Levante - Zaragoza1 - 1
Inlånade egon och om att Leva(nte) i nuet när 13 blev 14
Fjortonde krysset för säsongen var stärkande, märkligt och frustrerande. 1-1.
Det som hände mot Huesca för några omgångar sedan hade hunnit blåsa över byråkratiskt om än inte själsligt - Alberto Zapater var tillbaka från sin avstängning.
Vi kan nämna det lite fort, ty krysset i derbyt för ungefär två veckor sen var ett sånt som lämnade en bitter eftersmak på grund av vad matchen rann ut till.
Det började med ganska fula Huesca-eftersparkar och allmänt gnäll, domaren visade ganska snart en svajig inställning och detta kulminerade i en vansinnig benbrytartackling mot en av alla Diego Simeones ute i fotbollsvärlden som kanske eller inte kommer lyckas knyta samman den berömda Hollywoods-manusäcken och nå Atlético med pappa Cholo ännu på tränarbänken. Vår inlånade Giuliano gick ner, kortet upp, och Real Zaragoza fick försöka hämta sig från att ha blivit en man "mer" på plan.
Det gick några minuter, sen hade Alberto Zapater en icke-våldsam fot på en studsande boll innan en Huesca-spelare slängde sig fram och lyckades stoppa in sitt huvud nånstans i Albertos generella närhet. Huesca-spelarens skador var såpass allvarliga att ögat hängde ut och skinnet släppte på den sida av ansiktet som inte skulle ha blivit träffat, höger och vänster försvann helt enkelt i den orgie av våldsamhet som lika gärna kunnat vara "åh titta, där står ett par Adidas-skor därborta på en hylla."
Alberto gavs, utan ett klagomål från mannen själv, sina marscheringsorder och för alla var det nu tydligt att domaren bestämt sig för att varje pol har en mot och att Real Zaragoza och Huesca numer kommer bete sig *precis* lika illa i matchen - två nedsparkningar av det ena laget kommer helt enkelt ge varsin frispark.
Nej, det var en sån där match som ger en vånda över att ge sig in i en debatt om den spanska domarkåren.
Karriären för Europa Leagues förste målgörare någonsin tog sig sin början då röken från Minas Tirith just slutat pyra, på den tid Premier League terroriserades av Thierry Henry, samtidigt som Henke Larsson lämnade Skottland för Katalonien. 18 säsonger har det nu hunnit bli för Alberto Zapater, hyllad av Maradona för sin inställning och glöd, hård och rättvis - en gammaldags man med ideal.
Det som hände mot Huesca hände honom för första gången, som en fysiskt spelande mittfältare länge uppvaktad av Real Madrid, Barcelona och många fler kom karriärens första utvisning i en match i mängden, på nåt som inte riktigt fanns. Det kändes olustigt..
Våra innermittfältare, unge Francho och åldrige Alberto formerade sig för andra gången den här säsongen. Runtom denna aragonesiska bastion i vårt hjärtland rymdes även egne Puche och Nieto, Puche hade sällskap av Giuliano Simeone på topp medan den numer satta backlinjen (som i dessa tider enligt statistiken utgör Segundands tätaste försvar??) sattes att återupprepa sina bedrifter. Sergio Bermejo, som efter snart tre år i klubben blivit ifrågasatt som lagets offensiva fixpunkt, har efter skadefrånvaron hursomhelst gått in och gjort sin sedvanliga plats ute till höger till sin igen medan den inlånade chilenaren Tomás Alarcon startade före Bebé (ja, DEN Bebé) på andra sidan.
Levante tabelltvåa, vi på femtonde plats.
Och visst syntes det.
Levante var överlägsna första tjugo minuterna, enstaka framstötar för oss gäster var mest nålen som behövde komma ut på andra sidan tyget i det broderimönster som mer och mer framträdde i rött och blått. Tio minuter tog det innan nål och tråd kunde läggas ner, broderiet sträckas ut över knäna och ett uppfordrande "vad tycks" följas av en vandrande blick som landar på J. Montiel 1-0 10'.
Levante fortsatte matchen med publiken och vinden i ryggen, för Real Zaragoza gällde mest att hitta ett fotfäste på nån utstickande sten.
Det gick tack vare det jobb vårt innermittfält lägger ner och den stabilitet Lluis Lopes och Jair Amador äntligen lyckats hitta därbak. Fran Gamez är okej defensivt på sin högerbacksposition, Carlos Nieto som alltid en vandrande katastrof, vilket än mer höjer ögonbryn för den som ser Zaragoza spela men också råkar halka in på defensiv statistik.
Jodå, det funkar. Hur? Aja, det blir som valfri tecknad serie där den rusande karaktären springer och springer tills vägen tar slut och klippkanten börjar - efter tio steg känns det lite konstigt, man blundar, tittar ner, och jodå, här var det bara luft, och genom insikten anländer gravitationen.
Vi är Real Zaragoza, och just nu är vi kloka nog att försvara oss med ögonbindel på!
Andra halvlek ingav hopp genom att vi ännu var med i matchen. Levantes ribbskott avslutade första halvlek och när hemmalaget gick ut igen var bättre men inte riktigt hela tiden, deras senaste chans till 2-0 räddades av Cristian Alvarez, de trubbiga Puche och Alarcón ersattes båda innan och i halvtid, den ene av Ivan Azon den andre av Vaneltin Vada.
Allt skulle komma att prägla matchbilden.
