La Batalla de Aragón: Hej igen
Hej,
Det är jag, Nina.
Det har gått fem år sedan sist vi hördes och fem år är en väldigt lång och en ganska kort tid. Vi måste lära känna om varandra. Det kanske är en bra sak. Vi får passa på lite nu när världens stänger ner och det inte finns så mycket annat att göra. Jag börjar, så ser vi.
Jag brukade heta Ljung Fredman i efternamn och veckovis reta upp en aktningvärd procent av de som hängde här vid den tiden och som förhoppningsvis är kvar idag med. Hur mycket tid la vi inte på att fäktas i forumen och i artikelkommenteringarna? Jag satte en sorts ära i att svara på allt alla skrev (och inte bara en gång) också när jag avråddes från att göra det, eftersom jag tyckte - och tycker - att om någon nu tagit sig tiden att skriva till mig tar jag mig tid och skriver tillbak, och så höll det på. Under Spanienflagg hade jag en veckokrönika som hette I min värld. Så hette den bara för att jag skulle få bestämma precis allt, från lagar om gravitation till vem som egentligen var bäst och på vad. Ibland publicerade jag kommentarsfältsdiskussioner i min värld, raljerade över mig själv och andra, men mest skrev jag om de spanska lag som inte är de största - och helst de från den norra regionen. Parallellt med det medverkade jag i uppstartsversionen av La Liga-podden, i en fantastisk panel som på den tiden bestod av Daniel Jakobsson, Jens Kassnert, mig själv och Adam Pinthorp, och skrev en förlaga till dagens Esquina tillsammans med min gode vän Tobias Garcia. Bevakade Spanien i olika mästerskap med Rickard Peterson, Christopher Kviborg och Rodrigo Vimarlund. Och ihop med Jonas Hansson listade jag fula och fina saker varje fredag i nästan ett år fast med Villarrealtröjan bredvid rubriken (hu!). Sen var det Chile i Copa America och Irland i EM och Zaragoza, alltid Zaragoza.
Real Zaragoza var en ögonblicksförälskelse som drabbade mig 2006, och som jag aldrig kommit över. Jag tappar fortfarande andan inför den här klubben, ligger sömnlös om nätterna på grund av den här klubben, gråter, skrattar, slår sönder saker, frustrationsspringer, dansar ochs skriker av glädje (ibland) och ibland när jag tycker att Zaragoza är så där extra fint blir jag nästan blyg och måste hålla upp händerna för ögonen och titta på det som sker mellan fingrarna för det är för stort för mig att ta in i helhet, jag får låtsas att jag inte ser så det inte råkar se mig också; det här är den sortens förälskelse som gör en vansinnig. Hoppas den varar så länge som jag gör det.
Jag kastades fram och tillbaka mellan Primera och Segunda tillsammans med Zaragoza och med er i ganska många år. Tre gånger räddade vi oss kvar i sista omgången, fastän det nästan inte skulle ha gått och som det plågade oss på redaktionen. Inte en nerv var hel. José Aurelio Gay, Javier Aguirre och Manolo Jimenez lyckades alla rädda klubben med andan i halsen, men 2013 trillade den ur och sedan dess ligger Zaragoza förankrade i Segunda.
Året innan hade föreningen försatts under tvångsförvaltning och 2014 tog Fundación Zaragoza 2032 över tyglarna efter den innerligt avskydde Agapito Iglesias.
I samma veva ungefär - efter alla turer - tog orden slut i mig. Jag hade sagt och tyckt och känt så mycket, jag var omskakad och tomskriken och kände att jag nog behövde vara tyst ett tag och det var jag. Jag lämnade SF bakom mig och arbetade mer praktiskt med lokal fotboll i Norrköping, framför allt med IF Sylvia där jag fungerade som PR- och kommunikationsansvarig och allmänt störningsmoment på klubbens väg upp till division 1. Och samtidigt försökte jag lära mig själv att leva igen efter att det jag trott var livet en dag ramlade ner i huvudet på mig och visade sig vara en stor fet sten och inget annat. Det går sådär med det där levandet.
Jag har letat efter något på jättemånga ställen, jagat omkring. Bytte tillfälligt svartvita Sylvia mot ett lag som spelade i blått och vitt för det kändes liksom riktigare, jag snubblade, hamnade ännu mer vilse, fastnade i kvicksand och sjönk sakta. Och så i en obehagligt Paolo Coelhosk stund (hu, igen!) insåg jag att det som fattats mig kanske är det jag haft omkring mig hela tiden men trott mig tappat orden för; Zaragoza.
Real Zaragoza 2020 har bara tre saker kvar från det Zaragozat som stal mig 2006; färgerna, La Romareda och lagkapten Alberto Zapater. Skölden är tillbakabytt - från den faktiskt egentligen finare Agapitoskölden från 2004 till den plottrigare förlagan(det får man inte tycka, hatet mot Agapito är djupt och innerligt och man förväntas tycka illa om precis allt som kom med honom och tvätta bort det som om det egentligen inte fanns) och själv är jag ett efternamn fattigare; heter bara Ljung nu Det är också ett tillbakabyte och ett försök att tvätta bort något och det är gott så.
I skrivande stund har ligan gjort halt i coronavirusets framfart och klubben "är" i Primera division, eller tja- på uppflyttningsplats bara en poäng bakom Cadiz. Och för första gången sedan Fundación Zaragoza 2032 tog över och kavlade upp ärmarna och storstädade i organisationen känns det som att det kanske är dags. Vi har tagit sex år på oss att mura en grund, och fastän mycket gått mot Zaragoza i fråga om skador och uteblivna förstärkningar säsongen 19/20 har klubben inte fallit igenom. Det säger något som inte sagts på länge. Att det finns något här som håller för att stå på.
Det går såklart inte att sammanfatta allt som hänt sedan sist vi hade med varandra att göra och jag tänker itne försöka, tänkte mest säga hej igen. Och kul att vara här - och hoppas att ni fortsätter vara med (och mot) allt det här.
