Utan gäster från Pamplona
En text om rivalitet och att korsa gränser
Ikväll, om bara några timmar spelas en match mellan två rivaler, en inte alltför ovanlig händelse inom fotboll. Ofta kallas det för ett ”derby”, men det är inte en stämpel jag vill sätta på matchen mellan Zaragoza och Osasuna. Barcelona mot Espanyol är ett riktigt derby, eftersom lagen kommer från samma stad. Det blir alltså inte någon ”resa” till matchen i egentlig mening för bortafansen, vilket innebär att fler ha möjlighet att ta sig till matchen, och stämningen brukar oftast vara riktigt bra. Spelarna vet dessutom att matchen gäller något extra, och även lite sämre lag brukar ge sina storebröder en match.
Som när Osasuna klarade oavgjort mot Zaragoza i höstas.
(Fast i ärlighetens namn var det snarare tvärtom)
Real Zaragoza kommer, som vi så ofta påpekar, från regionen Aragón, eller Aragonien, som den är känd som på svenska. Hela regionen utgör nästan 10% av Spaniens totala yta, men av landets totala befolkning (46 miljoner) bor där bara ca 3%, eller 1,2 miljoner. Och av alla de som bor i Aragonien, bor mer än hälften i sin tur i Zaragoza, regionhuvudstaden med strax över 700 000 invånare. Huesca är den enda andra staden i vilken det bor mer än 50 000 människor (och de kommer knappt över den gränsen, ens). Det handlar om Spaniens näst befolkningsglesaste region.
De uppfinningsrika människorna gör vad de kan med det karga landskapet, använder floden Ebro för konstbevattning av grödor, tar vara på vindens energi med vindkraftsparken La Muela, och ser till att välkomna de som vill se Aragoniens historiska platser (det finns ganska många sådana, men det skulle bara tråka ut er om jag berättade om dem nu). Och allt det där gjorde de så bra att Zaragoza 2008 var värd för Världsutställningen, vars tema var ”Vatten och hållbar utveckling.”
Vindkraftsparken La Muela, en bit från Zaragoza, och det av muslimer byggda Aljaferíapalatset.
La Batálla de Aragón
För att komma tillbaka till ämnet fotboll: Att Real Zaragoza är det enda riktigt stora fotbollslaget från denna region är alltså inte så förvånande. Och under klubbens snart åttioåriga historia har ingen annan klubb från Aragonien varit lika högt uppe i det spanska seriesystemet som Zaragoza. Ergo, något riktigt ”derby” har aldrig varit aktuellt för laget.
Fast det är inte riktigt helt sant. Undantaget till detta heter Huesca. Den lilla staden, jämförbar med Villarreal, staden som inhyser fotbollslaget i samma namn, har också ett fotbollslag, men när Real Zaragoza möter de gula ubåtarnas huvudlag, möter Huesca deras b-lag i divisionen några snäpp längre ner. När Zaragoza väldigt förvånande åkte ur La Liga säsongen 07-08 passade SD Huesca på att - lika förvånande - ta steget upp i Segundan.
Det blev andra gången i historien som det spelades aragonska seriederbyn - de två första matcherna spelades mellan en tidigare inkarnation av SD Huesca och (samma som dagens) Real Zaragoza. Och det var knappt något derby mer än i den bokstavliga betydelsen - några traditioner fanns det ju inte att luta sig tillbaka mot, inte heller gamla stormatcher att nostalgiskt minnas. ”La Batálla de Aragón” - Slaget om Aragonien - varken var eller blev särskilt storslaget, annat än som namn för Ninas blogg.
Huesca och Zaragoza dinerade tillsammans inför det första derbyt på ett halvsekel.
Zaragoza gick upp i La Liga, och SD Huesca klarade sig - mot alla förhandstips - kvar i Segundan. Där är de fortfarande.
En ung rivalitet
Då avsaknaden av aragonska derbyn genom åren gjort sig påmind, har Osasuna fått vikariera som rival - något de gjort så ofta och bra att de nu blivit våra rivaler på riktigt. Och rivaliteter, leder, som vi vet, till att gränser korsas.
