Gayim och Aguirre
- Jag har vaknat upp från en dröm som varat i elva månader, säger José Aurelio Gay. Jag är så otroligt stolt och hedrad över att jag fått möjligheten att leda Real Zaragoza.
Han när ingen bitterhet, förstår hur branschen fungerar - att det blivit omöjligt för honom att sitta kvar och att det delvis är hans eget fel även om förutsättningarna från början inte var helt rättvisa; när är de någonsin rättvisa?
Han önskar Aguirre all lycka, har pratat lite med honom om läget, om laget.
- Jag önskar jag hade en kristallkula, och kunde se och lova att Zaragoza klarar det. Jag vet att Zaragoza kommer klara det, men jag kan inte lova det.
- Att träna Zaragoza är en ära för vilken tränare som helst, säger nytillträdde Javier Aguirre. Det är ett av de stora lagen i Spanien, med en av de mest passionerade supportergrupperna. Jag har kommit hit för att rädda klubben, men jag nöjer mig inte med det. Jag har långsiktiga planer och hoppas på ett förlängt samarbete, men vi tar ett steg i taget.
Det är en man med prominent karaktär som kommit för att leda oss rätt.
Han är van att jobba under pressade omständigheter, han har lyckats göra sig ett namn och riskerar att sätta förlorarstämpeln rakt över det.
Fast räds gör han inte.
- Jag har sett det här laget och tabellen ljuger. Det finns minst tio lag i Primera lag som spelar sämre fotboll än vad Zaragoza gör. Här finns gott om resurser, men de har inte alltid kommit till sin rätt. Jag ska börja med att få ordning på defensiven, jag anser att det är det absolut nödvändigaste. Det blir inte lätt för sedan jag var här sist har Barcelona och Madrid fått överdriva sin egen styrka på de andras bekostnad. Det är en utveckling i fel riktning, och som vi måste motarbeta.
Att namnet Aguirre är erkänt kommer att ingjuta mod i spelarna.
Det är ganska simpelt.
Han är någon med rutin, med respekt, någon folk vet vem det är. Och han kommer till oss, för att han tror på Zaragoza.
- Zaragoza är en belöning för mig. Vi ska göra La Romareda till ett ointagligt fäste.
Vi byter ut ett hjärta mot en pacermaker, det inser ni va?
När det sker är det för att det är nödvändigt, för att det i bästa fall skillnaden mellan liv och död, men det kommer aldrig att kännas likadant.
Några garantier finns inte, men vi räknar med att det löser sig.
Det löser sig.
Nayim fortsätter inte som andretränare. Han kunde ha stannat men valde att stå vid sitt ord.
- Jag kom med Aurelio, jag lämnar med Aurelio. Han är min närmaste vän, och det var han som tog mig hit.
Att en så genuin lojalitet fortfarande existerar på den här nivån är inte mindre än rörande.
Kommer bli tomt utan dem, utan Gayim.
Att det tog mig elva månader att komma på det smeknamnet är en slags skam.
Kanske låg det lite för nära till hands?
Gays med resignation ändå motsedda sorti är för den som frågar mig en kombination av lojalitet, drömmeri, otur, och misstro.
Lojalitet: Han ifrågasatte aldrig Agapito Iglesias och Antonio Prieto. Han gjorde förvisso klart med att han behövde ytterligare en anfallare då Colunga efter att ha väntat hela sommaren till slut skrev på för Getafe men underströk samtidigt att "kommer det ingen så klarar vi det ändå".
Det kom ingen.
Med Uche skadad har vi Marco Perez, Braulio och Singol i A-laget, Lafita har fått skola om sig.
- Jag vet att det är svårt för klubben ekonomiskt, jag tänker inte ställa några krav. Jag tänker göra mitt bästa med den trupp vi har. Det kommer att ordna sig.
Drömmeri: Soy optimista. Vecka ut, vecka in. Soy optimista. Gay försäkrade oss om att tiden då vändningen skulle komma var nära, men ingenting hände.
Han höll fast vid den taktik som räddat laget i våras, ovillig att inse hur mycket laget återigen förändrats sedan dess.
Till slut började han skylla på spelarna, som inte var som han föreställde sig att de skulle vara; som han hade sett att de inte var om han öppnat ögonen.
Det gjorde han inte.
Han var fast i sin förvissning; hans dröm var en sanndröm och när det inte fungerade berodde det på någon annan.
Han kunde inte anpassa spelet efter spelarna han hade till sitt förfogande, han försökte anpassa dem efter sin dröm och det gick inte.
