2021-03-06 16:00

Zaragoza - Teneriffa
1 - 0

Ikväll förstod våra spelare på ängen poängen med poäng

Real Zaragoza bröt trenden genom att hemmaslå Tenerife med 1-0.

Det har varit en tid av omgruppering.
Efter att ha närapå flugit ur startgroparna efter tränarbytet kring andra advent hann det här laget vänja sig vid att allting skulle lösa sig, kanske skulle allting inte ens behöva vara svårt, och möjligtvis var vi på väg mot inte bara bättre tider utan rentav bra sådana? Nedflyttningsstrecket låg därnere, inte jättelångt uppåt låg sedan den sista kvalplatsen - mitt i mittens getingbo.
Sen mötte vi Sabadell, och från att ha krossat motståndet och sprungit mot 1-0 började vi med timman kvar av matchen vakta poängen som ett bottenlag. Vi gick och väntade på kvitteringen i takt med att vi slutade spela, när den så kom var matchen ålderstigen och tiden för att ställa om och plötsligt börja spela igen fanns helt enkelt inte.
Nåt mer än bara de två poängen förlorades där. Tidningarna sågade med rätta detta ganska patetiska Zaragoza, som tydligen inte ens var intresserat av att vinna. Därefter tog vi två rätt klara förluster mot lag vi egentligen ska vara lika bra som.
Smekmånaden var över.

Real Zaragoza är ett av Spaniens stora supporterlag, och det räcker med att titta på sociala medier för att se starka reaktioner. Jag är av skolan att vi inte vet eller förstår hur sånt här påverkar ett lag, klart är hursomhelst att det som öses ur sig inte sker i ett vakuum. Spelare påverkas, och det gör något för laget att folk öser galla över en sån sak som att spelarna genom klubbsponsorerna fått varsin bil. Varför får ett bottenlag i Segundan sånt här, kan man så klart fråga sig. Själv tycker jag inte att frågan är intressant, obesvarad eller ärligt ställd.
En diskussion kring det hela är samtidigt inget någon inblandad är ute efter, så det kan väl lämnas där - klart är hursomhelst att stämningen gått från något som kunnat liknas vid, eller misstas för, eufori och ett grynande ljus i slutet av tunneln istället blivit en ängslig blick åt lerväggarna och de små stenar som faller från taket under den stilla bön som ska hålla det hela från att rasa in.
Förhoppningen om att rädda en urusel säsong genom att från ingenstans beblanda sig i striden om kvalplatser är inte längre trolig - vi får rikta oss in på vår överlevnad.

Tenerife låg inför dagens 16-match nio poäng ovanför oss i tabellen. Mötet ute i Atlanten slutade med vinst för hemmalaget, och bettingbolagen höll det här som en helt och hållet jämn tillställning.
Efter att ha varit sällsynt skonade från skador, sjukdom och avstängning under säsongen kom det första kännbara bakslaget efter att Francho Serranos Covid-19 insjukning ackomponjerats av Eguaras frustrations-avstängning efter att den (enligt Eguaras, också) usle domaren blåst av förlustmatchen mot Alcorcón.
Alberto Zapater ersatte då Francho Serrano, och var möjligen sämst på plan. Ikväll fick han sällskap av James Igbekeme, som efter en rad sämre matcher fick skarvas in. Vårt centralmittfält, det som sen det kom till varit en styrka och nav att bygga laget kring, såg på papperet nu istället ut som vår absolut svagaste punkt.
(Att Shaq Moore startade för bortalaget gick inte att ignorera. Att han spelar för Tenerife och inte Fallagá, som ju gärna ligger ner.. oh well)

Första halvlek:
Några minuter in stod det klart att inget av lagen hade den riktiga tekniken för att matchen inte skulle bli väldigt jämn, snedstudsarna och felpassen var helt enkelt för många för att det inte skulle bli ett tvåsamt kaos. Alex Alegrias uppmaning om att spela honom och en anfallare till verkade när laguppställningen dök upp ha gett effekt, även om Narvaez sin vana trogen gärna försvann iväg på stråtvandring åt La Romaredas mest avlägsna dalar till.
Hursomhelst var det tidigt tydligt att Sergio Bermejo och Narvaez fortsatt skulle ha svårt att hitta sina naturliga roller, där de båda färgklickarna kan få lysa upp det annars ganska enformiga. beiga ting som så smått börjat kunnat liknas vid en målning.
En frispark av Zapater som gått i mål om Dani i Tenerife-målet halkat var länge matchens enda försök, fram tills dess att Francho överspelats på sin kant och Bermejos (Tenerifes variant) inlägg missat den framstormande kollegan med en hårsmån. Men det var också det - en jämn, skyttegravsliknande tillställning där bönder flyttades fram ett steg i taget och kungar, hästar och löpare stod lika delar skyddade som hindrade av en mur var intrycket av matchen.
Men så är det det här med Sergio Bermejo.
Från någonstans löper Vigaray precis som vanligt innan han lämnar av bollen vid Bermejos fötter, från ingenstans tar så detta lilla bollgeni bollen förbi två spelare, utan att egentligen göra annat än att springa rakt fram, men med kroppsfinter, små riktningsförändringar och bollen nära fötterna går det att titta på motståndarnas hållning och balans för att på ett så enkelt sätt göra det svåra.
Inlägget är precis lika avvägt, läckert och skickligt, och det flyger över tre huvuden innan det landar på Alex Alegrias panna, som inte behöver lägga till nån egen kraft i nicken.
Målet som stod skrivet i stjärnorna redan då Sergio Bermejo först började utmana var av den sorten man ser ibland, det där allt går som på ett snöre, ett sånt då man egentligen hinner sitta och smånjuta hela vägen.