Under de senaste tjugofem åren har relationerna mellan de två lagens supportrar varit dålig. Det sägs ha börjar med att en flaska kastades in mot Osasunamålvakten Roberto när denne spelade på La Romareda 1987. Den händelsen slutade med en polisanmälning mot läktaren varifrån flaskan kastades, och väldigt upprörda Osasunafans.
”Idag vågar ingen åka till den andra staden i sitt lags tröja eftersom något kan hända”, säger German Urubayen, som är president i Osasunas supporterklubbsförening.
Som ni läste i dagens inför-rapport har klubben Osasuna inte ens anordnat någon resa för sina fans ner till Zaragoza. Det vore för ”farligt”, helt enkelt. Nu när prissänkningar genomförts på biljetterna kommer fler familjer med barn och ungdomar än vanligt vara på La Romareda, men det krävs bara att en liten (och idiotisk) grupp ”supportrar” från endera lag hittar på något dumt för att psykologin hos en folksamling ska skena iväg. Men vilka skulle vara dumma nog att börja bruka våld vid en fotbollsmatch i Zaragoza?
Höger och vänster
Supportergruppen Ligallo Fondo Norte grundades i Zaragoza 1986, och de har under åren haft sina duster med Indar Gorri, Osasunas motsvarighet som grundades 1987. Ligallo Fondo Norte lär ha haft en del kopplingar till högerextremister, men har sedan säsongen 94/95 tappat i antal medlemmar. Indar Gorri, å sin sida, är uttalat vänsterextremister och baskiska nationalister.
Det ter sig naturligt då, att de blivit varandras antagonister. Självklara motpoler på ungefär vartenda plan som finns. Och att de två klubbarna de så gärna vill stå bakom är inblandade i nedflyttningsstriden och nu har möjlighet att strö ytterligare salt i såren genom att ställa till det för den andre, ja, det krävs inte mycket för att inse att riskerna för sammandrabbningar mellan de här grupperna är stor.
De två klubbarnas olika peñas, fanklubbar, har under de senaste åren försökt närma sig varandra, och skapa en trevligare atmosfär vid matcherna. Men Zaragozas fans har blivit mindre sugna på den idén, efter att Osasuna bestämt sig för att tillåta den radikala supportergruppen Indar Gorri.
Det är ett otroligt hyckleri, då Zaragoza - om än inte officiellt - tillåter Ligallo Fondo Norte att ta plats på La Romareda. Egentligen vill man inte ha något att göra med dem - de är för radikala. Men Zaragoza, som har så ont om pengar, tvingas tillåta de cirka sexhunda medlemmarna att gå på matcherna. Under vanliga matcher brukar de inte märkas mer än andra, men det är annat som gäller mot Osasuna och andra s.k. högriskmatcher. Då blir det fult, högljutt, och i värsta fall våldsamt. Detsamma brukar gälla om det går för dåligt i allmänhet för Zaragoza - då blir vissa av dem huliganer och inte fotbollssupportrar.
Ligallo Fondo Norte... på en bra dag.
Indar Gorri är inte oskyldiga de heller - när Zaragoza var nere i Segundan och vände förföljde medlemmar av den gruppen bland annat El Periodicó de Aragóns (en Zaragoza-baserad tidning) journalister. När Zaragoza skulle möta Eibar borta följde flera hundra zaragocistas med, förutom de de från media som ska bevaka matchen. Några av fansen, och journalisterna satte sig på en bar inte långt från arenan någon timme före matchen. Plötsligt kommer ett antal personer från Indar Gorri och La Mujika (en peña till Real Sociedad) in i lokalen med glasflaskor och stenar och järnrör och börjar puckla på kasta mot och vad de kan komma åt. En servitör och dennes flickvän skadas, en annan servitör slås medvetslös då han får en stor sten i huvudet. De greps på plats av polisen och deras otroliga dumhet kunde inte bara intygas av alla vittnen, den hade även fångats på film eftersom huliganerna inte tänkte på att kameramännen faktiskt var där för att spela in händelser, och inte bara se på som åskådare.
