2021-03-27 21:00

Logrones - Zaragoza
1 - 1

U.D Logroñes - Real Zaragoza 1-1

"Kan kvitta" kvittrade Zaragoza om poängen man blev kvitt efter sin kvittering.

"Är vi nöjda med en poäng" var i sitt esse frågeställningen jag och kollega Nina ställde då vi i våra huvuden gick igenom matchen några timmar före avspark.
Sexpoängsmatchen mot ett lag som inte vunnit sen kalendern byttes ut var av en sån där jobbig karaktär, en sån med tusen olika scenarion där inget riktigt känns som något att våga hoppas, tro på, eller säga saker om.
Att möta en bottenkonkurrent i dålig form säger sällan mycket eftersom dessa matcher, med all dess nev, lever sin egen sanning utifrån vad som händer på plan i detta nu. Noll vinster på åtta matcher blir närkampen som just vanns på vänsterkanten och ett lag som genom denna lilla framgång lyfts framåt i ett kollektivt vrål, det blir Zapater som med mörk blick stirrar igång sina medkrigare, det blir Juan Ignacio Martinez som mitt i sitt pärmskrivande plötsligt tappar fattningen och delger åsikter så att tuggummin och matchplaner flyger all världens väg.
Att Logroñes inte vunnit på så länge bäddade naturligtvis för ett favoritskap på gästande aragonier, och det i sig tyckte jag kändes bra *lagen om alltings jävlighet* till trots. Zaragoza är här och nu bättre, om fysikens grundlagar får gälla vinner vi sannolikt det här, och det är ett kvitto på vad som hänt oss sen JIM tog över. I fotbollens virrvarr och kaosande vortex finns det kanske inte mycket som är mer mer än att klättra uppåt och våga ha tilltro till att det man gör ska ta dig någonstans, det spelar ingen roll om du som tilltänkt topplag huserar i absoluta botten av Segundan - vilken liten, frisk fläkt som helst innebär nytt liv.

I grunden spelar vi en lite för dålig match för att man ska vara nöjd, givet motstånd, den egna formen och vad som kunde eller borde vara. Att det trots detta finns en värmande känsla i kroppen har egentligen med lagkapten Alberto Zapater (numer på delad niondeplats över flest matcher i tröjan) och vad han representerar står och glidtacklar för, och att lagets bättre period kom i andra och inte första halvlek. När säcken skulle knytas ihop ville vi mer än de vi tävlar mot i tabellen, och visade att mentalt börjar vi befinna oss högre upp. Den konstruktiva arrogansen, den som exempelvis varje sann målskytt behöver för att leva, letar sig fortsatt in i det här lagbygget och om vi inte aktar oss kan det här bära av nånstans. Den smala tabell-avsats vi stannat på för att trettiosju gånger kontrollera klättningsutrustningen kan inte längre ge något nytt, vi behöver våga förstå att allt sitter ihop så bra det kan och packa ihop och återigen ge oss ut på bergets förrädiska för att antingen snabbt falla till den där ansträngningslösa, säkra döden (en total sidonot att skribentens höjdskräck gjort att bara den här meningen genererat handsvett, såväl som en insikt om att Zaragoza naturligtvis är det bästa lag jag kunnat hitta för att slippa all höjdskräck) i Segunda B, eller börja kravla oss uppåt en vass, potentiellt porös sten i taget med sikte på den där La Liga-toppen som inte ens är synlig från den här vinkeln men som oavsett finns däruppe.
JIM ger oss fortsatt tilltro, vi andas hans ord, metodik, pärmeri och får med varje match ett bättre kvitto på vad som finns och vad som saknas. Det är inte alltid man gillar det man ser, men man ser.