Helt plötsligt kom skott, försök, kombinationer. Levante var inte längre ensamma på plan om att anfalla strukturerat. Jaume Grau ersatte combackande Alberto Zapater i 54', Bebé ersatte samtidigt Valentin Vada som oroligt nog linkade av efter sina 14 minuter.
Medan Bebé anlände som sin sedvanliga fyrbåk var Ivan Azon, efter sin långa, långa skadefrånvaro där och lade ner sitt karaktäristiska jobb i det tysta.
Det skulle också visa sig avgörande för matchen, om än indirekt.
Levante blev långa, fler skulle markeras, och på högersidan gavs yta. En fin kombination mellan Fran Gaméz öppnade upp ytan inåt i plan för den alltid sökande, tekniske Sergio Bermejo. Det är en otrolig blandning av teknik, finess och kvickhet som lurar närmste markering att täcka skott en gång, två gånger, tre, men inte en fjärde. Bara genom att hota, hota, hota, hota har sökande efter ytan han söker uppstått och han är i det närmaste omarkerad precis kring straffområdeslinjen mitt framför mål när han bara borrar in bollen i det bortre hörnet.
Få på plan har möjligheten att göra sådana här mål. Den ständigt skjutande Bebé kan och gör det ibland, Levante måste givet sin tabellposition ha en eller flera. Men detta är den talang som köpt Bermejo tid och utrymme, 26 har han hunnit bli och det är nu det ska ske.
Känslan är att det faktiskt håller på att göra det.
Åtta minuter senare skakades matchen om än en gång.
Om Alberto Zapaters utvisning kom som en chock för ett tag sedan vet jag inte vad ordet för Saracchis igår bör vara.
Någon ligger ner, huruvda det var en frispark eller bara ett spelavbrott av något slag minns jag inte men folk pratade, drack vatten och lunkade runt. I ögonvrån sågs en Levante-spelare stå och dividera med fjärdedomaren, plötsligt vinkas huvuddomaren till situationen och de båda dömarna konsulterar sinsemellan.
Rött kort, Saracchi.
Ingen vet varför, vad som sagts. Det var ingen hätsk diskussion, en fördelssökande spelare och en tålmodig domare som man ser tio gånger per match.
Perioden föranleddes av en våldsam Zaragoza-anstormning, med tre tunga skott inom loppet av en minut och en busvisslande hemmapublik. Det finns alltid risker med fördelar som skakar om matchen i fel läge, igår var prov på en sådan. Istället för att låta jaktinstinkterna få fortsatt spelrum skulle man konsolidera matchen, trumma igång sitt övertag och riskera mindre. Levante skulle malas ner genom detta övertag man nu fått.
Det första som hände var att Levantes unge Pepelu, med en Denis Suarez-stil, slog till direkt på en rullande boll med en skottteknik som fick kommentatorerna att försöka härma ribbans rungande.
Men för Real Zaragoza - det gick inte, det hände ingenting. Skotten avtog, bollen rullades i backlinjen, långsamt, sökandet stannade på motståndare i sina positioner.
En kvart av detta pågick innan brådskan slog till. Vi skulle ju vinna det här nu, så öppna spjäll och fram, fram, fram.
Det slutade i katastrof. De sista fem minuterna är en kakofoni av idioti, kaptenat av Bebé.
Båda lagen sade upp prenumerationen på sina mittfält, friläget hängde i luften precis hela tiden och matchens sista anfall avlöstes av nästa matchens sista anfall, som utebbandes fick se nästa matchens sista anfall utspela sig.
Bebé fick bollen i en position bara handlar om att slå bollen till en helt fristående Ivan Azón. Nej, matchens meste skytt ska göra det här på egen hand och Azons frustrerade, förbannade hand upp i vädret var lika talande som rättfärdigad.
En gång till får Bebé bollen i ungefär samma läge, och då ska det också skjutas.
Levante stack upp, gjorde nästan mål.
Giuliano Simeone fick bollen på sidlinjen med en mittback mellan honom och Ivan Azon, istället för att slå den inåt plan och ge alla moders frilägen ska han dribbla själv.
Matchen var slut, och något av det märkligaste men mäktigaste jag sett på en fotbollsplan utspelade sig då ett helt straffområde med olika tröjfärger föll ihop som domino-brickor med händerna för ansiktet.
Alla hade förlorat två, ofattbara poäng.
Giuliano och Bebé är båda inlånade.
Båda söker sig om efter något större. Den scout som såg deras beteende igår ska ha skakat på huvudet om han gjort sitt jobb, den statistiker som vill utläsa värde för exempelvis Atlético hade å andra sidan nickat gillande åt ett Giuliano-mål men missar beslutsfattandet.
Jag satt och minns knappt när jag var så förbannad på några egna spelare. Egona, den totala bristen på lagkänsla.
Att de inte lever i nuet, med det som ska vara deras lag.
Nej, detta var inte snyggt. Fran Escriba ska låna en Sir Alex-esque hårtork om det ska bli nån pli på det här, för laglojaliteten nöts ner av två spelares hopplösa inställning.
Levante UD vs Real Zaragoza: 1-1
Det var en rätt bra match detta vårt fjortonde kryss, tack gode gud att man fick bli lite förbannad också. Klubben lever, om än utan Playoff-hopp. Men, lågan ska hållas levande tills nästa säsong, och detta var en viktig komponent längs vägen.