hur det ser ut.

Detsamma gäller klubben, Real Zaragoza, anledningen till att den här osannolika skaran  människor träffas på ett skuggigt fik i en av Europas äldsta men mer bortglömda städer en tidig eftermiddag i oktober.

Agapito Iglesias har sedan han tillträdde blivit lovad en ny arena och den ska tillhöra klubben, marken omkring likaså, den ska fungera som försäkring har det sagts och sedan tog orden svängen runt ett annat hörn och ebbade ut och försvann.

Satirshowen En el Fondo Norte fick trots att det var ett av de mer uppskattade programmen på Aragón Television inga nya anslag.

- De förmedlade för många obekväma sanningar och det var för många som hörde på, säger Jorge. Så de fick inte fortsätta.

 

Javi Paredes

På lördagsmorgonen möter vi Ruben Senao utanför La Romareda. Real Zaragoza har precis avslutat sista träningen innan matchen mot Real Sociedad, Javier Aguirre har beslutat att den ska hållas bakom stängda dörrar så vi får snällt vänta. Han vill inte ha "massa spring".

Vi ska träffa Paredes över en kopp kaffe. 

Jag har haft viss kontakt med honom tidigare. Vi har sporadiskt skrivit "riktiga brev" och e-mails fram och tillbaka under en tid, därför känns han inte särskilt främmande.

Javi Paredes är en av oss. Vi beställer kaffe som om vi sågs senast igår.

- Jag måste dricka fem koppar om dagen minst, säger han. Helst fler.

Närhelst jag varit i Zaragoza har Wind of Change spelats någonstans. Av alla världens sånger. Wind of change. Och då vi slagit oss ner och servitrisen spillt ut Rubens kaffe börjar den låta och jag skrattar för mig själv. 

- Det är något med den här jävla låten, säger jag. Ni är onormalt förtjusta i Scorpions här eller? 

Frågan är till Ruben, som vid sidan av peñan X en el Escudo driver en passionerad och ganska välbesökt musikblogg, men det är Paredes som fångar upp.

- Scoriopns? frågar han.

- Ja, Scorpions. Bandet?

Han skrattar ohejdat, gör djävulstecknet, skriker SCORPIONS, Yeah Scorpions, och folk vänder sig om men han fortsätter hell yeah scorpions och först när han inser att Ruben inte "förstår det roliga" blir han tyst och hänvisar honom till Wikipedia.

- Slå upp det då om du inte vad en "scorpion" är, säger Paredes men Ruben försäkrar att jo såklart han vet vad det är men vad är det som är så hysteriskt roligt?

- SCOOOOORPIONS.

Sådär fortsätter det.

- Egentligen, säger Paredes, gillar jag inte musik något vidare. 

Han tycker förstås om viss folkmusik, särskilt den från den egna regionen Asturien, och han kan gilla opera.

Det pågår en konstant balansgång i Spanien, mellan stoltheten över den egna autonoma regionen och det gemensamma landet. Nationalismen är schizofren.

Varken Paredes eller Ruben gillar katalaner.

- De är snåla, säger Ruben. De är hycklare. De vill tillhöra Spanien när de får bidrag men sedan får det vara. De har ingen egen storslagen historia, inte som Aragón, som tillsammans med Castilla y Leon var det enda som var Spanien "för länge sedan". 

Då, innan alla glömde bort att det är Zaragoza som är alltings egentliga mittpunkt.

- En gång hatade jag Zaragoza, säger Paredes. 

Han spelade i Getafe på den tiden, och hade satsat väldigt mycket pengar på att Real Madrid utan större problem skulle knuffa ut klubben ur Copa del Rey. Det var i februari 2006 och Real Zaragoza vann med 6-1.

- Jag hatar det där jävla laget sa han och sommaren därpå skrev han på.

Det är lördagen den 15 oktober och LFP har just offentliggjort CdR-lottningen för kommande säsong. Alcorcon, som liksom Zaragoza slog ut Real Madrid för ett par år sedan, står för motståndet.

