Imorgon ska Zaragoza börja jaga Primeran
Tiden gick som tiden gör.
Hösten, som var Zaragozas sämsta "någonsin" (hittills...) och som bäddade ner laget under ett tjockt Segundatäcke inför vintervilan, överlevdes.
Ruben Baraja sparkades och Ivan Martinez med, och så kom Juan Ignacio Martinez, och det kändes ganska skönt med en gammal militär i en tid där alla ska häpna över hur unga tränare är och hur "nya idéer" de unga tränarna har.
JIM var expert på kommunikation, sade man. Han vet minsann hur man svetsar ihop en grupp.
Några förstärkningar att tala om gjorde man inte under vinterfönstret - nej JIM är bra på att få ut det mesta ur folk och med hans insikt i det mänskliga psyket och i "gruppen" som sådan blir det minst lika bra såhär som om vi ska hålla på och släpa in nya spelare skrockade en bespottad styrelse. (Och så hade den inte ens - skulle det visa sig - fel.)
Under våren gjorde Zaragoza en Zaragoza - räddade sig kvar i ett seriesystem efter att ha hämtat upp ett väl tilltaget poängunderläge. Den här gången var det att vi räddade oss kvar i La Liga Smartbank som vi fick fira, och jag tänkte att det värsta med den glädjen (för glädje var det - när Cristian Alvarez nickade in 2-2 mot CD Lugo den första maj ställde vi oss upp och skrek hemma i vardagsrummet) är om den blir en ny måttstock mot vilken vi mäter våra framgångar.
Vill inte för första gången överlyckligt utbrista att yes, vi grejade det! och mena att vi inte hamnade i Segunda B.
Fira som en vettvillig fast utan att det var ett Primerakontrakt som säkrades under en dramatisk bortamatch mot Levante till vilken tre hundra bussar vallfärdar, nej inget tillbakaavancemang - ett varande här nere. Den här gången var det ett fan vad skönt att det inte blev värre, men "nästnästa gång" kanske det är lycka och lättnad som de sista säsongerna i Primera, de med Jose Aurelio Gay, Javier Aguirre och Manolo Jimenez.
Mellan den tolfte och den tjugoandra omgången lämnade Zaragoza 20/21 inte nedflyttningsplatserna.
Och sedan, när JIM kom och det långsamt lyfte, var det aldrig med mer än att en förlust i fel läge skulle omkullkasta allt.
Nåväl.
Inget lag tog fler poäng under våren än vad Zaragoza gjorde.
Och, säger man - som om det vore något att skryta om - hade inte Zaragoza legat en sådär femtio poäng bakom toppen i vintras hade laget "med den våren" spelat i högsta divisionen när serierna startar om.
Nu börjar det igen, och som vi gjort varje höst sedan 2013 börjar vi prata om Primera.
Jag, som gladeligen sällar mig till skaran idioter som varje år verkigen vet att i år är året det händer, ser med stor tillförsikt fram emot säsongen; kanske mer i år än på länge eftersom JIM är kvar och eftersom kärnan i truppen för första gången sedan 06/07 också är det.
För en gångs skull känns det som att vi fortsätter med något, istället för att börja om.
Imorgon tar Zaragoza emot Ibiza hemma på La Romareda, och alla som löst årskort ska få komma in (vilket väl givet cornabestämmelserna säger mer om antalet som köper årskort numera än något annat).
Det är fredagen den trettonde imorgon.
Jag ser fram emot att skriva en överlycklig och överarbetad text i vår någon gång när det finns mer att säga om 21/22 än vad det gör nu, och börja den med: Det var fredagen den trettonde.
