La Batalla de Aragón: Edmilson vs Nayim

Efter slutsignal mot Athletic Bilbao den 17 oktober när nästa förlust registrerats var det upprört i gästernas omklädningsrum.
Ja.
Det var vi som var gästerna.
Gay kritiserade spelarnas inställning på presskonferensen.
- Vissa av dem måste ligga under med 2-0 för att vakna, sa han.
Och fem av dem, säkert dessa åsyftade "vissa", sökte i vredesmod upp sportchef Antonio Prieto med ett blygsamt krav: en ny tränare.

Kapten Gabi bekräftade detta dagen därpå.
- Ja, det var fem spelare som framförde sitt missnöje med tränaren. Jag tycker vi ska akta oss för att förstora upp det här, det mesta som sades sades i affekt efter ytterligare en förlust. Jag förstår båda parter, men vi ska förvandla situationen till något som den faktiskt inte är. Förhoppningsvis för det oss närmare varandra i slutändan, vi behöver ta de här diskussionerna men vi behöver absolut inte göra det inför media. Inget gott har någonsin kommit utav det.
Vilka fem spelare det verkligen var vill han inte säga.
Att José Edmilson var en av dem är bara väldigt uppenbart.
Dagen därpå tog han chansen att påpeka något självklart, fast med en rätt onödig ton, under en presskonferens:
- När man inte vinner måste man förändra något. Jag tror inte att El Míster kommit till den insikten ännu.
Gay kontrade lite mesdiplomatiskt:
- Jag förstår kritiken. Den är väl befogad. Det blir svårt för dem att lita på mig när vi inte vinner. Jag hoppas att de så småningom kommer förstå varför jag arbetar som jag gör.
Har svårt att se hur man sätter sig i respekt på det där undanglidande, ursäktande sättet.
Det luktar för mycket Dörrmattans syn på Revansch lång väg.
Att vädja till folks samvete fungerar sällan.

Och mycket riktigt; det tog inte slut där.
Vinsterna mot Betis och Mallorca, samt 1-1 mot Valencia må ha gett Gay och kombatanterna viss respit, kanske viss möjlighet att nå försoning rent av, men med uttåget ur CdR på hemmaplan i veckan (Zaragoza och Betis har mötts fem gånger tidigare i CdR. Betis har aldrig vunnit över Zaragoza. Agapito radar upp nederlagstriumfer.) blossade allt upp på nytt.
För ja, det låg bara där, under ett skimmer och pyrde.

Nu är Edmilson ånyo på krigsstigen.
Den här gången är det just förändringen, den som han tidigare krävde, som han inte gillar längre trots att han hyllade den desfensiva satsningen efter matcherna mot Barcelona och Valencia.
- Gay måste förstå att det inte fungerar. Vi kan inte spela med fem backar, vi kan inte spela med tre mittbackar och två ytterbackar. Det fungerar inte. Vi måste spela 4-4-2. Jag önskar att El Míster ville prata om detta men eftersom han inte gör det måste någon annan göra det.
Utifall att det förbigått någon tillägger han: Jag har min åsikt om det här.
Gäller att försäkra sig.

En som har synpunkter på Edmilsons uttalande (i Radio Zaragoza) är andretränaren, Nayim.
Såhär säger han:
- Edmilson måste sluta låtsas att han är tränare för det här laget. Det är han inte. Han är i Zaragoza för att prestera på gräsmattan, itne för att sitta och tycka att andras arbete är otillräckligt trots att han själv inte alls kommit upp till den nivå han hade i våras. Det gäller inte bara honom, det gäller flera av spelarna i laget. Vill Edmilson ägna sig åt att prata taktik bör han fundera på att lägga skorna på hyllan och satsa på tränarkarriär.

Det är hårda ord.
Och naturligtvis har han rätt.
Det har Nayim nästan jämt.

Jag säger inte att Edmilson har helt fel bara för det, att det är totalt grundlös kritik även om den är lite överdrivet schizo. Det är ju ganska svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera mot ett system när det fungerar, så att säga, men att direkt vid en förlust direkt döma ut det?
Och i radio dessutom?
Det känns, som min far skulle säga inte "riktigt riktigt".
Om han som utger sig för att till skillnad från tränarduon måna om lagets bästa och därtill säger sig sitta inne på svaren verkligen gjorde det skulle han väl förstå att det sista som behövs är öppen pajkastning?
Såhär framställer han sig själv i dålig dager. Som en gnällig ynkrygg som inte vågar ta upp problemet med den det gäller, utan hellre försöker söka stöd utifrån först, gardera sig genom att plocka upp frustrerade supportrars gillande i etern.
Så att han vet att han, när han ställs öga mot öga med tränarna, har folk bakom sig.
Som om han vore ett missnjöesparti.
Visst känns det lite så?

Och det är förstås helt fel sätt att närma sig problemet på.
Lyssna på Gabi och lär.
- I en kris märks det tydligare än någonsin annars vilka som har hjärta för klubben. Jag tycker inte vi behöver peka ut dem som inte har det, deras handlingar talar för sig själva. Jag ägnar mig hellre åt dem som brinner för vårt lag, det är vi och inte de andra som kommer lösa det här åt oss i slutändan. Det är på oss som aldrig tvekar att spänna muskler vi inte har för det här laget som vi måste satsa. Det är så vi omvandlar all energi till ren styrka, så småningom. Och till skillnad från hur det kan bli i så många andra fall, när man prioriterar att försöka vinna över dem som inte helhjärtat engagerar sig, kommer det inte vara bortslösad tid eller verkningslös kraft.
Rätt och riktigt.

Stämningen är så omintetgjord att det bara kan sluta på två sätt mot Sevilla på söndag.
Antingen vinner vi på ren jävla ilska.
Eller så förlorar vi (det tror hela Sevillaredaktionen att vi gör) och då gör vi det på grund av splittringar internt och inte för att vi inte är bra nog.
Faktiskt.
Undrar om Edmilson kommer med i truppen...

Alltmer tar säsongen samma skepnad som den 07/08, då vi åkte ut.
Bara det att läget är värre nu. Åker vi ut riskerar vi konkurs.
Det är sanningen synad i vitögat genom skoningslöst mikroskop.
Och därför får det inte ske. Inte på något sätt.
Förhoppningsvis händer något medan det finns tid kvar. Kanske är det dags att låta Gay gå, men inte på grund av en fembackslinje, utan för att hans orkelösa ledarskap alstrar osäkerhet och schismer i laget.