- Un equipo jodido, enligt Javi.

Eftersom jag är lagd åt det sensationslystna hållet frågar jag honom vem han tycker sämst om av alla spelare han mött och jag blir lite förvånad då han säger att ingen är "ett större svin" än Gerard Piqué utanför planen. Nog för att jag också sett videon då han spottade på fystränaren "på skämt" efter VM-vinsten och inte ens med den bästa viljan i världen har jag lyckats undgå att läsa om hur han bedrog sin fästmö med Shakira och sedan bedrog Shakira men ändå.

- Det är ett riktigt svin. Dryg, osympatisk. En falsk jävel. Han ser ner på alla andra, verkligen, på alla andra.

- Värre än Ronaldo alltså?

- Ronaldo är helt okej. Han är inte så brydd som han kanske verkar. Iniesta är en riktig gentleman.

Paredes berättar att han saknar Jiri Jarosik, men att de hörs av varje vecka.

- Det minsann är en god kamrat.

Han pekar på en man klädd i rött som kliver in i en bil precis utanför.

- Den där jäveln jobbar på Heraldo. Det värsta i Zaragoza är pressen. De arbetar mot laget. (Batallafavoriten) Alfonso Hernandez är bask och han ogillar laget, det är därför hans artiklar är som de är. Så forcerade. De tar ut sin agenda mot Agapito över oss allihop. I de flesta städer står lokaltidningarna bakom sitt lag men inte här. Här är de emot oss. Allt vi gör är fel. Det finns flera av dem jag vägrar prata med. Ställer han där ute till exempel en fråga till mig under presskonferensen säger jag till honom att du, du vet redan att jag inte pratar med dig för du ljuger ju bara i dina texter.

Paredes minns min son vid namn.

- Var är Cillian? frågar han och berättar hur överraskad han blev då vi först tog kontakt med honom, en svensk sexåring med Javi Paredes som favoritspelare. En svensk sexåring som pratar i stora ord om "den riktiga fotbollen".

Innan vi bryter upp lovar han:

- Jag ska göra fem mål den här säsongen. Då blir jag pichichi i laget, haha. Och så ska jag få MINST tjugo gula kort. Har ni biljetter till matchen förresten, om inte så fixar jag.

Men det har någon annan redan ordnat.

 

The road to Mudejar

Zaragoza är ett stort, lyckat och evigt äktenskap mellan arabisk och romersk-katolsk arkitektur. Stilen kallas mudejar och även om Basilica Del Pilar är flaggskeppet är de flesta i staden betydligt mer förtjusta i den mycket äldre katedralen La Seo, som ligger vid ena sidan av det enorma torget framför basilikan.

Vi spenderar - utsvultna - kvällen där inne tillsammans med Jorge, David och presidenten för organisationen RZFans; Jesus. Vandrar igenom epokerna. Vi tar det på spanska, engelska och franska. 

Medeltiden, renässansen, upplysningen och romantiken. Här finns riktiga tapeter, dem som man aldrig ser förrän de är klara eftersom de knyts upp-och-ned och bak och fram.

När trappstegen alltmer börjar likna pyramider ger vi upp La Seo och letar oss till en restaurang de känner till i närheten.

Då Magnus återhämtat sig från chocken över att osten han beställde i hopp om något pastaliknande faktiskt bara var hårda, starka osttrianglar på träplatta, toppade med russin och valnötter får han snylta på Jorges och Jesus enorma korv- och skinkfat. Jag, den enda vegetarianen i sällskapet, klarar mig fint för i Zaragoza är allt bröd, bröd och åter bröd.

Jesus blir förtrolig efter lite vin. Han berättar om sin far som just gått bort, som var vän med Agapito.

- Han kom hem till pappa ibland, satt i hans vardagsrum och sade...

