Slutet på början?
Hopp är en knepig känsla.
Den fungerar på samma sätt som rädsla.
Ibland blir hoppet - eller rädslan - så stark att den tar över och förklär sig till sanning och när det händer går det snart utför.
Jag måste skriva det här innan det blir så för mig; medan jag ännu är medveten om att mitt hopp (eller min rädsla) för Real Zaragoa - att en vilja till verklig förändring redan föreligger, att ledningen egentligen vill det den verkar låtsas inte vilja - det de kanske bara är förledda av en elak och oförstående samtid att agera på; enklare uttryckt: att det inte är som det verkar vara.
Att den lilla glimten av något annat är det som är sanningen.
Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag, i stark minoritet bland mina supporter-gelikar, är ganska förtjust i Agapito Iglesias-åren (2006-2014). Den misslyckade storsatsningen som försatte Real Zaragoza under tvångsförvaltning och från vilken klubben trots att sex år passerat fortfarande inte lyckats återhämta sig.
Agapito-åren började med att ett stjärnspäckat Zaragoza krashade ner i Segunda säsongen 2007-08, lite drygt två år efter att majoritetsaktieägarskapet skiftat och storsatsningen skulle börja - och vi kom snart att vänja oss vid en ny sorts säsonger; den där vi inte längre hängde på i top sex och slogs om Europaplatser och var ett störigt irritationsmoment som vägrade ursäkta sig, utan spelade finaler veckovis varje vår för att undvika nedflyttning.
Fastän det inte är vad man som supporter går runt och drömmer om gick det snabbt att vänja sig vid den här omvända tabelltoppen. Kampen för ett klarat kontrakt är bra mycket mer spännande än att trampa vatten i mitten av tabellen år ut och år in. Det är precis samma adrenalin som pumpas igång i en när man nästan förlorar allt som när man nästan vinner det. Kicken blir den samma, det är samma sömnlösa nätter, man är samma enformiga sällskap - det är en enda sak som upptar tillvaron: ska det här kunna gå?
Ska vi kunna klara av det här?
Och hur?
Man räknar poängmöjligheter, går igenom matcher som inte spelats, motstånd, spelare, kort, potentiella scenarion - allt för alla inblandade (ibland var det nästan tio lag som kunde åka ur, då var det en ovanligt "bra" säsong).
Jag har aldrig kunnat relatera till dem (er?) som håller på lag som håller på och vinner titlar hit och dit, men under de åren förstod jag.
Känslan är densamma i båda ändar.
När Zaragoza åkte ur Primera Division 07-08 gjorde man det med stjärnor som Diego Milito, Ricardo Oliveira, Pablo Aimar, Matuzalem och Roberto Ayala i truppen, och man lovade dyrt och heligt att genast studsa tillbaka (vilket man också gjorde).
Marcelino Garcia Toral tog sig an uppdraget (han fick 3 miljoner Euro i årslön för att göra det) och sagt och gjort.
Klubben var tillbaka och NU skulle det börja på riktigt.
Det gjorde det inte.
Euforin från volveremos volveremos volveremos otra vez-skränandet var inte livsdugligt syre så mycket som helium man andats in, och hösten blev en katastrof. Marcelino avskedades i början på december, och man hämtade in José Aurelio Gay och Nayim från Zaragoza B, två klubbprofiler som minde om fornstora dagar.
En 6-1-.förlust mot Real Madrid senare kom första vinsten på tre månader borta mot Tenerife i början på januari - och fastän man hade 31 poäng upp till strecket lyckades man efter en galen vårsäsong faktiskt sluta på trettonde plats. Ingen som legat så långt efter har tidigare lyckats komma ikapp och landa på säker mark, vilken prestation! tyckte vi, och Gay nominerades till mången fanboys stora förtret till årets tränare i Spanien.
Men hösten därpå blev en flopp. Zaragoza lyfte inte utan låg fast i botten av tabellen, och i december fick "Gayim" gå - och Javier Aguirre tog över.
Han hade inte ett lika stort poängunderskott att arbeta med som sina föregångare, men det var alltjämt motigt - och Real Zaragoza räddade sig med andan i halsen när våren kom bara för att återigen totalfloppa till hösten.
Och så tog Manolo Jimenez. Han gjorde också en fantasisk vårsäsong med klubben och fick mer än 300 bussar att resa mellan Zaragoza och Valencia för det avgörande mötet mot Levante i sista omgången och dansade jota utanför Pilarkatedralen när kontraktet var säkrat - och så kom hösten som hönsten alltid kommer.
I fyra år (mellan 2009 och 2013) såg det ut såhär.
2014 tog Fundacion Zaragoza 2032 över ägandeskap och förvaltning till folkets jubel. Nu var Agapito borta, nu skulle klubben läka - för det var medicinen (i form av Agapitos pengar) som skadat den och inte sjukdomen resonerade man, och när nu medcinen började drivas ut ur klubbkroppen skulle den snart resa sig igen.
