Rayo Vallecano - Real Zaragoza 3-2
Två kvällar sent om tre tappade poäng.
Att skriva om Real Zaragoza kan vara som att pressa ur det sista ur en klyfta citron - det är irriterande, det är svidande surt och man får ta i såpass att klyftan slutligen förvrids och inte längre påminner om det man en gång tog upp.
Vissa kvällar flyter orden på, andra gör de det inte men då gör de det ändå, och andra fastnar pennan på papperet medan (det digitala, eftersom vi ju lever i sådana tider) bläcket torkar och blidar små tjärliknande kullar, om det nu alls fäster.
Det har tagit två dygn att landa i att en text om det vi såg i fredags - att min brist på erkännande av saker och tings tillstånd inte på något sätt förändrar det som skett. Jag har sett Juanjo Narvaez värkldsklassaktion framför ögonen när de sluts, jag har sett missade markeringar när jag tittat på kryddkaren där de står uppradade som inför en hörna när de inte varit det, och jag har känt att inget av detta spelar nån roll.
Om kaos alls finns, eller om det är ett strukturerat sådant och därför per definition inte kan gå under benämningen kaos - skit samma - så är det skönt att veta att kajplatsen ute i etern finns där; att något kan vara konstant i en värld där konstant inte görs.
Ikväll har orden om JIM, Bermejo och Francho Serrano fått ge vika för det inspirerade filosoferandet om hur fantastiskt dåligt Real Zaragoza är när det är så här fantastiskt dåligt. En väldigt bra första halvlek mot ett topplag, en tvåmålsledning på bortaplan efter vad som där och då kändes som ett drömmande, som sen ska följas upp av något annat.
Och att detta något annat alltid kommer, det har nog inte så mycket med psykologi att göra som att andra lag har mer spets, bättre spel och bara mer flyt (men sådana är vi väl inte, vi fotbollsfans, att vi ska tänka så?)
Real Zaragoza krigar på i botten, det kommer innebära en strid om varje poäng och varje poäng kommer egentligen vara mer ologisk än logisk i och med att vi är ett dåligt lag som spelar mot de andra dåliga lagen runtom oss i tabellen.
Inser Zaragoza, och vi fans, att vi följer ett dåligt lag kommer vi helt plötsligt ha ett lag som aldrig kommer kunna ta sig mot toppen igen - vi har ett ansvar att bli "orimligt" förtvivlade, sura och förbannade på de på plan.
Rayo Vallecano var dåliga under de första 30 då Real Zaragoza sprang iväg till sin tvåmålsledning, Narvaez klassaktion till 0-1 bör ha gett eko och mitt i allt passade Alberto Zapater på att slå just en sådan till en assist - om nu inte Alvaro Garcia heroiskt rensat in 0-2 i eget mål för att stoppa den framstormande Nieto.
Bäst i bortalaget var den snart 36-årige Zapater. I saknade Francho Serranos städe var han en evigt påtagbar närvaro som skrämde livet ur motståndare såväl som lagkamater. Ingen statistik, knappt något fotbollsöga under brinnande match, kan fånga upp vad en Zapater gör för ett lag. Att det runt Alberto vilar en aura som gör att Zaragoza-spelarna skäms för att inte ta hemjobbet hela vägen, att inte vara på tårna, kan innebära att den där andrabollen vinns och att den öppnande passningen från Bermejo till Narvaez alls blir möjlig.
Det är en evig förlust för fotbollen att vårt öga tränas bort från att se sånt här till att istället snegla mot valfri statistikscentral, mot valfri Martin Åslund, för att få *reda på* vad vi ser när vi tittar på matchen.
Men det var det där med den där halvtimman, som alltid kändes något märklig eftersom Rayo så tydligt inte var med - hörnorna slogs bort till kontringar (bland annat till 2-0) och de oprovocerade missarna för många för att det skulle kännas som om särskilt mycket berodde på motståndet de ställts mot snarare än nåt eget.
En känsla var att det skulle bli en annan match omedelbart om Rayo bara tärnade till och dök upp i matchen, och började ägna sig åt mer än de mest patetiska filmningar, gestikulerande och filmningar de gjort sig kända för - och det var just vad som hände när den före detta Hollywood-sagan Bébé stegade upp för en frispark 35 meter ut.
