La Batalla de Aragón: På botten kastar Agapito ankar
- Vi har fullt förtroende för Aurelio. Ni måste ha tålamod. Ni kommer att se honom på bänken mot Getafe, ni kommer se honom mot Villarreal och mot Real Madrid. Gay ska ingenstans. Han gör ett stort arbete och vi litar på honom till hundra procent. Någon annan tränare är inte aktuell, det är Aurelio som gäller. Jag är säker på att fansen litar på oss.
(Haha! Directiva Dimision much? Movimiento Avispa?)
Orden kommer från Agapito Iglesias, som pratar med pressen lite drygt timmen efter förlusten mot Sevilla.
Han gick för en gångs skull inte ner i omklädningsrummet efter matchen, utan höll sig på kontoret tillsammans med sina närmaste rådgivare Paco Porquera och Javier Checa.
Detta togs naturligtvis som ett tecken på att José Aurelio Gays dagar som Zaragozas tränare var räknade och visst var stämningen runt och omkring hoppfull just då. Inte för att vi inte gillar Gay, utan för att vi älskar Zaragoza.
Och för att en förändring är absolut nödvändig.
Lag som ligger betydligt mindre illa till, Málaga (nåja, de ligger rätt pyrt till de också men det finns en shejk med i bilden) och Sevilla, har redan sparkat sina respektive tränare - att Gay sitter "så säkert" som han gör om man ska lita på presidenten är ett uselt mysterium.
Uselt eftersom anledningen är så uppenbar och mystiken inte finns:
Zaragoza har inte råd att sparka Gay.
Det handlar i grunden inte om något förtroende, om ädelmodigt överseende herrar som ser något vi inte ser och som i detta inget alls hittat Lösningen.
Kejsaren är naken, Agapito.
Det är, som paradox till detta svurna förtroende, allmänt känt att det har förts samtal med både Javier Aguirre och Nestor Gorosito. I båda fallen är det ekonomin som ställer sig ivägen.
Aguirre vill gärna återvända till Spanien. Han har hus i Madrid, Zaragoza såväl som Pamplona är städer som faller honom i smaken och så som det ser ut är båda dessa godtyckliga världsmetropolers stoltaste fotbollslag i behov av ledarskapsskifte.
Mexikanen är inte skitgirig, men han kräver sitt arvode, och det är inte gratis att lösa ut Gay och Nayim.
Nestor Gorosito är egentligen en bättre lämpad ersättare än Aguirre, som känns lite för lik Gay i sin tränarroll, men med honom kommer en stab utgjord av hans fyra anförtrodda som han inte tänker klara sig utan.
Dessa ska förstås ha lön.
Det blir för dyrt, menar man men vad är mer kostsamt; Gorosito och hans fyra hejdukar, eller en degradering?
I perifiren finns naturligtvis Victor Fernandez också, men han har tidigare sagt att han helst kommer tillbaka till Zaragoza som sportchef, eller som president.
Visst vore det fantastiskt om Vicke F på något sätt kunde återvända till klubben?
Som en defibrillator, som kickar igång hjärtat när det stannar.
Gay själv, som ju vill rädda sitt skinn, går ut och lägger förlusten som en börda på Jarosiks axlar. Det känns väldigt onödigt, demoraliserande.
Tjecken å sin sida vet mycket väl om vad han gjort.
Varför sparka på honom ytterligare?
De som såg matchen såg att Gay FÖRSÖKTE, att han tog in Marco Perez och Bertolo i paus och tog ut Ponzio och Lazaro, inte heller missade vi att han tog in Boutahar (Men varför inte Kevin istället? Grrrr!) mot slutet och lät Contini gå ut, alla som såg matchen så också Jarosik slarvade och att han var naiv, det beöhver inte sägas.
Som att tala om för fem personer som alla tittar ut genom samma fönster vilket väder det är utanför.
Det hjälper inte situationen, tvärtom.
- Jag känner mig ansvarig för förlusten, säger Jiri. Jag har bett alla om ursäkt, men det lättar inte för det. Jag vet att båda målen de får göra kan tillskrivas mig, på sätt och vis. Det känns bedrövligt, tungt.
Blir så förbannad på sånt här.
Är det inte Braulios fel också då, då? Som missade öppet mål igen? Bertolo hade ett skott som gick strax utanför, Lafita likaså och Gabi och hans aningslösa frisparkar?
Hade Braulio och Bert satt sina chanser hade vi inte heller förlorat, Jarosik.
Samtliga är ansvariga.
Kapten Gabi om det hela:
- Sevilla förtjänade inte att vinna. Vi förtjänade inte att förlora. Vi höjde oss flera snäpp i andra halvlek och vi förde matchen. Fotbollen är inte logisk, och den är absolut inte rättvis. Jag orkar inte lyssna på alla som klagar på Gay, det är inte hans fel. Han försöker skapa en motreaktion, men vi misslyckas, med facit i hand. Stämningen är inte den bästa just nu.
Höga torn och djupa brunnar, som vanligt i Zaragoza.
Euforisk måndag ena veckan, sinister veckan därpå.
Ingenstans där vi kan stanna upp och hämta andan.
Agapito kastar sitt hoppfulla, av skulder gjutna ankare - tungt som fan är det - och vi kommer ingenstans.
