Real Valladolid - Real Zaragoza 2-0
Adrian kom in i andra halvlek och slog sönder Valladolidförsvaret, men några mål blev det inte för det.

Real Valladolid - Real Zaragoza 2-0

- Man får gratulera Valladolid, säger JIM på presskonferensen efter matchen. Det fotboll handlar om i slutet av dagen är att göra mål.
Det är lika mycket en gratulation till motståndet som en suck åt den egna oförmågan.
Över nittio minuter var Zaragoza det överlägset bästa laget spelmässigt - och Valladolid vinnare utan att det var orättvist.
Det här är en käpphäst för mig, det här med målgöreri och snacket om vad som är "rättvist" och inte. Det blossade senast upp i samband med de svenska och kanadensiska fotbollsdamernas final i OS, och det efterföljande till synes eviga gråtandet om "den stora orättvisan" med vilken Kanada slutligen stod som vinnare, och som jag inte såg.
Orättvist är det om domaren kliver in i handlingen och gör sådana fel att det påverkar den ena negativt (eller positivt). Att "ha mest boll" och inte vinna är inte orättvist. Att slå flest passningar rätt och ha flest skott på mål och inte vinna är inte heller orättvist. Det kan möjligen kännas orättvist, men det är en stor och viktig skillnad mellan att något känns som något, och att det faktiskt är det.
Själv har jag alltid tänkt att ett stort bollövertag och en parad i chansuppvisningar är en förevisning i ineffektivitet.

Så när Zaragoza, trots ett stort spelmässigt övertag, förlorar mot Valladolid på José Zorrilla är det inte ett dugg orättvist och det är ännu surare. För ahde det varit orättvist hade det funnits något -eller någon - att skylla på och det gör det inte nu.
Nu går endast att konstatera att två veckor in på säsongen är det det här som är Real Zaragoza.
Ett snyggt spelande lag. Man bjuder på fart och fläkt och fina kombinationer, överstegsfinter här och skott där.
Det är roligt att titta på, till och med fastän YouTube fortfarande inte streamar Segundan som de lovat och man är förpassad till den lilla rektangel som är Bet365, och där den större delen av skärmytan fortfarande går åt till att erbjuda en massa spelalternativ, och det känns som att du tittar på fotbollsmatchen genom ett sugrör mer än något annat är det roligt och det är en ny inte helt bekväm känsla.
Sen när har det varit ROLIGT att titta på Zaragoza?
(Sist jag tyckte det var kring 2006-2008, när Sergio Garcia härjade på högerkanten, när Zapater just debuterat, och när Diego Milito och Ewerthon gjorde... vad var det det kallades nu igen?, just det mål.)
Men mot Valladolid spelar Zaragoza ROLIG fotboll. 
Inte enbart av egen förmåga förstås.
Nej, Valladolid är ett lag som bjuder till. De har inte ritat upp en hage på gräsmattan som man i bästa fall turas om att ställa sig och hoppa runt i medan man släpper ner en sten framför sig eller slår tusen kortpassningar. 
Nej.
När man ställer två lag som gillar att gå på kontringar mot varandra såhär blir det en väldigt levande tillställning.
Det händer saker hela tiden, och åt båda håll.
Det här var den andra, riktigt bra, fotbollsmatchen jag sett sedan serierna startade. Den första var den mellan Newcastle och West Ham förra söndagen, och de här båda drabbningarna påminner mycket om varandra både i intensitet och de många chanserna åt båda håll. Man vågar knappt varken andas eller blinka under nittio plus minuter.
Zaragoza har fler "artister" än Valladolid, fler små kreativa offensiva ena, medan Valladolid har en annan tyngd.
I sjuttonde minuten tar hemmalaget ledningen genom ett vackert långskott från  den superhögerfotade försvararen Javi Sanchez. Det är ingen som riktigt väntar sig att ha ska skjuta, så bollen får fri passage in genom ett försvar som inte ens hinner bli förvånade, och förbi Alvaro Raton som, oväckt av sina backar och uppenbalrigen någon helt annanstans, är helt tagen på sängen.

Efter hemmalagets ledning tar Zaragoza helt över, men trots en intensiv offensiv och flertalet vackra kombinationer (Franchos nedtagning och framspelning till Ivan Azon - som skjuter i stolpen - är pulshöjande vacker, Eguaras förarbete ska inte underskattas heller) får vi inte hål på Roberto i mål. Vår gamla Roberto, han som krånglade sig bort från benfica för att han hellre ville spela i Segundan med oss. Så fel att se honom hos Valladolid plötsligt.
Hos värdarna bor även en annan föredetting, El Yamiq, som kommer in i andra halvlek och stjälper till genom att vara en bra försvarsspelare, något han inte var då han bar den vackrare av de två tröjorna, och Alvaro Aguado, som vi i all vänlighet lånat ut till Valladolid under säsongen. (Ja, det är Javi Aguados son.)

Nå.
Valladolid backar inledningsvis hem en del i andra och det gör matchen lite trögare.
Det tar längre tid än vad det borde för Zaragoza att slita isär dem och tvinga dem att öppna upp sig. Jag tror att det är här vi förlorar ikväll. Inte de femton missarna i första halvleks andra halva, utan när vi går in utan samma intensitet efter paus och låter dem som leder dra ner tempot till en början. Jag tror Zaragoza hade behövt spränga upp Valladolidförsvaret genast. Nej målet (målen!) hade kunnat låta vänta på sig ett tag, men vi hade behövt en kantig öppning att springa in och ut igenom, och det tog för lång tid för oss att komma på det.
JIM väntade lite länge med att stoppa in nytt krut i offensiven. Kanske borde Adrian bytts in istället för Bermejo redan i paus.
Alvaro Gimenez och Lluis Lopez kom båda ut som zaragocistas med den äran - Gimenez som hypats på förhand gör sig väldigt spelbar och visar mycket vilja, men är av uppenbara skäl inte inkörd i laget än och brister i detaljarbetet. Och Lluis Lopez, som kommer in i 84:e minuten, tar bara fem minuter på sig att fixa Zaragozas tredje gula kort den kvällen. 
Matchen slutar med att Toni Villa springer igenom Zaragozaförsvaret och gör 2- 0 lätt som en plätt, pet pet pet med tån och så susar något förbi Raton; det är bollen och det är mål - och strax därefter ryker Roberto ihop med Juanjo Narvaez och båda varnas.
Det är fint att se. Svallande känslor, svallande fotboll och svallande publik på Jose Zorrilla som skriker Fuera! Fuera! Fuera! (ut, bort, väck!) åt Zaragoza.

Måndagen den 30 augusti möter vi Cartagena hemma på La Romareda.
Jag tror på islossning.

Nina Ljung2021-08-21 11:06:00
Author

Fler artiklar om Zaragoza