La Batalla de Aragón: Real Elezzaragoza från Aragornien värvar Vidstige
Två poäng på två matcher har fått nån form av gondoriska vårdkasar att tändas under ägarkollektivet Fundación Zaragoza 2032s ändor. Ligaförbundets besked om att värvningen inte Strider mot regelverket har öppnat för att transferfönstrets mest udragna saga under måndagskvällen så kunde få sig sitt slut genom den 86-årige f.d utbygdsjägarens något föbryllande signatur. Gondor F.C:s lagkapten och konung tar steget ner i Segundan till det lika kungliga Real. Välkommen, Aragorn.
Katherine av Aragonien, Henry VIII:s förste fru och mor till Mary I (mer känd som Bloody Mary) var under cirka 500 år denna semi-autonoma regions stora claim to fame.
1932 kom allt detta att ändras då Katherine fick se sig överskuggad i och med Real Zaragoza S.A.D.s inträde på spelplanen.
Då var Aragorn II Elessar Telcontar, eller Esthel som han kom att kallas av sin mor i det framgångsrika försöket att hålla F.C Barcelonas talangscouter ovetandes, inte mer än en parvel som sprang runt i Vattnadal och lyssnade till sagorna om svunna tider, om hjälten Nayim som ledde mänskligheten till segern i denna tidsålders stora slag vid foten av Stade de France-berget, om halvalven Alberto Zapater som i sin ungdom tvingades genomlida exilens prövningar och än idag bär sorgen i sitt stolta ansikte alltmedan havet och Valinors stränder kallar honom hem, om Ander Herrera som rest över Väst i sina försök att hitta hemmet han lämnade.
Att Esthel var ämnad för stordåd gick tidigt att se, efter moderns tragiska bortgång togs han upp i alvernas ungdomslag och under tränare Elronds vakande öga höll han jämna steg med pojkar 500-2500 årskullar ovan honom.
Evigt rastlös höll han sig ofta ute på sin kant där han då och då tillsynes kunde försvinna ur matchbilden, hästjobbet i det tysta krävde ett särskilt öga för att lägga märke till och La Romareda-publiken kom tyvärr att forma sig uppfattningen om en ovårdad, oslipad spelare som inte kunde hålla sig till den taktik tränarstaben med Elrond och assisterande tränare Glorfindel i spetsen utformat kring just den unge mannens speciella förmågor. Sprickan skulle aldrig riktigt gå att åtgärda, och Vattnadals store talang skulle under ett par struliga år helt lämna elitfotbollen för att ta sig sin tillflykt nere på gräsrotsnivå, långt från kamerornas blixtranden och La Ligas glamour.
Aragorn behövde helt enkelt få finna sig själv ute i fotbollens vildmark, här och där berättades sagan om den svarthårige unge mannen som kom, gjorde mål, och lämnade i natten då det lokala lagets uppflyttning säkrats eller nedflyttning undvikits. Älskad av medspelarna men missförstådd av de runtsomkring som som regel skrämdes av den råa, vilda och passionerade unge mannen fortsatte den självvalda exilen alltmedan de många dåden började ge eko även hos de stora ligorna (jag minns särskilt en ung Wenger och dennes berättelse om hur han som nytillträdd tränare för Arsenal personligen ledde klubbens talangsscout-skvadron ut i Dúnedains mörka skogar för att befästa sitt lags anfallsposition inför Premier League-säsongen 97-98) men Aragorn valde att inte skynda - det viktiga var speltiden och att inte riskera en bänkplats hos någon av storklubbarna.
Uppväxten med moderns och tränar Elronds sagor och tro på honom hade samtidigt gett Esthel (Högalviska för hopp) en stark känsla av att ödets tunga hand vilade på hans axel och strax efter Aragorns åttionde födelsedag började oroväckande rykten sprida sig i lövverken, genom fåglarnas viskningar och bäckarnas klagande porlande.
Något rörde på sig i Mordor, fienden människan, alverna och hela fotbollsvärlden fria folk trott var besegrad hade endast bidat sin tid och i all hemlighet byggt upp betydande delar av sin forna styrka.
Dess orcher hade ökat i antal, och när häxkungen av Angmar under sommaren 2008 skrev på för klubben började snaran dras åt.
Fotbollsvärlden togs med överraskning, man hade vant sig vid ett visst engelskt övertag i Champions League-spelet och Manchester Uniteds och Chelseas final på Luzhniki-stadion såg ut att utgöra regel snarare än undantag. Men, med Pep Guardiolas intåg ändrades som sagt allt detta, med sin mörka magi tiki-taka svepte skuggan hänsynslöst och snabbt över världen och Champions League-titeln 2009 sände chockvågor över Midgård.