När laguppställningen dök upp fanns Nieto på vänsterkanten, med Francho Serrano framför sig som vänsterytter/mittfältare i ett pseudo-tremannamittfält. När matchen drog igång var Nieto ersatt av Pep Chavarria efter att en lättare skada sagt sitt. I mittlåset fortsatte matchhjälten från senast, Peybernes, kampera ihop med Jair (till unge Frances synbara förvirring). Det var ett modigt drag, förmodligen var förra matchens defensiva insats ett resultat av att mittlåset och målvakt alla passerat de 30, och det är en fingertoppskänsla som inger förtroende.
Ivan Azon istället för Alex Alegria börjar nog alltmer bli aktuellt, att det inte skedde igår var egentligen min enda invändning mot en startelva jag gillade. Känslan var god, att spela bort tio kronor på det sedvanliga Zaragoza-tippet kändes vanvettigt nog som vägen till rikedom.

Första halvlek:

Logroñes drogs inledningsvis in i Zaragozas kampspel, ställningskriget gynnade oss och det började snart leda till ett visst tryck mot Ruben Mino i hemmamålet. Det höll i sisådär tio minuter, sen gav den tidiga intensiteten vika för en mer lagd matchbild. Vårt tremannamittfält fick sällan tag i bollen och laget hängde aldrig riktigt ihop, vilket gjorde att Logroñes gavs ytor och sätt att såra på mellan de osammanhängande lagdelarna.
Det fungerade.
Jair, den snart 32-årige mittbacken, gör det han https://www.youtube.com/watch?v=havJFmPosqk med kvarten spelad femtio gånger per säsong. Ett tjuvnyp här, en eftersläng där, och en tröjdragning nån annanstans.
Men att så tydligt slänga ut benet, utan att stå precis intill motståndaren, som överhuvudtaget inte kommer att vara nära bollen, är oförlåtligt.
Ur ingenting ger Jair bort en VAR-straff, Cristian Alvarez räddar inga sådana och Andy Rodriguez försök ser något för enkelt ut.
Och med chocken i benen skulle det förvirrade laget försöka börja uppträda som ett sådant. Det gick aldrig, Logroñes ligger där de ligger mycket genom sin oförmåga framåt men 2-0 låg oavsett närmre tillhands.
Mittfältskonstellationen gav inget övertag på mitten, det innebar däremot att vänsterkanten försvann och när den annars ofta suveräne Vigaray sprang runt halvskadad till rekordlåga betyg var även högerkanten satt ur spel.
Uppe på topp sprang Narvaez runt som sitt vanliga, lite för bra jag, med en smått hopplös kollega Alegria bredvid sig.
Och på tal om hopplös så ska Bermejo fortsatt nämnas. Detta är lagets kanske skickligaste spelare (bakom Narvaez) som återigen sätter alldeles för litet avtryck på matchen. Jag leker med tanken på att ersätta Alegria med Bermejo, samtidigt finns inte högeryttern att ersätta Bermejo med då vare sig Larrazabal eller Zanimacchia framstår som alternativ, och rockaden hade också förflyttat Ivan Azon längre från en startplats.
En annan är att återgå till att låta Narvaez springa ensam på topp. Det händer att han springer för mycket och lite för fritt, och hans huvudspel, mördarinstinkt och annat gör att att tvinga in honom i straffområdet är något att testa.

Det var hitåt tankarna vandrade under halvtimman som följde på straffen, för ytterst lite med laguppställnigen kändes som något att behålla. Glöden stod Alberto Zapater för, men den rådde ishinken Jair, Vigaray och bara laginsatsen i stort minsann bot på. Spelarna kändes i otakt, den individuella kreativiteten i laget är fortsatt låg, och utan en sådan plan B går det mesta oundvikligen i stå.
En likadan halvlek i andra och Logroñes skulle vinna det här utan att förta sig alltför mycket.

