Gästblogg: ”Strikt” matchrapport om Lugo, Almeria och Extremadura.
Napoleons hårsliteri, början till slutet för Charlemagnes tillsynes outtröttliga expansion, de umayyadska morernas Saraqusta. Saker som ju naturligt dyker upp i huvudet när en tänker Zaragoza, namnet på den stad som gärna låg lite i vägen för historiska figurer förr i tiden, och väldigt mycket på vägen för vanliga figurer idag med sina knutpunktska bussar och tåg tre timmar till Barcelona, tre timmar till Madrid och tre timmar till San Sebastian. En stad och ett lag som för en oinvigd ju alltid fanns nånstans i La Liga, fast nu var de visst i Segundan sen sju år tillbaka, och som som mest såg ut och lät ganska häftiga med sina dubbelzätan. Zaragoza, en ganska fin stad som bara låg där i Aragonien utan att jag skulle bry mig om den mer än så.
En tweet i förbifarten av rätt person senare så vet den här nye zaragocistan att staden har en namne i Caesar Augustus och att allting ligger just tre timmar bort, att en tjugofyraårig Alberto Zapater en gång i tiden brustit framför kamerorna och att Ander Herrera än idag springer lite för dynamiskt och lite för ur position på plan för att ”mi capitan, Alberto Zapater” ju alltid finns och täcker upp ytan man just lämnat bakom sig oavsett om man så numer spelar sin fotboll i Manchester eller Paris, och att Cristian Alvarez spenderade midsommarafton ihop med El Yamiq för att träna hemåtnickar. Vad undertecknad egentligen vill komma till är att det mitt i allt prat om fladdermusförkylning (och än mer evinnerliga tjat om den moderna fotbollens absoluta förmåga att ta kål på sånt här) tydligen fortsatt går att hitta saker att råka kära ner sig i inom fotbollsvärlden. Som Real Zaragoza.
Innehållsförteckningen säger väl att La Romareda är levande på ett sätt som någon som mest följt engelsk fotboll bör titta (väldigt) avundsjukt på, att Nunca se Rinde är en sån där typ av okonstlad kamplåt som ett fåtal speciella lag har rätt till, att staden fostrar en särskild typ av lojala människor som lever på bröd och är mer reserverade än platsen i del Fondo Nortes mittersta mittpunkt sommardagen då säsongsbiljetterna återbekräftas för det kommande året, och inte minst att man kan gå in i varje match med vetskapen om att man använt mindre hårvax än motståndarlaget.
Som luttrat Arsenalfan sen femton år tillbaka var det ju inte tänkt att bli så här, idén om att hitta ett ”till” lag har alltid fyllt mig med, ptja, nån form av fasa inför den egna plastigheten. Vetskapen om hur lite sånt här går att planera kan förstås vara lika välkommen som en Cádiz-straff mot Huesca i nittiofemte, men den kan som jag märkt också vara ett Extremadura-ribbskott till 2-0 som som i en filmsekvens istället studsar åt Luis Suarez och Raul Gutis håll till för 1-1. Fotbollen är också så logisk att en av höjdpunkterna för ett fyra matchers gammalt supporterskap kan vara ett par uppspärrade gröna ögon som just Vanärats i Vagnhärad av att en match mot Lugo med ”start runt niotiden” haft den goda smaken att ha startats 19.30, vilket Livescores FT Lugo - Real Zaragoza 1-3 såå gärna talade om. Midsommarstressen och tågbyten kan väl vara nån form av försvar, efter att ha läst matchsammanfattningen och sett om målen ett antal gånger så kan man åtminstone konstatera att Lugos sådant faktiskt var ännu sämre. Shinji fick vara poängspelare igen, Raul Gutis medtagning på den perfekt timeade assisten höll klass och Linares börjar så smått kännas som 20-talets svar på Chicharito. En inverterad match mot Alcorcon senast där förlorande backlinje ger bort tre mål och man tillåts tröstmåla mot slutet efter flipperspel, gott så.
Försvarsspelet ja. Medan Real Zaragoza i nästa match hemma inför en fanatisk pappublik på La Romareda tog det steg för steg för steg valde ju Almeria att bara göra mål med sina snabba yttrar mot en sjuttonårig högerback, för att sen backa hem med laget medan steg för steg hann börja kolla mot klockan och fundera över om sjuttiofem minuter kvar av matchen verkligen skulle vara tillräckligt för att hinna över mittplan. Den fashionable Guti (Haz) behövde aldrig lyfta händerna ur sin moderiktige tränarjacka ute vid Almeria-bänken, krocken ute på plan mellan de båda ideologierna var tydlig från minut ett och 2-0 behövde aldrig mer än ett ”jaha” och nån form av skratt åt eländet. Zaragoza som vann bollinnehavet, Atienzas avbrutna match och brutna käkben (som som bekant skulle göra att han fick en värdig, svart mask mot Extremadura) och tapp i tabelltoppen fick tillsammans utgöra dagens tragedi. Alejandro Francés lätt miserabla halvlek och utbyte i halvtid får undvikas att räknas dit.
Eguaras intensiva och ovårdade blick i matchintervjun däremot, då han tar upp just det som varit tydligt för somliga, nämligen att La Romareda utan sina fans är nåt konstigt att komma ut till och spela inför, kändes väl också svår att tolka som sedvanligt snack, eller som *de rätta orden*. Den enklaste psykologi säger ju att det är svårare att göra omställningen på hemmaplan, vi har sen Bundesliga nu återigen dragit igång kunnat se att hemmavinsterna blivit färre och visst är det logiskt att det på sina sätt kan vara enklare med bortamatcher just nu. Fyra matcher - två hemmaförluster och två bortavinster: Real Zaragoza håller med om tesen. Annars, Raul Guti kom undan med hedern i behåll, Luis Suarez som sitt mest bråkiga och målfrustrerade jag var svår att slita ögonen från.
Hela ett antal dagar senare var det ju sen dags för Extremadura, borta, vilket på förhand då lovade gott. Försvarar man sig sen som Real Zaragoza på ett seglande inlägg mot bortre stolpen, följt av en lika seglande nick av motståndaren mot anfallskollegan, så förtjänar man att utsätta tesen för sitt hittillsa eldprov. Ett jämnare bollinnehav än på ett tag bådade ändå gott så när Extremadura kom i ett snabbt anfall och thunderbastardade iväg en boll i överliggaren fanns det väl ändå en känsla av att detta löser sig. Att därför på ett halvbra avslut sen ha 1-1 snarare än 2-0 tjugo sekunder senare, ja det där checked out. Luis Suarez förarbete bra, att han efter sin tre månaders (jojo, men ändå) långa måltorka sen också får avgöra med sitt 1-2 doftar La Liga.
Så med denna alla jinxars moder sammanfattar jag en första midsommar som nyfrälst och lämnar åter över till en mer kapabel och bekant zaragocista.
Nästa match på måndag den 29e när La Romareda får ta emot Huescas lagfärgade coronamasker. Aupa!
