Zaragoza - Albacete1 - 0
Real Zaragoza - Albacete BP 1-0
Zaragoza tog säsongens första poäng.
I fredags sa Ruben Baraja två saker inför söndagens match hemma mot Albacete.
1. Det här är ett motstånd som med sin metodiska defensiv passar oss utmärkt.
(Detta ifrågasattes av undertecknad, som inte kunde se hur ett - förvisso trubbigt- kontringslag som Zaragoza skulle lyckas göra hål på ett lag som försvarar sig med elva man. Och det gick nästan inte heller.)
2. Vi måste bli bättre på att hitta varandra i djupet.
(Det måste vi fortfarande. Och inte lite.)
Tiden är märklig. När ingenting händer känns det som att den går så sakta framåt att den nästan kryper baklänges. Det tar aldrig slut och när det väl gör det minns man inte att det som aldrig tar slut ens hände, eftersom det inte finns något för hjärnan att minnas. Så när första halvlek mellan Real Zaragoza och Albacete plötsligt "blåstes av" gick det inte med säkerhet att säga om vi verkligen tagit oss ifrån evighetsenvigen Alcorcon - Zaragoza lördagen den 3 oktober eller inte. Vi kunde lika gärna fastnat där i nollnollandet och bara slumrat till en stund, drömt oss framåt en vecka och väckts av domarens halvtidssignal.
Ingenting hände.
Zaragoza kontrollerade förvisso matchen i den mån någon gjorde det. Hemmalagets bollinnehav var tama vågor som lite lätt rullade in mot Albacetes alltmer hånflinande vågbrytare. Den är byggd för att åtminstone kunna stå emot en måttlig vind, men det vi lyckades få fram hade inte ens fått en vindflöjel att låta.
Gästerna spelade under långa delar med hela laget på egen planhalva och det gick inte att göra något.
Zanimacchia och den nya Gabriel Fernandez försökte utan framgång att få något att skvätta på Albacetemuren, men stänken träffade den knappt och bara Javi Ros verkade inse att det här är den typen av försvar man inte bänder sig igenom med trubbiga harpuner; det måste antingen malas ner med en kombination av överjordiskt tålamod och en styrka vi inte har (i alla fall inte än) - eller så måste man försöka sig på någon sorts höghöjdsbombning en bit ifrån.
Som hopplösheten tilltog alltmedan vi slog mot Albacetes vågbrytare och studsade tillbaka ut på mitten var det senare var det enda som kändes som "ett alternativ", så Javi Ros måttade skott från viss distans och sköt - rakt i famnen på Albacetes målvakt Nadal.
Det var den enda möjlighet vi hade de första 45. Huvuddomare Muñiz Ruis la på exakt fyra sekunder och blåste sedan till allas lättnad av.
Andra halvlek började inte bättre.
Gabi Fernandez, el Toro kallad, försökte sig på ett skott som var mer hägring än början på belägring. Nadal avstyrde säkert och det började bli frustrerat. Det började dyka upp varningar. Eguaras var frustrerad och kapade Albacetes Diamanka, som man väl får säga (om man nu får säga det) jobbat ihop till den genom att hela matchen spela på gränsen, ständigt medveten om var domaren befann sig och som kort innan han "fick igen" tänjde ut ledbanden på Juanjo Narvaez genom att haka fast hans armbåge och inte släppa ens när domaren blåste av. Sjukvårdarna fick se om Narvaez - som först signalerade för byte - men varnad blev Diamanka ändå inte så Eguaras tog väl saken i egna händer. Det går att förstå frustrationen. Det var skönt att se att det plötsligt fanns en massa känsla. Hoppingivande.
Men det var inte varningarna som förändrade matchen till Zaragozas fördel utan Ruben Barajas byten. Zanimacchia och Gabriel Fernandez fick ge plats för Sergio Bermejo och Nieto, och nu började det hända lite saker på kanterna.
I den 89:e minuten vann Eguaras bollen i en röra på mitten och skickade genast ut den till Nieto på vänsterkanten. Snabbt och bra uppfattat av kaptenen - och Nieto svarade på bästa sätt genom att inte försöka driva själv, utan direkt skickade bollen vidare till Narvaez som klippte till och plötsligt stod det 1-0.
Det är svårt att säga vilket som var svårast att greppa: att vi plötsligt ledde eller att vi kunde göra ett så snyggt spelmål - sammanlagt tre touchar och så är bollen i nät.
Att målet kom så sent var en välsignelse på sitt sätt, för de efterföljande fem minuterna var plågsamma. Inte frustrerat plågsamma som de första 60 minuterna varit, utan plågsamma för att vi är så bra på att tappa en ledning inom tio minuter.
Och Albacete rev sin mur och trummade plötsligt på framåt. Atienza räddade för en gångs skull Zaragoza genom att springa ner Alvaro, som fått en "pass" av Chavarria och det hade varit så typiskt oss att själva spela fram till det som skulle blivit vårt nederlag (jaja, kvittering är inte förlust och allt det där men ingen kvittering som börjar med att man tar ledningen känns någonsin som annat vad man än kan försöka intala sig för att det ska "kännas bättre" sen, so there). Alvaro kom ensam mot Cristian Alvarez, men då slängde sig Atienza fram och förvandlade det som skulle blivit ett friläge till en frispark strax utanför straffområdet. Det var värt kortet. Han tog en smäll för laget, det var fint att se, liksom det var fint att se frisparken gå långt utanför.
Albacete hann få två hörnor också, och målvakten Nadal var uppe på båda. På den andra - det sista som hände i matchen - var det inte helt långt ifrån att han gjorde en Palop men nicken var lite för hög och bollen landade i måltaket istället och sen var det slut.
Med två matcher mindre spelade (Zaragoza startade säsongen lite senare eftersom vi slutade senare på grund av det misslyckade kvalet) ligger vi nu på 15:e plats och har fem poäng.
Söndag den 18 oktober är det dags för nästa drabbning, då gästar Malaga La Romareda och det brukar bli bra matcher när de här båda lagen möts.
