Wolf at the door

Real Zaragoza har en skuld på 134 miljoner € och när laget beviljades frivillig konkurs var det den största skuld Ley Concursal godkänt (så är Zaragoza också den största klubb som behövt hamna här). 

När detta tungt skuldbelagda lag presenterar ett nyförvärv "till ett värde av 8,6 miljoner Euro" låter reaktionerna naturligtvis inte vänta på sig. Att Zaragoza alls gick ut med summan beror på att man på Benficas hemsida redan gjort det och med facit i hand - det här tilltaget har kritiserats kraftigt - var det inte särskilt genomtänkt.

Det handlar nämligen inte om några 8,6 miljoner i kontanter, siffran är ett sammanlagt värde. Zaragoza kommer att i två omgångar betala Benfica 150 000 €,  Robertos lön på 800 000 € år och 84 000 för federativa rättigheter. Det är det och det är allt de får. Från oss.

Men innan detaljerna kom fram och allt man hade var den här stora siffran brottades frustrationen med förvåningen och ingen vann.

Maken till fräckhet, att begära konkurs och sedan strö sådana pengar omkring sig!

 

Som ett börsnoterat bolag rapporterade Benfica den sammanlagda vinsten på den portugisiska börsregulatorn och kritiken mot Zaragoza kom från alla håll. AFE och LFP skulle i fortsättningen inte ta hänsyn till Ley Concursal i det här fallet; först domen, sedan rättegången.

Det här beslutade de i affekt, utan att känna till eller fråga efter detaljer.

Imorse, då sanningens kontur började framträda  ur alla spekulationsnyanser, avbröt den portugisiska börsen aktiekursen på Benfica en la Bolsa. Man kommer också låta genomföra en undersökning beträffande felaktig spridning av relevant information. 

Går du till börsen och presenterar en vinst måste du naturligtvis redogöra var pengarna kommer ifrån. Det gjorde inte Benfica.

Jäktade av de jurisidka påtryckningarna gick man ut och flyttade på kommatecknen.

"Zaragoza har betalat 86 000 € för Roberto", kungjorde man.

 

När den kontroversielle agenten Jorge Mendes (representant för storheter som José Mourinho och Cristiano Ronaldo) träder in i fullt dagsljus är de bara tysta.

Det är hans investeringsbolag, Quality Sports Investements, i vars toppskikte även Manchester Uniteds forne sportchef Peter Kenyon figurerar, som står för mellanskillnaden.

Det här är ett framträdande fenomen i sportvärlden och hur hårt kritiserat det än är av olika anledningar så är det INTE OLAGLIGT. Inte i Spanien. Vem som helst kan utnyttja det, men dem som har råd gör det inte. Förstås. De behöver inte.

För skuldbelagda klubbar har alternativet vuxit fram som i många fall den sista möjligheten att skaffa sig en sånär konkurenskraftig trupp. Det är en tillfällig lösning, liksom Ley Concursal är det.

 

Och precis som i fallet med konkursförvaltningen hamnar makten i någon annans händer. Investeringsbolagen kan när som helst gå in och besluta att spelaren, i det här fallet Roberto Jimenez, ska säljas till det ena laget eller det andra och då står Zaragozas ledning, som så ofta annars, handfallna.

Att Jorge Mendes går in och betalar gör han inte för att "vara snäll". Det gör han för att han vet att det bor en enorm potential i Roberto, och kanske kan han liksom han tidigare i Zaragoza blomma ut på nytt.  Gör han det kan han sälja honom och tjäna på det. 

Zaragoza får inga pengar vid en sådan försäljning, men vi får spelaren "så länge". 

Vi får låna en liten bit av drömmen om ett dynamiskt lag som med sportsliga framgångar kanske bryter ny mark.

- Vi får spelaren, men vi har inte rättigheterna till honom, säger Javier Checa, Zaragozas generaldirektör. I Sydamerika är det här en vanlig metod.