När det går för långt
Nina, som har allehanda kontakter i Zaragoza, pratade för någon dag sen med en man som bor i Zaragoza, och vars fru kommer från Pamplona. De har en åttaårig dotter tillsammans, och hon är zaragocista. Förra året, när Zaragoza spelade hemma mot Osasuna, var de tre på spelarhotellet innan matchen, för att hälsa på spelarna. Då blev den lilla dottern - ett åttaårigt barn! - hotad av såväl Ligallo Fondo Norte som Indar Gorri.
Det är helt otroligt - hur få hjärnceller måste man ha för att hota ett barn så att kravallpolis måste gå emellan? Eller för att svinga en sten i huvudet på en människa för att denne serverar mat till motståndarnas fans?
Ett bevis så gott som något på att det hela gått överstyr. Är det så de båda grupperna agerar kan de gott förbjudas båda två. Att Zaragoza ”måste” ha dem på La Romareda för pengarnas skull äcklar mig.
Det var bättre förr
Det har inte alltid varit så - på 80-talet reste 7000 Osasunafans ner till Zaragoza för att heja på sitt lag, utan problem. Osasuna var laget som Zaragoza bjöd in för att inviga sin förra arena, El Torero, och det så tidigt som 1923. När La Romareda var färdigkonstruerad och skulle invigas 1953, var det återigen Osasuna som fick äran att stå för motståndet. Som tack fick Zaragoza komma och spela första matchen när Osasuna fick en ny arena 1967, då kallad El Sadar, nu känd som El Reyno de Navarra.
Rädslan för våldet har nu gjort att knappt några bortafans kommer att visa sig på La Romareda. Och det är inte rädslan för våld som gör fotboll till en vacker sport, tvärtom. Fotbollen borde fungera som en förenande kraft, inte dela upp människor och städer i ett farligt vi-och-dem-tänkande.
Jag läste för några år sedan om baskerderbyt, mellan Athletic Bilbao och Real Sociedad. Det är ett av de tuffare derbyna i Spanien, och rivaliteten är otroligt stor. Ändå var det så att de två lagen, året efter general Francos död, tågade ut på planen hållandes en baskisk flagga mellan sig.
Man kan säga vad man vill om Francos diktatur eller ETA och baskiska separatister, men det var inte vad jag ville fokusera på. Min poäng är att bara för att man är rivaler och motståndare måste man inte ta till våld eller önska om den andras olycka. Särskilt inte om det gäller ett så artificiellt derby som det mellan Zaragoza och Osasuna. Förhoppningsvis klarar de två lagen och deras supportergrupper av att reparera relationen dem emellan, och kanske förstärka den genom att få tillräckligt bra ekonomi för att klara sig utan de mer extrema ”fansen”. Aragonier är bevisligen uppfinningsrika och trevliga mot besökare, varför ska det vara så svårt att bli kvitt idioter på läktaren och välkomna människor från Pamplona till La Romareda?
”Det tillhör inte sporten”
Det är som man har sagt så många gånger tidigare, men som tyvärr lär komma att upprepas ännu fler gånger i framtiden: Hatar man sina motståndare mer än man älskar sitt eget lag, är det inte fotboll man är intresserad av.
Javier Aguirre, mexikanaren som tränat båda lagen, säger såhär:
”Fotboll ska vara en fest, och alla måste se det på det sättet. Man försvarar sina färger, den bästa vinner, och alla går hemåt, glada eller ledsna. Jag kommer alltid att vara mot alla former av vandalism. Vi är i ett civiliserat land, och fotboll är en sport som lockar många människor, och många barn. Det [”supportrar som slåss] är samma sak som att kasta in bollar på planen, det tycker jag inte tillhör sporten. Tillsammans kan vi hjälpa fotbollen.”