Andra halvlek:

Tejero sprang ut och den skadade Vigaray stannade kvar i Las Gaunas innandöme. Det hade varit tydligt att något inte stått rätt till, framförallt då Carlos gav bort en hörna genom att mer eller mindre kruta en tillbakapassning mot Peybernes, fast inte särskilt mycket mot ändå. En frisk Vigaray hade behövts, att bytet nu gjordes var bra.
Inte minst för hur Tejero skulle ta sig an öppningen, som det skulle visa sig.
Som den gamla militär han är kan JIM justera och vrida på människor, och det var också tydligt att saker blivit sagda i halvtid. Zaragoza kom ut mer samlat, fokuserat och med ny energi. Effekten var inte synlig så mycket som skönjbar, men matchläget och psykologin gav oavsett en mer tilltalande matchbild med zaragoza-mått mätt.
Några chanskavalkader bjuder den här offensiven inte på, men de offensiva spelarna gavs bollar att jobba på. Alegria försökte spela smart och göra mycket med lite, vilket passar sämre i matcher där mycket finns för den som väljer att ta för sig, och det här var en dålig match i vilken han överhuvudtaget aldrig var nära att avsluta på mål.
I brist på ett fungerande anfallsspel får man falla tillbaka på annat, kände Alberto Zapater, och valde att kaptena fram kvitteringen. I den 61:a minuten tränger han igenom en yta mellan två försvarare, en form av snubbelfint landar på ett utsträckt försvarande ben, vilket gör att bollen rinner ut mot hörna. Alberto ställer om och lyckas med sin sedvanliga högerbredsida slå ett inlägg snett bakåt, mot straffpunkten till.
Där dyker Narvaez upp, på ett tillslag har han kvitterat och gett Alberto Zapater en efterlängtad poäng (säsongens första, i hans sjuttonde match). Det är snyggt, det är också en djurisk eufori som i tröjnummer 21 kommer stormandes mot colombianen som just klättrat upp på nio mål.

Härifrån och 29 minuter framåt var detta Real Zaragozas match. Den underkända timman glömdes bort i takt med att den sista halvtimman utvecklade sig till något som var bra, Eguaras och Francho var de som tydligast lyfte sig och genom deras inträde i matchen vann vi snart varenda andraboll.
Med tjugo minuter kvar fick Logroñes tacka sin lyckliga stjärna att Bermejo är i den form han är i efter att Alegria stått för sin enda lyckade prestation i matchen. Från en meter och hela målet öppet skjuter Sergio på Ruben Minos utsträcka handled, en miss som var precis lika hopplös som och identisk med den Sergio gjorde för två matcher sedan, från samma läge.
Att målet inte kom stoppade inte Zaragozas framfart nämnvärt, men det var också tydligt att man nått ett nytt läge i matchen och det började bli dags att slänga in lite mer desperation. Med kvarten kvar lämnade en gravallvarlig och passionerad klubbikon plats för en rehabiliterad Sanabria, urugayanen visade ganska omgånde prov på varför detta är en spelare som figurerar runt en plats i en klubb som Atlético de Madrid. Inhoppet var piggt och lyfte laget ytterligare, förvisso utan att några lägen skapades.
Detta fick fortsätta i ytterligare tio minuter, med fem minuter kvar tills matchminut 90 kom så sista rycket då en slutkörd Narvaez och en dålig Alegria gav rum åt Ivan Azon och Gaizka Larrazabal. Ivan Azon visade som vanligt att han vill medan Gaizka var sitt sedvanliga, intetsägande jag.
På tilläggstid kom Bermejos undermåliga insats till vägs ände då han ersattes av Adrian Gonzalez, som i sin tur inte hann göra mer än få en armbåge i ansiktet.

Och där stannade detta. Den förlösande forceringen resulterade aldrig, men den fanns och den var på riktigt. 1-1 med mersmak, borta mot en bottenkonkurrent och fyra poäng ner till negativ kvalplats är ett okej utgångsläge sett till allt.
Jag blev glad då Zapater stegade fram för matchintervjun, att höra honom tala med eftertanke, klarhet och bara klokt förhöjde liksom allt. Alberto, liksom JIM, såg det vi flesta förmodligen såg och bygger man vidare på andra halvlek ligger vi bättre till än vad vi gjorde inför matchen.

Skämtar vidare gör vi på torsdag i omgång 32, mot Cartagéna, hemma på La Romareda. Aupa!