Vi har tidigare säsonger hämtat in spelare som stått utan kontrakt, signerat dem för ett år, betalat deras löner, försäkringar, bilar och sedan släppt dem gratis nästa sommar, men utan mellanhänder.

Utan att någon utomstående tjänar på det och uteslutande kommer sätta sin girighet i första rummet om möjligheten uppenbarar sig.

Zaragoza är inte de första i Spanien att försöka bruka detta.

Tidigare har Espanyols före detta ordförande Daniel Sanchez Libre nyttjat det i samband med köpet av Luis Garcia.

Mateo  Alemany har försökt skapa en särskild fond för Mallorca och Manuel Ruiz de Lopera försåg Betis med spelare från sitt eget bolag.

 

Skillnaden här är att Jorge Mendes fond är en investeringsfond. I USA och i Sydostasien, säger man, sitter det många människor med mycket pengar på sina konton som satsat en del av dessa på det här och som nu väntar på utdelning.

 

Metoden, som är laglig i Spanien, Portugal och Turkiet är numera förbjuden i England. Där har till exempel West Ham tidigare straffats för att ha hämtat in Tevez och Mascherano som "ägdes" av Media Sports Investments, en fond som liksom Jorge Mendes kunde tvinga fram en försäljning närhelst de fann den tillräckligt lukrativ och utan hänsyn till den klubb som drabbas. Efter försäljning av respektive spelare till Manchester United och till Liverpool förbjöd man avtal där en så kallad tredjepart med äganderätt var involverad.

I Spanien är det inte förbjudet.

I alla fall inte än.

Man har formulerat lagen så att den tillåter det här men är beredda att utan eftertanke straffa Zaragoza istället för att diskutera en eventuell, nödvändig reform.

Det är, som så många gånger tidigare, beklagligt och orättvist.

 

Bara för att nackdelarna är fler än fördelarna betyder det inte att fördelarna inte finns. För klubbar som Zaragoza kan det här i vissa fall vara det enda sättet att skaffa sig en tillräckligt stark trupp och överleva i högsta divisionen. Tills ekonomin är sanerad kommer det främst vara det som är viktigt, allt annat - bra tabellplaceringar, vinst i CdR eller vad som helst, är bonusar för oss och de blir inte mindre värda för att vissa spelare kanske ägs av en mellanhand.

Klarar vi oss inte kvar i primera är det i klartext ute med det fantastiska som är Real Zaragoza. Agapito är tvingad ner på knä redan.

Han har satt sig själv i den här situationen, men hans naiva tilltro till sin egen förmåga är inte den enda bidragande faktorn till att det gått åt helvete för Zaragoza. Vi har en marknad som gynnar två lag i Spanien och de övriga lever i någon mån på annans nåder.  Real Madrid (med Caja  Madrid bakom sig) och Barcelona (med La Caixa) genererar mer pengar än de andra lagen säger man bara sådär och låtsas vara nöjd med att känna sig lite "större" och ändå redovisar de förluster varje år. Trots det lätt att döma andra, utan att ens en sekund reflektera över att jämförelsen med det "fantastiska" självet från början är orättvis. Zaragoza gick faktiskt 11 miljoner € i plus förra året, men klarade sig ändå inte undan Ley Concursal (men fick den i alla fall accepterad).

När Jorge Mendes beslutar sig för att det är dags att inkassera vinsten kommer han att hitta en ny klubb för Roberto och det kommer inte finnas någonting vi kan göra förutom att beklaga.

Stannar han i fem år kommer han allt som allt ha kostat Zaragoza 1, 62 miljoner €. Det inkluderar betalningen till Benfica, hans livförsäkring på 200 000 €/år, hans lön.

- Real Zaragoza es mi casa får vi men inga pengar vid en eventuell försäljning, inget veto. 

Kanske blir det ingen försäljning.

Kanske kommer det fler spelare till klubben på det här sättet, det är ju inte omöjligt. Kanske briljerar de ett år och så knackar det på dörren och så står han där.




(Rubriken lånad härifrån.)