La Batalla de Aragón: Jag går i döden för Zaragoza
När Ander träffar pressen tycker han om att prata om sin zaragocismo. Han har gjort det förr, han slutar inte.
- I besvärliga tider som den vi befinner oss i just nu är det än viktigare, svårare och lättare att bekänna färg, säger 21-åringen. Jag tycker det är rimligt att publiken kräver mer av mig och av Lafita eftersom vi kommer härifrån, vi får otroligt mycket i gengäld av dem. Det är med oss de identifierar sig. De vet att vi vet vad La Romareda är.
Kan inte låta bli att avbryta och lägga in en värdeande åsikt här.
Jag älskar och högaktar Ander.
Men.
Det en väldigt ful sak han säger eftersom vi har spelare i vårt lag, komna "utifrån" som visat på fantastisk inställning och ett alldeles enormt hjärta, tänker närmast på vår kapten, Gabi, Paredes och den sedan länge så trogne Ponzio.
Inte ska man ta deras zaragocismo ifrån dem sådär?
Visst har vi både legoknektar och opportunister också men vi har många lojala spelare som vet vad La Romareda är, vad Zaragoza är.
Trots att de inte började spela fotboll i parkerna i Zaragoza och hängde på vår arena närhelst det vankades match.
Uttalandet påminner lite om något Zapater sa precis innan avancemanget från Segunda:
- De som inte kommer härifrån kommer aldrig kunna känna samma sak som jag känner om vi går upp.
Onödigt av honom och omöjligt att avgöra, förstås.
Och med det sagt går vi vidare.
- Jag går i döden för Zaragoza. Jag är zaragocista sedan födseln och kommer att vara det tills jag slutar andas. Kan inte föreställa mig att spela för ett annat lag. Varje helg drar jag min tröja över huvudet och är helt översvallande lycklig, eftersom jag uppfyller min dröm. Är det upp till mig kommer jag att stanna här för alltid, för det är min stad, mitt lag och mitt folk. Att spela någon annanstans skulle bli meningslöst för mig, jag skulle bli tom. Titlar och pengar är inte allas drivkraft, det jag vill vinna vill jag vinna med mitt lag. Eftersom det jag gör med Zaragoza betyder allt. Jag skulle dö för mitt lag om det krävdes av mig.
Svårt att värja sig mot.
Men frågan är: får Ander stanna i Zaragoza för evigt som han vill?
Dör för Zaragoza om han måste.
Tänker på detta dagligen, det är den typ av alltjämt närvarande oro som då och då blir till ångest. Hur ska vi ha råd att behålla de våra när klubben med världens mest lättantändliga färg målat in sig själv i ett hörn och pöbeln dansar utanför med sina facklor?
Agapito har ingen brandsläckare, men någon annan kanske har?
Vem denna andra än är hoppas jag att han inte är för långt bort.
Att han hinner.
En liten sak till, bara.
Jag går också i döden för Zaragoza.
Fast jag är född i Norrköping och jag är hälften rysk och 25% irländska, lite vallon och lite svensk.
Funkar det ändå?
