Raul Sanllehi - från Arsenal-kontrovers till Real Zaragozas nye CEO
Vad kan Zaragoza vänta sig? Arsenal Post-Wenger innehöll lite Sven Mislintat, mer Raul Sanllehi och mest - vad hände där?
Vad har Arsenal och Real Zaragoza gemensamt, utöver Europacupfinalen 1995?
Året var 1996, datumet 22 september, då Arsene Wenger tog över Arsenal, som en fransk kuf som just spenderat sin tid borta i det lite lustiga Japan, och genast blev Le Professeur med det engelska folket.
Alkoholkulturen i Arsenal blev sallad och kalorier, säsonger då huvudtränare (George Graham) försvinner nån månad för rehab och alkoholismen hos lagkaptener slutade vara som *det skulle och alltid varit*
Idag då fotbollen blivit det plasthöljda täcke det ofta är känner även jag att det är lätt att längta tillbaka till den tid då fotbollsspelare, och rentav tränare, fick finnas utan det tillrättalagda. Spelade du bra var du bra, oavsett åsikt eller baksmälla.
Det var på sina sätt mer förlåtande, inte nitiskt.
Detta döljer förstås mycket annat, såsom att alkohlkulturen verkligen inte bara är frihet, självvalt alla gånger eller icke-livsförstörande. Passade du inte in i den slängdes du ut, på samma sätt som den rehabs-vägrande spelaren hade gjort idag då allt dokumenteras, finns och ses på sociala mediers hånande välvd.
Det var nåt nytt med Wengers puritanism. Den verkar av allt att döma ha varit ganska charmig. Många är de spelare som gjorde övergången som talar gott om Wenger, med ett skratt om när det nån gång krockade i syn, och den blev accepterad - det som idag är Premier Leagues rigorösa övervakningssystem vad gäller kost, träning och leverne började förmodligen 1996. Utan Wenger hade en framrotad pizza på Emre Cans Instagram tidigare i veckan före en lat insats i en 0-4 förlust mot Portugals U21-motsvarigheter inte krävts på en ursäkt, Jack Wilshere hade kunnat åka skridskor med sin familj en vacker vinterkväll utan att ett helt internet ser nästa skada och skriker såpass högt att Wenger själv kallar det hela "not ideal".
Det fanns nånting som var kvintessentiellt professoriskt över Arsenal. Arsenal blev Wenger, och genom detta kom en hel identitet (söm för många också var en anti-identitet att ta upp i parlamentet efter att Arsenal startat en cupmatch utan en enda engelsk spelare på plan).
22 av mina 24 år hade levts i Arseneals tidevarv då Arsene Wenger våren 2018 meddelade att han gjorde sin sista säsong. Likt då Sir Alex tackade för sig i Manchester United fem år tidigare gick det att ta på det omvälvande omvärlden genomgick, för dessa bastioner utgör på samma gång den grund och de pelare på vilken världen vilar och håller upp.
Synonymen Arsenal - Arsene Wenger skulle nu bli nya, spännande namn med modernitet för ögonen. Ut ur skuggan skulle det förfall som vait Arsenal och som faktiskt pågick under Wengers sista tio år med klubben, med zydeco och scoutingverktyg skulle nåt nytt, poppigt byggas.
Långvarige delägaren Ivan Gazidis lämnade för AC Milan.
Sportchefen Sven Mislintat, 'diamantögat' kallad för de bedrifter som var bland annat Lewandowski till Borussia Dortmund, hämtades under december 2017 in från Ruhr för att börja bygga denna nya framtid. Hans namn klingade väl med Arsenal så som Arsenal blivit - ett slags B-version på ett engelskt topplag från vilket de bästa spelarna lämnade för konkurrenter - och nu skulle det vara att utveckla ungt men sälja dyrt i en ansvarsfull och hållbar framtid.
Metodiskt, rigoröst och noggrant scoutades och plockades spelare som Guendouzi in. Planen var stringent, tydlig och rak även utåt. Det gick att se Arsene Wengers ande vila över det hela, på gott och ont var detta en fortsättning på det kärleksbarn någon med ömhet lagt att vila på den sammetskudde som en eller två gånger i veckan utgjorde Emirates Stadiums mittcirkel.
