Sporting Gijon - Zaragoza
1 - 0

Sporting de Gijon - Real Zaragoza 1-0

Tredje advent utan att det vänt. Lika många poäng som Luc(i)a Zanimacchias på plan.

Zaragoza är ett bra lag.
Ett bon equipo.
Att börja med slutet känns som en bra idé när slutet är nära. Fransoserna står utanför de medeltida murarna, colonel Vincent Falcos barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnsbarn Pichu Atienza har även han ställts inför krigsrätt och arkebuserats för sina misslyckanden, Monte Torrero är intaget och regnar artillerield över Pilar-katedralen.

Så, då var det det här med att ta itu med Uris Djurdjevics segertal.
Sedan en mörkögd Zapatar stått och berättat att man är "jodido", fucked helt enkelt, och sen puttats iväg av nån funktionär var det dags för segerorganisatören Uris att ta plats framför skärmen som är mer reklam än glas.
Intervjun började med att Zaragoza var ett bon equipo och att man åstadkommit något genom att vinna matchen. Sen stängdes sändningen av härhemma,.
Real Zaragoza är indeed jodido. Zapater, eller om det är José de Palafox, ser de medeltida murarna falla och Augustina Zaragoza syns till just ingenstans.

Idag har Alberto Zapaters hemvist fyra poäng upp till säker mark.
Tjufofem procent av säsongens hittillsa poängskörd.
Man ligger näst sist, två poäng före Alcorcón och hade legat sist i tabellen om krysset mot Alcorcón inte skrivits om till en skrivbordsseger.
Real Zaragoza ramlar ur Segundan i år. Real Zaragoza ramlar inte ur Segundan i år. Just nu har klave valts, myntet befinner sig fortfarande på väg uppåt i luften men det rena lotteriet är redan ingått i.
Bon equipo Real Zaragoza, vad bra, då har vi en Segunda helt och hållet bestående av bon equipos. Alcorcón visst, men ni kan säkert inkluderas på nåt hörn även ni.

Det här bör enligt schemat bli en matchrapport, men jag märker att ryssmörkret som lagt sig över min hemstad och gett noll och inga soltimmar (mysigt, fortsätt så Ryssland) inte kan mäta sig med den mörka avgrund Real Zaragoza knuffas mot. Överhuvudtaget.
Klubben kan gå under, Spaniens sjätte största klubb från dess femte största stad (hört den förr?).
Idag mötte man ett Sporting de Gijon med topplagsaspirationer och dålig form. Man har ett skott på mål, i 94:e. Innan dess har man en nedbröstning som liknade ett farligt läge. Det är allt.
Sporting de Gijon är inte bra men tar en något rättvis trea, målet kommer att diskuteras och ska väl enligt regelboken blåsas av för sin hands, men det ändrar inte det faktum att Real Zaragoza är (enter: Alberto Zapater)..

En sak var värd att ta med sig från matchen. Pichu Atienza, som kan vara medioker, är just tillbaka från skada och med på läktaren för första gången på månader. Efter 67 spelade minuter kommer domaren ut mot sidlinjen och fumlar med en massa kort, samtidigt som han drar sig i shortsen på nåt märkligt vis. Vad gjorde han egentligen, tittade vi på varann hemma i soffan.
Jo då, Pichu Atienza har från sin plats på läktaren (högt, och högst upp ska tilläggas) gjort någonting som uppmärksammats. Direkt rött kort och nu får du se resten av matchen nån annanstans, Pichu.
Vad gjorde han? Vad sades? Varför är jag lite imponerad över att en långtidsskadad mittback (genom och bakom en Corona-mask!?) lyckats agera varm kniv och skurit igenom den intetsägande, hårda Bregott-klump som var kvällens tillställning?
Kvällens behållning, ett kroppsspråk som antydde skydighet och ilska. Och då stod det ändå 0-0. Ivan Azon fortsatte ta stryk, Zaragoza-spelarna åkte på en del efterslängar och domaren var inte konsekvent.
Sporting de Gijon hade viss hjälp.

Men detta är en förlust, Ivan Martínez sjunde på åtta matcher, som inte förändrar någonting. Franska kanoner sjunger, Zapaters ilskna blick ska hålla tillbaka ett anstormande polskt kavalleri, och mitt i smeten står unga talanger med eld i bröstet, högafflar i nävarna och klubblejon fastsydda över hjärtat.
Zaragoza, nunca se rinde. Med arton omgångar avklarade och tjugofyra kvar återstår i krut och brandröken endast frågan huruvida säsongen 20/21 blir den Första eller Andra belägringen av Zaragoza.