Och så gick det sex år.
När Ruben Baraja annonserades som ny tränare för klubben i somras låg det lite lätta Marcelino-vibbbar i luften. Ett namn!
Fastän den gamle storspelarens tränarmeriter inte varit särskilt anmärkningsvärda fanns det en symbolbetydelse i att han valde att komma till oss, och med förra säsongens för Zaragoza märkligt lyckade höst färskt i minnet skulle det här nog bli den då vi kom "tillbaka".
Ruben Barajas tränarkarriär skulle ta fart då han lyfte sitt första profillag upp i första divisionen. Han var glad och stolt då han presenterades, och resten vet ni.
Hösten 2020 är den sämsta i Real Zaragozas historia, och Baraja lämnade efter en förlust mot sitt före detta tränarprojekt Tenerife.
När man valde att hämta upp Ivan Martinez från Zaragozas ungdomslag och sätta honom på bänken fick jag lite Gay och Nayim-vibbar (eller, det var hoppet som fick det). Vad fint att man satsar på en i sammanhanget ung kille från de egna leden, som kan färgerna och allt det där.
Han förlorade genast med 2-1 och jag sa att ja men det gjorde ju Gay och Nayim med i sin första match, de förlorade till och med med fyra mål MER, så när vi inte vann mot Ponferradina borta i omgången därpå trodde jag inte ens på det som hände. För jag hade bestämt att det skulle bli en 1-0-seger, en sån där moralisk skithöjarseger som lyfter dåliga lag bättre än något annat. Jag var helt säker, jag var säker när jag vakande på morgonen, hela dagen gick jag runt och var lugn och säker och när matchen var slut (2-1) var jag fortfarande lika säker på att vi skulle vinna den, när den väl spelades.
(Det är då de där varningsklockorna börjar ringa, det är då hoppet kommit för nära sanningen, det är då man måste börja fundera på att skriva sånt här, släppa ner ett slags ankare i sig själv måste man göra.)
I onsdags mötte Zaragoza Rayo Vallecano hemma, och när James Igbekemes ledningsmål från nittonde minuten fortfarande stått sig en bit in i andra halvlek började det kännas som att det var nu skitsegern skulle komma istället. För Rayo var mycket bättre än vad Ponferradina var när de vann mot oss, och om nu ledningar någonsin är något man förtjänar och inte bara tar så var det här inte ett sådant tillfälle.
Av tre matcher som huvudtränare har Ivan Martinez nu tre 2-1-förluster, och kritiken som tidigare enbart riktats mot Ruben Barajas ledarskap börjar istället peka mot ledningen, med sportchefen Lalo Arantegui i spetsen.
Att den här nyförälskelsen i Fundacion Zaragoza 2032 varat så länge beror nog mest på vem den ersatte, för några framgångar att skylta med de sneaste sex åren har man inte (annat än att man minskat ner skuderna, vilket i sig förstås inte är att förringa, men så mycket att man kan göra ordentliga värvningar och behålla spelare som är lite bättre har man ändå inte lyckats krympa dem - nu lever klubben på lånade spelare istället för på lånade pengar och på en sådan grund kan man heller inte stå stadigt).
Igår, torsdag, kallade ledningen till sig sportgruppen, för att diskutera Victor Fernandez, som alltid finns som en trygg pelare i bakgrunden. Han nämndes redan då Baraja fortfarande inhade tränarrollen, men kom med krav på långvariga värvningar ich friare händer under den kommande vintertransfern som Lalo Arantegui enligt uppgift inte var beredd att möta.
Arantegui sitter på ett avtal som gör att det skulle kosta Real Zaragoza 400 000 Euro att bryta med honom, varför man hittills inte ens nuddat vid tanken på att ersätta honom. Vad som sades under gårdagens möte har inte läckt ut officiellt men enligt Aragon Deporte handlar det om att man kommer försöka tvinga sportchefen att gå Victor fernandez till mötes. Ivan Martinez, säger man, har hela tiden varit införstådd i att han sitter på bänken med en bakdörr öppen, som han kan krypa ut ur om Fernandez skulle bestämma sig för att komma tillbaka.
Själv sätter jag mycket av mitt -förvisso kanske lite osmakliga - hopp till att gullandet med den här inte särskilt nya styrelsen är på väg att gå mot sitt slut. Att man inser att den inte är så fantastisk bara för att det den ersatte inte heller var det; det är två olika idée4r och ingen av dem har fungerat jättebra, men med den ena slogs vi för kontraktet i Primera, och nu verkar det som att vi måste göra en Agapito-vår fast med Segundakontrakt på spel.
I bästa fall är det här slutet på en lång början.
I värsta fall är det jag som sitter och hoppas att det är det, när det egentligen är början på något helt annat.