Han sade en massa saker i det där vardagsrummet, men jag fick lova Jesus att inte skriva om dem ens på svenska och det ska jag inte. Zaragozaredaktionen har försökt vara konsekventa i förhållandet till presidenten. Eftersom han gått ut och erkänt sina misstag beundrar jag  honom och hoppas att han ska lyckas, eftersom det krävs en jävla stake för att ställa sig där - så avskydd - inför pöbeln och medge vad man gjort för fel och sedan säga att man tänker stanna tills man ställt allt till rätta.

För närvarande är han skyldig 22 olika klubbar pengar för de spelare han värvat, men för den totala skulden är han inte ensam ansvarig. Den största delen fanns redan när han kom, och han har fått väldigt lite hjälp utifrån.

Vi avslutar kvällen på en bar där man måste nia kyparna.

- Har du inte vaniljvodka, frågar Joel och blir blängd på.

- Ni, säger Jorge. Usted.

Då slänger han ihop något "åt det hållet".

 

Hur Pilarfestivalen slutar:

Det är söndag och dagen innan Zaragoza blir som vanligt igen. La Romareda är fullt med folk och speakern vädjar till laget att avsluta festivalveckan med fyrverkerier.

Santi har gjort mackor åt oss, förstås. Bröd är som bekant väldigt viktigt. Baguetter fullproppade med starkt kryddade kokta kadaver som han lindat in i folie och delar ut.

Jag blir alltid lite vemodig på La Romareda. Det är något med att vara där som uppfyller och rör mig, jag är skyldig Real Zaragoza så mycket, jag är skyldig klubben allt eftersom den räddade livet på mig en gång när det behövdes och har hållit igång mig sedan dess. 

Kommer medan jag petar bort korven att tänka på en annan "vän" eller så, som innan hans jobb bytte liga skrev till mig att nu ska jag ta farväl av Spanien genom att vandra omkring för mig själv på den och den gatan och äta grillad död spädgris.

Real Sociedad får inte låna bollen och Zaragoza har inte vunnit sedan den där strålande vackra eftermiddagen.

På kvällen går Joel ner till Ebro och fotar fyrverkerierna över floden. Jag vill följa med men är trött, lite tagen och sentimental och stannar hemma på hotellet och lyssnar bara. Skriver anteckningar.

Efter Postigas mål. Joel tog bilden.
 

La Romareda igen:

Ana Belen arbetar som informationsansvarig på La Romareda. Hon tar emot oss på måndagmorgonen och släpper in oss på arenan igen. Jag har bett Jorge ordna en visning av arenan för Magnus och Orch som aldrig varit där tidigare och hon ska ta oss med samma runda som Filipe Gonzalez gjorde för första gången för tre år sedan.

Vi står på VIP-läktaren en stund och går in i restaurangen där presidenten och de "specialinbjudna gästerna" håller till innan, under och efter matchen. I vanliga fall måste man passera metalledtektorer och kontrolleras av säkerhetspersonal innan man får tillträde, men nu är arenan öde sånär som på killarna som återställer gräsmattan och så vi då.

- Här, säger Ana Belen och pekar på ett av borden, sitter presidenten tillsammans med gästande president. De äter trerättersmiddag, rummet dekoreras som till en bröllopsfest men vi serverar ingen alkohol, stick i stäv mot vad folk tror. 

- Jag skulle vilja vara en fluga på väggen här när Angel Torres och Getafe kommer på besök, säger jag. Eller för all del Lendoiro när Depor går upp.

- Här är nödutgången, säger hon på tal om. Man kommer ut direkt den vägen. Om man måste.

Vi leker presskonferens igen. Magnus är nyförvärv, jag är president, Joel en mer etablerad spelare, kanske Ponzio och Orch är "en Pennant"; spelaren som vägrar lära sig spanska, sitter där och fattar ingenting, nickar medhåll.

- La Romareda är känd i hela Spanien för sitt fina gräs, säger Ana Belen då vi står på gräsmattan och alla har fått fotografera sig i spelargången och på avbytarbänken. Barcelona ville ha killarna som tar hand om vårt gräs men de stannade hellre hemma.

