På kaosets rand
Ser man på vad som fungerar som den ska igen!
Batallan.
I alla fall rent tekniskt. I praktiken behöver den ord också och de kommer här.
När Gay öppet deklarerat att han inte så mycket som tänker överväga att ändra spelsystem känns det tämligen poänglöst att analysera just det vidare. Vi säger så helt enkelt.
José Aurelio tar på sig den övertygade idiotens skygglappar och dör hellre med sin idé än han lyssnar på någon annan.
Mot Athletic i söndags såg vi något som närmast liknade anarki på planen. Spelarna struntade i att följa Gays taktisk, lyssnade inte på honom för fem öre och efteråt sågade han deras inställning.
- De behöver ligga under med 2-0 för att vakna. Det finns ingen ande i dem innan de ligger under.
Vad han inte verkar tänka på är att han själv inte ändrar uppställningen förrän laget ligger under. Då först plockar han in den där andra anfallaren som vi så väl insett behövs för länge sedan.
Att något händer först då beror mer på formationsändringen än på någon återuppstådd inställning, men att erkänna detta vore ju detsamma som att bekräfta hur fel han haft från början.
Och det är som bekant inte något alternativ.
Jag har länge hävdat att det är spelarnas brist på förttroende för Gay som är själva problemets kärna. Det började med Paredes-konflikten. Därom är jag helt övertygad, för innan den blossade upp gjorde vi en sjuhelvetes försäsong.
Det började med Paredes och Gays oförmåga att försonas med honom, när resultaten sedan uteblev sprak det helt.
Varför ska de lita på honom?
- Han gjorde mycket för oss i våras, försökte Ander, men utan att själv låta särskilt övertygad.
När någon anger det förflutna, det han "har gjort", som anldening framför det nuvarande, det "han gör" är det dåligt.
Diskuterade detta med min semikollega, kan man säga, Magnus Holteberg-Skjeltorp, tidigare Zaragozaredaktör på NorskeFans.
Även han var inne på det spåret.
Han ville dessutom understryka Gays desperata och på samma gång uppgivna agerande vid sidlinjen.
Idag får vi lite vatten på vår kvarn, då PdA citerar Kapten Gabi från Radio Zaragoza.
- Det stämmer att det efter match var fem spelare som ansatte Antonio Prieto och sade att de inte har något förtroende för tränaren och att situationen är helt ohållbar. Jag var inte en av de fem och kan inte säga exakt vad som sades, men jag kan bekräfta att det var så det gick till. Kanske är det lika bra, vi behöver en öppen dialog. Kanske kommer det rentav något bra ur det.
Med tanke på att han visades ut på träningen idag utan egentligen förklaring, "brist på inställning" hette det lite obskyrt, förmodar jag att Matteo Contini var en av de fem.
Gay är som sagt inte den förlåtande typen.
Och nu rasar allting sönder och samman, han själv förmår inte ta tag i det och ändra på det som han kunde. Då.
Molnen tätnar i horisonten och dagarna är mörka nu.
Redan på morgonen.
Ska jag ge mig på en gissning?
Jag tror att man väntar tills i alla fall efter Barcelonamatchen med att avskeda honom.
För att inte ge den nye tränaren, vem han än blir, en ännu mer komplicerad början.
Det är inte så att jag inte tycker synd om Gay.
Det gör jag, men han kan som situationen ser ut inte stanna kvar, heller.
Och nu går han fram alldeles ensam, ett jävla offerlamm.
(Fast tänk, tänk, tänk om vi vinner också! Tänk om det blir såhär!)
Samtidigt går officiella supporterklubben,. Colectiva 1932, ut med förljande pressmeddelande:
Efter att ha nått den punkt där vi nu befinner oss har vi beslutat att ändra riktning, eftersom vi inte kan acceptera det här längre. Vi har länge kämpat mot och försökte mildra den ilska och frustration, den hjälplöshet som vi känner inför alla de här oklara omständigheterna. Vi vill visa hänsyn och främja stabilitet i laget, vi vill tänka framåt och fokusera på våra stolta färger.
Men det går inte längre. Klubben kan inte fortsätta ner längs den här vägen, vi kräver en förändring. På alla plan.
Man kommer att protestera på lördag då Barcelona gästar La Romareda, och man ställer in det planerade tifot. Däremot vägrar Colectiva 1932 att göra gemensam sak med de tidigare omskrivna, mer reaktionära Movimiento Avispa.
För att hitta en säsongsinledning som motsvarar denna i ren bedrövlighet måste vi gå långt tillbaka i tiden, till 1952-53 faktiskt.
Usch.