José Aurelio Gay glömde den viktigaste regeln om drömmar; för att förverkliga dem måste man vara vaken.
Otur: Det sägs att tur är något man förtjänar, men hur? Och varför har så många dåliga människor sådan förtvivlad tur medan så många bra får allt emot sig, då?
För att de klarar det?
Hur förtjänar man tur?
Om turen spelar in viss roll då vinner (och det gör den) är det oturen som spelar en lika stor roll för förloraren.
Särskilt i inldeningen , innan allt klappade ihop totalt, hade vi en enorm jävla otur. Det var märkilga saker som godkända offsidemål för motståndare, bortdömda onsidemål för oss, märkliga utvisningar och pissfrisparkar, självmål och slarv.
Frustrationen blev sedermera alltför påfrestande, marken sprack och allting föll igenom och självkollapsade, men det envetna borrhelvetet som hindrade allt från att läka hölls i Oturens hand.
Misstro: Det började med 5-0 i röven på 35 minuter mot Málaga i den andra omgången och det slutasde med "Det var Jarosiks fel att vi förlorade".
Gabi, Singol och EDMIIIILSON har samtliga vittnat om att det började med 5-0. Att något dog i dem då.
Att det var tron som dog.
När Gay efter Athletic sa att spelarna behövde ligga under med 2-0 blev det ohållbart. Vi trodde redan att han skulle få gå då, sluta mot Athletic, som Marcelino före honom, men så blev det inte.
Det skulle behöva gå sönder lite till först, tyckte Agapito.
Ni ser nog mönstret.
- Gay har gett allt för den här klubben, och det kan ingen ta ifrån honom, säger Kapten Gabi. Det finns inget ont blod mellan oss, vi är ledsna över hur allt blev och samtidigt har vi plötsligt återvunnit hopp och framtidstro med Aguirre. Någon var tvungen att komma in utifrån för att bryta cirkeln, precis som Gay gjorde för snart ett år sedan. Vi har haft långa samtal i anslutning till träningarna och vi vet vad vi vill uppnå; han vet att vi är ett förbannat bra lag och han ska få os att tro på det. Det första Aguirre sa till oss var: "Jag är inte bara här för att rädda klubben, jag är här med förhoppningen om att stanna och föra laget tillbaka upp i topp, där det hör hemma. Jag tänker göra det tillsammans med er, men det kommer inte att bli enkelt." Han är en tränare som står sina spelare väldigt nära. Han inger ett omedelbart förtroende.
Någon som inte sörjer Gay är Javier Paredes.
Han överlever den ena tränare efter den andra.
Sedan han rök ihop med Marcelino hamnade han i frysboxen; när Gay tillträdde var han tillbaka i elvan.
I somras blev så José Aurelio och Paredes osams i samband med en träningsmatch i slutet av försäsongen och han har inte återfunnits i startelvan en enda gång.
Nu kommer Aguirre, och gissa vem som är att räkna med igen?
Just det - rätt och riktigt.
Mannen är som en kackerlacka.
Klarar kärnvapenkrig men krossas under fötterna.
Och jag då?
Jag är lättad över att något händer, jag kan inte låta bli att charmas av Aguirre som klampar in så självklart på sin första träning i den röda tröjan och blå Zaragozakeps, visar Bertolo hur man "ska göra" överstegsfinter.
På något sätt påminner han mig om min far.
Jag var med och diagnostiserade hjärtproblemet för länge sedan, så att säga, och jag väntade på ingreppet men inte utan att veta att jag skulle sakna Gay då den dagen -äntligen - kom som det skulle ske.
Jag tänker på Aron Ralston, den amerikanska bergsbestigaren som med slö kniv tvingades amputera sin egen högerarm efter att ha fastnat under ett klippblock i Utah.
Bara för att ett beslut är nödvändigt är det inte lätt alla gånger, och det är fan i mig inte smärtfritt.
Och såhär är det.
Ingen tränares avsked har påverkat mig så som Gayims.
Det är en bra sak.
Det betyder att de verkligen var - och är - allt det vi hela tiden sa att de var.
Zaragocistas, i själ och hjärta.
Som sådana lämnar de ett enormt tomrum efter sig.
Nayim: Mitt hjärta kommer alltid att leda mig tillbaka. Till Zaragoza. Till Real Zaragoza.
Gay: Zaragoza kommer aldrig vara långt borta för mig. Jag bär det med mig, överallt.