Något bevarades.
Om Sven Mislintat var en profilvärvning så kom Raul Sanllehi in som något av en korporat figur, som en asfalterare i en blommig lund. Tidigt kraxade olyckskorparna, tidigt fick de också rätt då Sven Mislintat i februari 2019, tillsynes som en blixt från klar himmel, annonserade sin avgång.
Tidig var Sven även med att peka ut varför: under det noggrant valda teamets ledning gjorde man sin egen research, med Raul kom istället en impulsiv rekryteringspolitik utifrån vilken agent Raul lyssnat till, eller haft samröre med, för stunden. De smått katastrofala värvning av Willian och David Luiz tillhörde den senare kategorin (det gjorde även den massavskedning av 55 anställda som ägde rum "till följd av pandemin" som det kom att kallas, men som i realiteten verkar ha varit att rensa ut en tidigare regim till förmån för en egen.)
Då hade Mislintat redan lämnat.
Unai Emery blev efter ett och ett halvt år Fredrik Ljungberg som interimtränare, efter honom kom Pep-adepeten Mikel Arteta. Med på resan är inte längre Raul Sanllehi, han lämnade i augusti 2020 och har sedan dess tillsynes främst fraternerat med affärsvärlden.
Där är vi idag, där var vi igår, då de kubanska bröderna Jorge och Jose Mas adderade den 'historiska staden Zaragozas pärla' till sitt fotbollskonglomerat sen tidigare innehållandes (David Beckhams, ni vet) Inter Miami, franska RC Lens, Calcio Padova de Padua, och FC Millionarios i Bogotá.
Som sportdirektör presenterades Raul Sanllehi, den 55-årige tidigare marknadeschefen för FC Barcelona såväl som 'Head of Football Operations' hos Arsenal FC.
Skulderna Real Zaragoza dragit sig på och dragits med i snart femton år uppgår idag till cirka 700 miljoner kronor. De goda Mas-bröderna ska enligt uppgifter vara goda för uppåt 1 000 miljoner dollar, redan har en fjärdedel av dessa skulder betalats av med den sedelbunt Jose förmodligen råkat hitta i bakfickan.
Dessa skulder som fick det brokiga band av gamla spelare och andra zaragocistas att gå samman och forma Fundaccion Zaragocista 2032, ett ganska förtvivlat försök att bibehålla identiten medan man tog sig an den närapå väggbranta uppförsbacke skuldbergets västra sidan utgjorde.
Det gick inte, eller så gick det inte längre. Identiteten bibehölls, framgångarna eller utvägen fann sig aldrig. Frustrationen hos supporterleden har lett till protester, profiler som sålts och skinn som ömsats inför och efter varje säsong - kanske gick det inte längre?
Agapito-åren, som ledde till skulderna, var svåra nog. Som Soria-bördig var han en affärsman 'från grann-regionen' och därför något annat. Vägskyltar med två, eller tresiffriga kilometersantal, var redan det för långt bort.
Soria är nu Kuba, den lokala eller hjärtade förankringen lär nu troligtvis bli en tids intensivt intresse, kanske uppdykande i Real Zaragoza-merch på La Romareda, innan Inter Miami åter kallar.
Raul Sanllehi kan bli bra på det sportsliga, kanske blir han det inte. Klart är hursomhelst att det globala funnit Zaragoza, den ogästvänlige öknen har scoutats via Googles satelliter och ska nu in i familjen Fotboll. Hur mycket färg som finns i världen vill vi förmodligen inte veta, just nu är känslan av att den blå-röd-gula sköld som pryder regionens, stadens och spelarnas hjärtan riskerar gråna för att grått kan anses mer kostnadseffektivt.
Vad har Arsenal och Real Zaragoza gemensamt? Snart kanske allt, på samma sätt allt har allt gemensamt då samma tänk, affärsidéer och Raul Sanllehis slukar det lilla för det storas vinning.
