Zaragoza möter Las Palmas i "finalen"
Hoppet om Primeraspel lever efter mirakulös vändning i Girona.
Real Zaragoza fortsätter att skoningslöst kasta sina supportrar mellan hopp och förtvivlan som om det inte finns något utrymme där emellan som man får eller kan stanna upp i en stund och hämta andan, som om det finns de två punkterna och enbart dem.
När det stod klart att klubben efter 2-2 mot Valladolid i sista ligamatchen skulle få kvala till spel i Primera Division och att första matchen skulle äga rum på hemmaplan var det det där eländiga hoppet som rådde. Det bildades långa köer utanför kontoret på Eduardo Ibarra och stämningen var förrädiskt god. Självklarheter så som "ett bra hemmaresultat här och vi har goda möjligheter att ta oss till final" konstaterades, och konstaterades igen.
Klart vi tar dem hemma!
När experterna började uttala sig var den förhärskande analysen denna: det kan gå hur som helst.
Så precist!
Men Real Zaragoza är Real Zaragoza.
Eftersom jag inte bekänner mig till experterna och eftersom jag av rädsla för att låta högre makter, om de får veta att man litar på att något "går bra" och känner sig trygg eller bekväm i det, får för sig att motbevisa något (fast vad? vem som "bestämmer? lära en någon slags "ödmjukhet"?) sade jag avmätt till alla som frågade hur jag tror det kommer gå att jag trodde det skulle gå åt helvete på La Romareda.
Och det gjorde det.
Girona vann med vad som verkade vara bekväma 3-0.
Och så rådde allmän förtvivlan och man sade att "det här ändrar inte vad jag känner för laget, men" och Ranko Popovic är den sämste tränaren i Zaragozas historia. Hur kunde han låta det där hända? Hatade han Zaragoza?
Vi ska fortsätta kämpa, sa Popovic bara, vad annat kunde han säga?
Nu tar vi semester, tack för den här tiden, lycka till vart ni nu tar vägen, tack alla fans för den uppskattning ni visat och även fast vi inte ses igen i höst kommer Zaragoza alltid ha en särskilt plats i mitt hjärta?
Sen blev det igår och då skulle det spelas retur på Montilivi. Girona - alldeles oavsett vad de själva säger om saken - hade med sitt fina bortaresultat invaggats i den falska trygghet övertaget innebär då man möter Real Zaragoza i sin favoritanfallsposition; underläget. Efter en rasande inledning ledde Zaragoza på ett sätt Zaragoza bara leder när det "är kört" med 3-0 i halvtid och plötsligt pratade till och med ateisterna försiktigt och med händerna framför munnen så att "ingen annan" ska se dem om mirakel.
Fast, sade de sakliga så riktigt: ett tidigt baklängesmål nu och vi har "en helt ny match".
Ja, jo. Onekligen.
Men det kom inget tidigt baklängesmål. Istället ökade Zaragoza befriande okarakteristiskt genom den igår fullständigt fantastiske José Fernandez på till 4-0 och plötsligt behövde Girona i teorin göra två mål "för att" det skulle bli förlängning och det gjorde de inte. (Domaren valde alltjämt ändå att hitta sju tilläggsminuter någonstans.)
Runtom arenan skanderade fansen den gamla krigsramsan från Guerra de la Independencia 1808 när Zaragoza höll stånd mot de franska påtryckningarna och aldrig föll; Zaragoza nunca se rinde. Och nu är vi alltså tillbaka vid det där hoppet igen med allt vad det innebär.
Det blir Las Palmas vi får möta i den här dubbelfinal, trötta och dana och med frågetecken på flera nyckelspelare (däribland Borja Baston).
Det första mötet spelas på onsdag, på La Romareda och av fotona från Zaragoza att döma är köerna än längre utanför kontoret den här morgonen än vad de var för en vecka sedan.
"Det kan gå hur som helst."
Fernandez efter slutsignalen i Girona.