Real Zaragoza har under hela säsongen haft en tendens att vara sårbara efter sina ledningar. Så även idag skulle det visa sig, för nåt annat går inte riktigt att säga om den sekvens som komma skulle.
En hörna från Tenerifes höger slogs in, i kalabaliken föll någon (Zapater, skulle det visa sig) och efter två skarvningar hade Tenerife ganska snyggt kvitterat matchen. Pep Chavarria häver som stolphållare offsiden med nån meters marginal, så svordomen for genom rummet.
Av nån anledning vrålar kvitteringsskytten i raseri, ett vilt utbrott av misstro sträcker sig från straffområdet ner till bortabänken när domaren av outgrundlig anledning pekar snett neråt, utåt hörnflaggan till. Själv satt jag där och förstod ingenting, ett ganska mörkt sinneslag kom istället över mig då jag hann tänka att Segundans domare *återigen* förstört en matchupplevelse.
Signalerandet om att hörnan skulle slås om var vid första anblick omöjlig att förstå. Men, efter fem repriser gick det att se hur Zapater faktiskt springs omkull av två motståndare just innan hörnan slås. Det tar alltså fem sekunder innan domaren bestämmer sig för att det här ska rendera i en ny hörna, och frustrationen, det avgrunsdjupa vrålet är minst sagt förståeligt.
En suck av lättnad hursomhelst - det blev bara en ny hörna av den där kvitteringen.
Som för att bjuda tillbaka på bortalaget tillåts Tenerife så avsluta tre gånger - inifrån målgården. Det första är ett mål som Cristian Alvarez egentligen bara står rätt för, det andra ett stenhårt skott upp i nättaket som blockeras, det tredje en snygg saxspark som målskytt Alex Alegria placerat sig perfekt för vid bortre stolpen.
Det kändes efteråt som om Tenerife skulle riva arenan, alla regler var plötsligt som bortblåsta och i nån ren universums utjämnande av rättvisan skulle minsta lilla filmning rendera i fem utvisningar för motståndaren och två mål åt det egna laget.

Resten av halvleken hämtade sig aldrig, känslan var att vi alla mest gick och hoppades på halvtid för att få bearbeta det som just hänt.

Andra halvlek:
Samma tjugotvå spelare beträdde gräsmattan en andra gång. Bollinnehavet fortsatte vara jämnt, om lägen uppstod så var de skott utifrån, halvdana inlägg eller nåt annat som fastnade vid nästan.
Narvaez syns som alltid genom sitt hårda jobbande, smarta spel och vassa aktioner när lägen väl uppstår, men hans avslut var aldrig nära. Alex Alegria, som jobbat ihop till den här lyckan, gjorde också en bra match men kanske inte så mycket mer än så.
Zapater, 36 år i år, sprang mest av alla på plan, men vare sig han eller James Igbekeme förmådde sy ihop något till en enhetlig matchbild. Nieto och Vigaray hade en sällsynt anonym afton, och framförallt blev det här en match där Zaragoza och Tenerife spelade lika bra.

Med kvarten kvar gjordes bytena. James fick efter en vårds och omdömeslös match kliva av, och in kom bland andra Ivan Azon.
Jag har förmodligen inte sett en spelare ta mer stryk än Ivan Azon. Även idag, efter tjugo sekunder på plan har han hoppat in i två dueller och fastnat otäckt med benet. Med sin mognad, genom sin disciplin och att bara göra sig inblandad i varje situation är han alltid jättenyttig. Det är synd att vi just nu har såpass många alternativ längst fram, för sjutton år gammal är Ivan redo att spela - ofta.
På rak arm kommer jag inte på några lägen Tenerife har i andra halvlek, inte heller kan jag komma på många fler i andra riktningen. Frisparkarna, inläggen - inget var nånsin riktigt nära, och när Ivan Azon inte var ensam om att göra jobbet så är det svårt att inte vara ganska stolt över insatsen.
Efter en helt jämn match, med en kvittering som förmodligen borde ha kommit, är det så jävla skönt att bara konstatera vinsten. Äntligen var universum emot någon annan och inte oss, och så vidare.

Nästa fredag möter vi Rayo Vallecano, i den uppskjutna match som skulle ha gått av stapeln för nån vecka sen. Istället för ett mittenlag ett aspirerande topplag, mot samma gamla bottenhängande Real Zaragoza.
Tre poäng, och med en match mindre spelad, ovanför oss ligger Lugo, och där vill jag nog dra gränsen för bottenstriden. Real Zaragoza har i den störst andrum, sju lag ska som bekant bli tre och vi ligger bäst till.
Ett utgångsläge jag skulle ha tagit på förhand för tre månader sedan. Just nu känns det som om vi kunnat ligga högre, och just drömmandet är den stora förändring som kommit med JIM.

Drömmer vidare gör vi, som bäst mediokra som vi är, på lördag kl 21 i Madrid. Aupa!