Vid sitt skåp i omklädningsrummet har Da Silva satt upp en poster på sig själv med brun pakettejp. Roberto har knytit den rödsvarta snusnäsduk som i Spanien kännetecknar maños runt sin hylla och Lafita har Aragónflaggan på sina benskydd. Ingen har rört Doblas skåp än trots att han är utlånad, men Braulios är urplockat och hans namnskylt har avlägsnats. Raderad. 

 

- Du ska få den här, säger Ana Belen till mig innan vi skiljs åt, och räcker mig en miniatyr av La Romareda. Den kan du ha där du skriver. Låtsas att du sitter här uppe i kontoren och arbetar.

 

Lafita och Kevin

Vi är sena till Ciudad Deportiva. Angel Lafitas familj har bjudit oss på lunch i den restaurang de driver där (för spelare och personal) och nu har redan Jorge Orti hunnit avvika. Hans far är där och förklarar.

- Han var tvungen att gå. Han skulle till Madrid, för ungdomslandslagssamling. Han hade gärna varit här men nu är ni sena och...

- Aguirre tidigarelade ju träningen, säger Jorge, det kunde inte vi veta. Det fick vi veta först när vi kom in i omklädningsrummet på La Romareda och såg det klottrat på whiteboarden.
9:30 hade Aguirre skrivit. Inte 10:30.

Men Lafita och Kevin är kvar. Står och hänger vi baren, skiner upp då vi hälsar. Väggarna är klädda med bilder på Zaragoza från början till nu, på Lafi själv, och hans far och farbror som också representerat Real Zaragoza.

Farmor Lafita har dukat upp ett långbord i mitten av rummet kring vilket vi slår oss ner och låter mannen jag glömt namnet på men som vi kallar Ångvälten ta över samtalet.

Lafita försöker bryta in, fråga om Sverige, om Norge, prisa tonfiskpirogerna som är "det godaste som finns" men ingen står sig mot Ångvälten. 

- Sätt honom framför en spegel och han börjar diskutera med den, viskar Joel.

De blir lite generade då jag säger att jag inte äter kött. Åh nej, så oförskämt men vi visste inte. 

Äsch vadå? Bröd.

- Har du läst det och det jag skrivit på Internet? skriker Ångvälten men Lafi skakar på huvudet.

- Jag använder inte Internet, säger han. Det urholkar den mänskliga själen.

I intervjusammanhang känns han ofta bortkommen, generad, lite fnissig, men här i sin rätta miljö är han eftertänksam, inkännande, lyhörd och skarp. Kevin, som känns lite malplacerad, ursäktar sig, snappar åt sig en påse muffins och lämnar oss med ett par ordentliga pussar på kinden.

- Vi ses.

Sånt man säger.

Efter någon timme beslutar vi oss för att det är dags att bryta upp. 

Lafita, Kevin och en del av Ångvältsarmen. Som ni ser är han mitt uppe i något som inte riktigt involverar de andra två på bilden. (Foto: Joel Olsson)
 

Vi tar farväl utanför portarna till Ciudad Deportiva. Lafita har försvunnit, och vi ska hem till Norden dagen därpå, måste åka tidigt till Madrid för att flygplan väntar inte.

- Jag är glad att vi fick prata lite, säger Santi. Det är lite tungt, jag hatar sånt där, hatar avsked, jag stålsätter mig och blir kort och verkar dryg och kall men har ändå svårt att fly omfamningarna.

 

Zaragoza no se rinde

På vägen till Delicias lyser Puerta del Carmen upp morgonmörkret. Längre än dit kom aldrig fransmännen för bakom den porten höll Zaragoza stånd mot omvärlden under Guerra de la Independencia 1808.

Bakom den här härjade, magiska staden stod ett land så enat ett land med denna brokiga historia kan vara.

Zaragoza no se rinde, sa man i söder, Zaragoza no se rinde sa man i öst och väst och i norr och Zaragoza vek sig aldrig.