Gästblogg: Tankar om Zaragoza - Ponferradina och säsongsavslutningen
3-1-7.
3-1-7 är en resultatrad ett topplag förstås inte accepterar, inte som säsongsavslutning när en jämn serie ska avgöras, inte annars heller.
Ändå sitter jag här med en okej känsla i kroppen efter att 2-1-7 nyss blivit just det där som är egentligen för dåligt efter match mot ett ganska ljummet Ponferradina, Real Zaragoza höll ordning och (La Roma)reda när man ställde till med sin första vinst där sen Deportivo la Corunas banemän Covid-19 gett oss alla ledigt i några månader, ett jaha-resultat mitt i säsongsavslutningen.
Målkolumnen, bollinnehavsstatistiken eller den smäckra laguppställningen som twittrades ut från Zaragozahåll kommer aldrig avslöja att namnet Luis Javier Suárez Charris -som varit det som skrivits ner först av alla i startelvan under stora delar av säsongen- nu var vaporiserat från både bänk och gräsplats till kvällens match på grund av att det här laget befunnit sig i upplösningstillstånd; att Victor Fernandez som av någon outgrundlig anledning sitter kvar osparkad ute vid sidlinjen faktiskt gjort något konkret och handlingskraftigt genom att peta nämnde storstjärna efter att dennes bägare runnit över på först lagets (symboliken ska inte kringgås) vattenflaskskylare, därefter på den grind som för dagen valt ut och behagat ställa sig i vägen för just honom, för att till sist anse att ilska är en såpass fantastisk känsla att lagtröjan helt enkelt får åka av och kastas ner nånstans på Estádio Carlos Belmontes betonggolv.
En situation där jag personligen kan uppskatta såväl Luis Suarezs frustration som det jag hoppas är Victors och inte nån lednings agerande dagen därpå - för det är som min favoritskribent och inspiration lite uttryckte det en oacceptabel handling gentemot en institution, en stad och en livsstil som funnits där sen alltid och som kommer att vara kvar långt efter det att dagens lag, ledning, fans och, ja, även Victor Fernandez klappat sin sista ”a viento”.
Brinn för all del till, vi har 3-1-7 och det ska reageras på men tröjan, den blöder och svettas du för om du fortsatt ska få åtnjuta den stora ära som är att spela för klubben (en evig sanning som gäller dig som huserar i Örkelljunga BK i division fem såväl som för dig ute i den aragonesiska ökenhettans på sina håll urbaniserade vildmark).
Som tur är finns tydligen saker större än en colombiansk stjärnanfallare, det finns nämligen ett kollektiv som mot Ponferradina börjar undra vem som ska ta ansvar och göra mål nu när *han* är borta.
Ska jag? Fixar du det? Nej, men om jag kör på tills någon säger till då? Helt plötsligt är det inte en Atienza som går bort sig eller colombianska polisonger som sprider kvalitet utan ”nu gör Zaragoza si, nu gör man så” oavsett vem som har bollen och alla växer vi i anonymiteten, med att få vara gedigna kuggar på ett hjul med tydligt utstakad riktning och testa vingarna och ansvarstagandet när en fast punkt mindre finns på plan.
Linares (förläng!) uppriktiga tårar som hunnit bli ett inslag gjorde sig inte påminda ikväll när själva mannen med fel fot som var rätt lade in 1-0 i öppen bur, mittbacksklippan Clemente såg inte lika vettskrämd ut som vanligt då han ganska precis hann undvika kvitteringens bollbana, och Alex Blanco fick först vara oväntat lugn mitt i all förvirring när 2-1 skulle VAR-granskas innan han officiellt fick lov att vara glad över vad han enligt tekniken uträttat.
Det här var inget jaha, detta var Real Zaragoza som vann på sin hemmaplan i en på egentligen alla sätt betydelselös match för vår del om man vill lägga noll vikt vid att hamna som förste eller fjärde kvalare.
