Espanyol - Zaragoza2 - 0
Espanyol - Real Zaragoza 2-0
Nu har det (ad)vent! Krisande bottenlaget Zaragoza klättrar till tredjeplats efter kvällens förlust.
Ingen Puado (eftersom han numer spelar för Espanyol), ingen Narvaez och heller ingen Sergio Bermejo. Gabi Fernandez och Azon som ersättare för de båda sistnämnda renderade ett platt "jaha..?" timman före avspark då startelvorna släpptes.
Vad försöker Ivan Martínez sig på, vad är det här? Det har inte fungerat (alls, vilket fortfarande blir att uttrycka saken milt) med våra bästa spelare, så det kan åtminstone inte gå sämre utan dem.
Eller, hmm, ja utsätt för konkurrens, visa att femte raka förlusten (förvisso är väntad, men) vore oacceptabel och att man inte lunkar runt säker i en startelva om man underpresterar.
Alberto Zapater har inte längre benen med sig, men blicken är mörk och kroppspråket förtvivlat. Han accepterar inte att hans Real Zaragoza ser ut så här, som inte är att se ut så här så mycket som att bara inte se ut alls, och han tänker kaptena in poäng här och där i rent raseri. Därför var hans närvaro i startelvan nåt som gick att gilla, han förstår ju grejen och kan få andra med på tåget.
I övrigt, Frances och Tejero tillsammans med Guitian och Jair kan vara Segundans svagaste försvar. Det fungerar inte, det håller inte tätt och det kan rämna ihop.
Kanske inte helt önskvärda kvaliteter i en defensiv, men men.
Ivan Martínez gjorde sin fjärde match på bänken sen föregångaren Ruben Barája skickats hem efter bedrövliga resultat, ett uselt spel och en förlust mot Tenerife som nog var lika delar trötta ben efter den långa Kanarie-resan som ett truppens statement gentemot sin tränare.
Startelvan var, ptja. Var den här matchen okej att förlora? Är det någon match man ska förlora i år, så visst och för all del. Men Real Zaragoza möter alltså Espanyol. I Segundan. Real Zaragoza.
Detta är inte Real Madrid eller Barcelona, och även att vaska matcher mot någon av dessa ska vara otänkbart och skambelagt för det som är Spaniens sjätte största klubb från Spaniens femte största stad.
Nåväl.
Första halvlek:
En startelva utan press, förtroende eller något att förlora började med att stå upp fint, hitta vissa ytor men också visa att det var en kväll då man skulle släppa till många farliga lägen mot Espanyol (som gör ett trovärdigt försök att vinna den här serien komfortabelt och åter beblanda sig med frågor som katalansk självständighet och madridsk överlighet; eller om det är tvärtom? Aja).
Det fick samtidigt vänta eftersom målvaktsveteranerna Diego Lopez (ett försenat grattis på hundraårsdagen!) och Christian Alvarez kom att agera huvudrollsinnehavare.
Diego Lopez landade efter att väldigt enkelt ha plockat ned ett löst inlägg i brösthöjd med käken mot sin egen backs skuldra, och blev däckad för en stund med var som förmodligen var mer smärta än omtöcknad.
Fem minuter senare skulle Christian Alvarez boxa undan en farligt inåtskruvad hörna, som uppenbarligen och med rätta blivit känt som detta Zaragozas kryptonit. Boxen var utmärkt men kostade också en hopskallning med närmsta Espanyolspelare.
Den vilda och ganska skrämda blicken var otäck att se då han efteråt sitter för sig själv, tar sig åt huvudet till och verkar rädd för att något ska gå väldigt fel vid fel sorts rörelse. Hursomhelst tog det hela inte mer än två minuter och de återstående tio minuterna av halvleken skulle mest spelas av.
Trodde vi, och förmodligen även Alberto Zapater. Veteranen tog pliktskyldigt plats i muren då Espanyols frisparksskyt stegade fran och täckte med sitt ärliga, allvarsamma ansikte de 31% av jordens yta som våra hav inte mäktat med.
Priset blev en kalasträff i planetens östr, jag menar ansiktets högra, sida och en hopsäckning. Lampan togs fram, fingret åkte fram och tillbaka, och Alberto Zapater verkade inte ha svarat nej på frågan huruvida alvernas deltagande under slaget vid Helms Klyfta fundamentalt skar sig med författare J.R.R Tolkiens karaktärisering av alvernas natur, eftersom ingen hjärnskakning stod att finna.
Hursomhelst, Zapaters heroiska akt stängde en mållös första halvlek som inte var ensidig men som aboslut svängt i Espanyols favör, i såväl spel som målchanser. En likadan halvlek till skulle innebära mål.
Andra halvlek:
Spelet förtsatte som det gjort under första, Espanyol var bättre men Real Zaragoza hotade. Det var inte trevande men inte heller explosivt, bara nåt fint mellanläge där mycket stod och vägde.
I den 57:e minuten hade Real Zaragoza för fjärde matchen i rad en boll i nät, och för fjärde matchen i rad innebar det matchens första mål. Zapater hade för ovanlighetens skull sökt sig utåt kanten till, några kombinationer senare fastnade ett skott på Pep Chavarria i offsideläge, innan Azon i en sällsynt start gjorde sitt första mål för klubben och hann halvvägs till månen och tröjavdragningen innan den uppenbara offsiden blåsts.
Espanyol höll hårt i matchen och tillät inte Zaragoza att andas, så det som hände med tjugo minuter kvar var väntat. Oscar Gil gör det starkt när han efter en spelvändning först skjuter, och sen jobbar sig till en egen retur som slinker in bakom Christian Alvarez. En god portion glädje hos ett starkt Segunda-lag som andas kraft och kvalitet.
Mot detta skulle Real Zaragoza, näst sist i tabellen och med fyra raka förluster få till en kvittering.
Och nej, den var aldrig nära.
2-0 målet var ett snyggt och tekniskt skickligt utfört jaha, 3-0 målet var vid två tillfällen närmre än 2-1.
Det bestående intrycket av matchen var kanske först och främst Christian Alvarez utsparkar, och insikten om att de känns sällsynt dåligt riktade.
Ivan Martínez har fyra förluster på fyra matcher. Bakom kulisserna pågår en maktkamp mellan Zaragozas gamle-gamle tränare Victor Fernandes, som lämnade klubben i somras (efter sin fjärde sejour), och sportchef Arentegui. Victor vill ha utrymme och inte bara lånespelare, Arentegui har andra åtaganden eller prioriteringar.
Vi lär återkomma i ämnet.
(återkommer gör även Zaragoza på onsdag, den andra december, klockan 21. Optimister undanbedes då vi ska oss an bottenkollegan Castellon)