I mål stod Cristian Alvarez, och redan där var mycket förlorat. Att Cristian, världens till synes mest pensionsvilliga och ovilliga målvakt, inte tar Bébés rätt fantastiska frispark går å andra sidan inte att säga något om (annat än att andremålvakt Ráton kanske tar den här en gång av tio, och därför borde ha getts möjligheten).
Reduceringen, som egentligen var ett totalt sväng av momentum snarare än ett mål, visade redan i den 41:e minuten hur den här matchen skulle sluta. Rayo Vallecano har en bra offensiv, den skulle nu ställas mot ett lag som vet att det snart ska förlora.
Att andra halvlek inleddes genom att Sergio Bermejo fick ett gyllene läge att göra 3-1 hade varit tursamt, och på samma gång förmodligen inte tillräckligt. Det är svårt att sia kring, men när känslan så tydligt är att ett lag känner sig vettskrämt, modfällt och jagat medan det andra spelar med en självklarhet som säger att om vi bara spelar så som vi vanligtvis gör så löser sig det här, så finns mycket som säger att ett Bermejo-mål förbrantat uppförsbacken men inte genererat mer än enstaka gruskorn i det maskineri som klättrar uppför den.
Fem minuter gammal är inte andra halvlek då fyra Zaragoza-spelare går bort sig och låter en snygg men ABC-upprullning resultera i att Cristian Alvarez kommer ut helt på mellanhand då högerback Catena spelats ren framför mål.
Kvitteringen var logisk och stämningen på plan så entydig att texten om förlusten kunnat skrivas redan då, med minst 41 minuter kvar på klockan. Zaragozas första trettio minuter var förbytta i det mer förståeliga Rayo-övertaget, tabellpositionerna förklarar skillnaden lagen emellan och egentligen var det här inte märkligare än att Rayo var bättre efter att de insett att filmningar och ett allmänt pinsamt agerande på plan är mindre effektivt än att faktiskt spela matchen.
I 70:e minuten kom James Igbekeme in för Pep Chavarria. För några veckor sedan hyllades Chavarria som en av de mest konsekvente spelarna i Segundan, kanske steg det honom åt huvudet eftersom han matchen därpå såg virrig ut och sen dess även hunnit med att petas.
"Alla fotbollsspelare har bra och dåliga perioder, och jag är inne i en dålig sådan" berättade han i veckan. Öppenheten är väl värd all hyllan, jag kan känna att lag blir bättre av att bara diskutera sånt här så att det kan rensas ut. Vi ser alla samma sak - erkänn och gå vidare.
James hann vara på plan i mindre än en minut innan Zaragoza på helt egen hand frispelat Alvaro Garcia. Vigarays hemåtnick är inte nära, Cristian Alvarez utrusning helt feltimead och det berättar historian om målet på ett mer beskrivande sätt än Alvaros skickliga lyftning.
3-2, och matchens sista målchans var skapad. Juanjo Narvaez var det till trots sitt vanliga bra jag, kollega Alegria underkänd och inhoppande Ivan Azon bör framöver ha en större chans till en nygammal startplats.
Sergio Bermejo, nej, det är dags att växla upp. Matchens prestation stod Vigaray för vid 1-0, matchens sämsta prestation stod Vigaray för vid 3-2 - så på det hela taget en godkänd insats.
Nu är vi ett bottenlag säsongen ut. Vi siktar oss in på att säkra ett nytt kontrakt för att inte råka uppnå det som var ambitionen inför säsongen - att byta division. Den fromma förhoppningen om att klättra igenom getingboet som är tabellen har vi lagt bakom oss och nu gäller överlevnad. Att slippa tänkandet, alla om och men, och bara inse vår oduglighet - befrielsen!
Nu gäller här och nu, och just nu ligger vi en matchs avstånd ifrån nedflyttning. Detta avstånd ska vi försöka bibehålla nästa måndag då vi på det högst intagliga La Romareda ska ta emot Mirandés, ses gör vi då och med denna fredagskvällskrönika nu avklarad tar vi helg!