Aragorn nåddes av nyheten nån gång under sommaren (tänk på att detta var innan Twitter). En bekymrad rynka mellan ögonbrynen avslöjade sinneslaget, men inte mycket mer. Den var på plats då han efter en extra hektisk period med många bortamatcher i Fylke satt i hörnet på det lokala värdshuset med sin powerbar och vattenflaska då fyra juniorspelare ramlade in, dyngsura från kvällsregnet utanför. Runt sin hals hade den ene ett smycke som genast fångade Aragorns uppmärksamhet: gegenpressringen - "en ring för att styra dom (ut mot ytterbackarna), en ring att se dom (svettas), en ring till att fånga dom och i mörkret pressa sönder deras bolltrillande."
Hastigt och lustigt formade han på plats sitt eget korplag och shanghajade de fyra hoberna för sitt syfte - Pep Guardiola behövde stoppas innan fotbollsvärlden helt var hans och fotbollstittandet och tyckandet reducerades till att tillbe bollinnehav och skönt passningsspel. Säsongen tog sin början med detsamma, Barcelona och Bartomeu gjorde sitt genom att skicka ut ungdomstränare till diverse lag för att hindra Brödraskapets IF uppflyttning ute i vildmarkens liga men sveptes alla åt sidan, ofta genom Aragorns vilda blick allena.
Cirkeln slöts när Brödraskapets IF under sin andra säsong ställdes mot Elronds Vattnadalen på Imladris IP. Frodo drogs med en efterhängsen axelskada och byttes ut vilket gjorde att Aragorn valde att fylla ut truppen med alven Legolas, dvärgen Gimli, mannen Boromir och trollkarlen Gandalf den Grå.
Elronds motvilliga vördnad inför Aragorns verk gjorde att han gav upp Vattnadals plats i seriespelet till förmån för Brödraskapet, den omöjliga uppgiften om att rå på Barcelona tillföll nu gänget om nio som ännu inte fått ihop fullt manskap. Under bortamatchen i Moria föll Gandalf och drog korsbandet vilket gjorde att han kom att missa en tidsålder på jorden, och med det förstås hela säsongen. Haltande och utan två nyckelspelare lyckades man trots alla motgångar månaderna senare med ursinnets kraft precis ramla över målsnöret, och därigenom säkra uppflyttningen från La Liga Smartbank till Primeran.
Det blev en hektisk sommar.
Boromir och Real Madrids kapten rök månaden senare ihop under träningsmatchens slutminuter, de tre svarta pilar Boromir genomborrades utav under bråket innebar dessvärre att karriären var över.
Aragorn, djupt tagen av beskedet, spelade därefter inte en match utan Boromirs svettband med det vita trädet på på sin högra handled. Påfrestningen skulle dessvärre visa sig för mycket och Brödraskapet splittrades, spelande tränare och sportchef Aragorn fick se hoberna försvinna iväg i två grupper. Merry och Pippin undkom inte La Masias locktoner, Frodo och Sam ville testa vingarna sina annorstädes. Aragorn, Gimli och Legolas valde att kriga på, en bit in på säsongen anlände ocksp förstärkning i form av en pånyttfödd och rehabiliterad Gandalf. Kanske fanns hopp, trots allt.
Brödraskapet hade under åren som följde också ett par intressanta säsonger, den defensiva insatsen under slaget vid Helms klyfta där man parkerade bussen och stog emot en sällan skådad anstormning från Real Madrid i deras svarta bortaställ stack förstås ut.
Likaså nyförvärvet Eomer, som gjorde en fantastisk match. Det var samtidigt en transportsträcka för klubben, en tid under vilken fotbollen som sådan förändrades i sina grundvalar i takt med Xavis presstålighet och Lionel Messis svarta magi.
Och ja, resten av historian kan ni ju.
Real Madrid föll mot enterna på Bernabeu. Aragorns gästspel hos Gondor F.C säsongen 12/13 innan den permanenta övergången några år senare gjorde att man åkte till Camp Nous svarta portar och kontrade sönder motståndet i en blodig batalj som slutade 7-0 över två matcher. Peps eftermäle var borta, gegenpressens era var kommen. Kaptensbindeln tillföll Aragorn på permanent basis och övergången gjordes offentlig samma sommar och allt var fröjdefullt.
Det är, med allt detta i åtanke, naturligtvis så ofantligt stort och glädjande när en sådan spelare så oväntat gör flytten från La Ligas och Champions Leagues höjder till ett fornstort men kämpande Segundalag.
Ruben Baraja har fått ett vapen han förmodligen inte ens drömt om, supportrarna och hela truppen anledning att våga drömma igen.
Den evige Alberto Zapater lär vara stor nog att acceptera ännu en konung i sitt rike. Real Zaragozas kanaler har ännu inte kommunicerat huruvida Aragorn är spelklar, men att han debuterar på måndag mot Albacete känns inte otroligt. Viss växtvärk för Elessar får man kanske acceptera, Vuckic får hursomhelst ställa in sig på en ordentlig konkurrenssituation.
Bienvenido Thorongil, och aupa Real Elezzaragoza!
