2021-10-25 21:00

Girona - Zaragoza
1 - 1

Girona vs historiskt mediokra Real Zaragoza 1-1

Zaragozas åttonde raka kryss.

Det finns sådant som är sämre än att vara sämst. Minst ogillad av 90-talets alla stora kändisar var den (aha, DEN!), mest gillad på 2000-talet är pseudo-kändisen Benjamin Ingrosso (vem?). Ondast av de alla var, bla, godast av de alla var, bla bla. Vi pratar om Mordred, om Kung Arthur, vi pratar inte om fotsoldaten som tog pilen i bröstet två sekunder in i det slag som ska avslutas genom huvudrollsinnehavarnas stora duell.

Real Zaragoza är en ansiktslös fotsoldat - en död extraskådespelare med nummer 23 på bröstet med rätt att förse sig vid kaffebordet under inspelnigen. Egentligen bör ingen komma ihåg detta i sammanhanget ganska meningslösa, men som det är kommer vi som är och är runt klubben inte prata om mycket annat för en längre tid framöver.
För nu är vi historiska. Jag har lagt morgonen åt att söka efter rekord, och hittat. Men inte de jag letat efter, för i vår tid dyker Casillas minuter i EM-slutspel upp, man hittar Cristiano Ronaldos målrekord i Champions League, Man Citys 21 matcher långa vinstsvit som bröts av de röda från samma stad, vem som värvat Neymar för mest pengar.
Vi har, vad det verkar (såvida det inte dyker upp på nån 5 000 år gammal lertavla från Uruk) inga skrivna rekord över vilka som kryssat flest matcher i följd. Något i att vara så medioker som möjligt, det oxymoroniska i att vara bäst genom att hålla sig så nära genomsnittet och klä sig i så mycket grått och beige man bara kan, lyckas inte slå sig in i det pantheon som är det stora och bombastiska.
Man tvingas till galghumor för att kunna uppskatta att vara så här dåliga, mediokra och historiskt bäst - något PSG, Manchester City eller Cristiano Ronaldo i en bokstavstrogen, fantasilös multimiljardärsdröm till fotbollsvärld aldrig kommer kunna - eller ens få lov till, eftersom deras ord likt Ronaldos utspel om Coca Cola i somras troligtvis kommer påverka den aktien si, den statistiken så.

Real Zaragoza ligger precis ovanför det negativa kval-strecket efter att inte ha förlorat på åtta omgångar, i en serie som ganska nyligen fyllt dubbelsiffrig. I åtminstone sex av dessa har man försökt göra mål medan man hållit hälften av sitt fokus på timglaset och därför fastnat i ett desperat mellanting. I övriga två har man varit ungefär lika nära ett avgörande som motståndet.
Bollen vill bara inte in. Först och främst för att Real Zaragoza är lika fyrkantiga till sin karaktär som dess vänsterback Pep Chavarria (stillastående utmanande, pet och spring, inläggsfint och sen antingen inlägg eller tillbakapass - repetera) och intuition aldrig ges samma utrymme som hjärta, struktur och lojalitet. Man hänger alltid ihop, och ibland blir det på bekostnad av den spets som vill men inte får sticka ut.
Så här ska Real Zaragoza spela för att kännas som sig självt, det är ett lag som går att uppskatta. Det har bara inte visat sig vägvinnande i en serie man är tänkt att vara bättre än.

Krysset mot Girona under gårdagskvällen kom efter att tränare Juan Ignacio Martínez bytt ut åtta spelare sedan senast. Tätt matchande, men också en nödvändig åtgärd för att chocka det chockade hos den här spelartruppen som just nu står med likbleka ansikten och ser på hur även det senaste krysset susar förbi framför ögonen.
Det gav ingen synbar effekt, man spelade bättre och mer kontrollerat än moståndet medan det som så många gånger förr stod för lägena. Girona har bollen i mål två gånger i första halvlek, när första halvleks statistik visas upp stoltserar Girona FC ändå med "Tiros a puerta: 0".
Offside respektive hands, och så var målen vi såg med våra ögon inte ens lägen, låter den objektiva siffer-sanningen oss veta.

Målet man med nöd och näppe undvek i slutsekunderna verkade ha fått effekt dä spelarna tog sig ut i andra. Den här gången ackompanjerades gräsbeträdandet inte av ett Game of Thrones-intro på elgitarr genom högtalarna, och med alla sinnen intakta tog man därför tag i taktpinnen ganska omgående. Real Zaragozas mittfält och kantspel har en besynnerlig förmåga om att bryta ner motstånder utan att för den delen nånsin producera nånting alls. Uppe på topp sker ingenting, närvaron i straffområdet är obefintlig och där utanför sprang våra för dagen många små, tekniska spelare runt i ett vakuum. Någon tia finns inte i detta 4-3-3, inga instick eller något flytande.
Ändå känns man alltsomoftast bättre bara genom det sätt på vilken man kontrollerar dessa matcher, nån gång ska detta ge utdelning om man nu tror på sådant men fram tills dess kommer man fortsatt ge bort farliga målchanser i för stor utsträckning för att den sanningen ska kunnas slå fast.

Men, i den 71:a kom så den enda söm som bröt av kvällens broderimönster. En längre upprullning hittade sig ut på högerkanten, efter en överlappning lyckades djupledsbollen nå Fran Gamez inne i straffområdet. På ett intelligent och fysiskt imponerande vis glidtacklar han bollen in mot straffpunkten till för att slippa se den rinna förbi sig, därinne möter den just inhoppade Valentin Vada upp och ger med en kontrollerad mottagning och avslut Real Zaragoza en någorlunda välförtjänt ledning.
Att fira målet fullt ut var aldrig ett alternativ. Nånstans vet de som följer detta, men att låta sig förledas in i illusionen har samtidigt sin charm och glädjeskriket som följde på "segermålet" gjorde ett ävet försök att övertyga mig själv.

De kommande 19+tillägg bjöd på en öppnade matchbild. Real Zaragoza hade lägena att stänga detta, den för dagen pigge men också ojämne Nano Mesa (inte Missa idag) bytte de fruktlösa men lite snygga dribblingsräderna mot att försöka göra mål men utan framgång, Bermejos bäste match för säsongen var inte tillräcklig den heller. Nej, bäst framåt var Vada och Ivan Azon, som än så länge är för osynkad och oteknisk men trots allt fungerar som en murbräcka gone-rogue.
De bjöd på ett Christian Stuani-inhopp, och att den irriterande boken skulle få sig sitt senaste kapitel var inte ens spelbart. Kvitteringen börjar med en sekvens där Real Zaragoza ges flera möjligheter att tackla eller gå in i något ordentligt, istället sågar man sig igenom en dubbeltackling och lättar bollen över en glidtacklande högerback i Fran Gamez till en vänsterspringare som ges all tid i världen att nå Stuani med ett lika enkelt som manusaktigt inlägg.

Zaragoza kryssar för åttonde matchen i rad. Allting känns sagt, och gjort. Herregud.