Det här var matchen då efter att opetbare Cristian Alvarez för två matcher sen plockats ut efter en timma spelad och 0-3 mot Real Oviedo då hans vädjan om en backlinje framför sig dragit åt det högljudda och ”hallå, killar!?!?!”-hållet, för en match sen bankat i stolpen efter åtta minuter för att inget överhuvudtaget såg annorlunda ut efter det att Victor och laget faktiskt haft några dagars defensiv träning på sig, nu sonika fått finna sig i en bänkplats för att obekväma och rättvisa kritiker som pekar på vattenpelaren i mitten av ekan som ett potentiellt problem inte kan kännas vid när roddbåten förvisso sjunker men stranden ju också är precis, precis där borta.
Det här var matchen då den som alltid visat riktigt gott om colombiansk vilja och blandat detta med kvalitet nu fick lära sig att tränare Victor Fernandez visst andas och ser saker även om de sker bakom hans rygg och uppe bland stolsraderna inne på Albacetes hemmaborg.
Men.
Det var framförallt en match då anonymiteten och den färglösa lagmaskinen med klart syfte och mindre definierade lagdelar fick segra.
Min flickvän gjorde en god poäng genom att efter timman spelad och med laget fortfarande i ledning fråga rummet vem Zaragozas bäste spelare var? Och ja, vet någon? Linares slit, måltjyveri och allmänt grundade utstrålning gör väl att han ligger bra till men han höjs av att ha varit lika grå som övriga. Nej, ingen var jättebra, och alla var speciellast.
Och mitt i allt springer Alberto Zapater runt, som nåt otroligt utan att jag vet om han var mer än bra han heller. Det blev efter en sån 2-1 seger alltså en tredjeplats i La Liga Smartbank den här säsongen, som är på samma gång smickrande och är ett stort misslyckande. Kollapsen och resultatet efter uppehållet har ekat runtom i fotbollsvärlden och lär (förhoppningsvis?) bli ihågkommet.
Efter att på elva matcher den senaste månaden ha tömt alla energidepåer, hunnit samlats i spontant krismöte inne i spelartunneln inför nån andra halvlek där Victor Fernandez kraft sett ut att precis ha räckt till det taktiska direktiv som det är att vädja om att snälla vinn nu! eftersom det blir jättedumt om vi skulle gå ut och göra nåt annat, El Yamiq och Cristian Alvarez-episoder, Soros vingfotade skottförsök och Atienzas klumpighet efter att den där smäckra men tillfälliga Zorromasken åkt av igen lett till att hans faktiska spel snarare än karaktär hamnat i fokus, så blev det så: vi är trea.
Och tack vare det får vi kvala.
Jag har under mina år som fotbollssupporter inte sett ett lag med ambition om att uppnå något gå in i ett kval mer dysfunktionella än såhär, jag har inte sett målvakter bytas ut för att försvaret vet att man är usla men samtidigt är för ungt för räddhågset och för skadekrisimproviserat för att tåla att vettiga och rejäla målvakter ser och ryter til (bottenlagen Real Oviedo och Albacete gör förra veckan lätt fyra mål vardera på den här Primeraaspiranten). Jag har i mitt helt nya supporterskap ännu aldrig sett Real Zaragoza kvala. Vilka spelar i anfallet, räckte en matchs ”avstängning” för Luis Suarez, orkar Zapater genom ett kval; gör Raul Guti eller Puado? Är högerbacken vars kris försvann i all annan kris löst nu?
Ska Real Zaragoza med sina osynliga energinivåer, utan grundspel och utan det mesta annat och med alla dessa frågor hängandes i luften klara av ett kval?
Lever sådana här kval ett eget liv nog med sina extrema krav på viss psykologi, täta matchande och tvära kast för att Spaniens kanske femte eller sjätte största lag ska kunna spela i La Liga när och om höstens spel drar igång?
Ja, det bör likt Victor Fernandez gå,eftersom Real Zaragoza existerar och vis frodas i sitt oorganiserade kaos och är ack så glada över det.
