La Batalla de Aragón: Zaragoza no se rinde

Jag pratar med Fran (god vän och journalist på Aragón Sport) och han säger:

- Jag kan inte tänka på fotboll med ett leende längre.

Det är några timmar sedan Zaragoza förlorade mot Real Sociedad och Osasuna vände mot Sevilla och vann.

- Jag kan inte minnas när senast en säsong var så krass. Jag menar inte bara bottenstriden, toppen har varit värre. Det är förljugenheten och fåfängan som segrar, ju mer du bedrar ju mer vinner du. Det går inte att le då om det inte är falskt förstås, säger han.

Som romantiker överlever man inte den här världen utan cynism.

Vi pratar om dessa två vampyrer som när de sugit livet ur de andra knackar hål på kotorna och fortsätter med märgen och bredvid står det folk och applåderar.

- Jag hatar dem, säger Fran.

Vad vi inte pratar om:

Att Zaragozas ekonomi förmodligen inte överlever en degradering. Vi pratar om allt annat men vi vet.

 

Nästa dag håller Ander presskonferens.

- Vi kommer ge vår själ för att vinna mot Espanyol. Jag är säker på att vi klarar oss om vi vinner båda matcherna. Titta ut bara, säger han och pekar. De sviker inte oss och vi sviker inte dem.

Utanför La Romareda (där Aguirre håller träningarna de dagar de är stängda för media och det är de alla dagar nu) är köerna långa. Man släpper biljetter till söndagsfinalen mot Espanyol. Lite drygt 4100 säljer de den dagen och luckan är bara öppen i tre timmar.

 

-Stämningen i omklädningsrummet i onsdags var inte den bästa, medger han. Men det är för att vi blev rånade. Först blev Uches mål felaktigt bortdömt och sedan håller Claudio Bravo fast mitt ben inne i straffområdet precis när jag ska skjuta vilket gör att jag missar. Där borde man blåst straff. Det måste ske en radikal förändring med den spanska domarkåren. Det är inte bara en eller två som är inkompetenta. Det är varenda en. Det är ovärdigt mot ligan och mot supportrarna och jag förstår inte varför enda gången media pratar om det här är när de ska försöka bestämma vem av Barcelona och Real Madrid som är mest förfördelare.Det påverkar alla andra så mycket mer och så mycket oftare. 

 

Ander debuterade i Zaragozas A-lag den första februari 2009 mot Levante och gör sin sista match den 22 maj 2011 mot samma lag. Det är fult när cirklar sluts.

Men redan på söndag spelar han hemma på La Romareda för sista gången.

- Det är klart att det är emotionellt, säger han. Jag är zaragocista och det kommer jag alltid vara.  Jag kan emellertid inte föreställa mig ett bättre avsked i den mån ett sånt här avsked kan vara bra än att vinna min sista match hemma i det här känsliga läget.  Inför mitt folk, och mina bröder och systrar. Vi är så fokuserade på att rädda laget nu, men jag tror att när domaren blåser av på söndag kommer jag vara väldigt ledsen också, även om vi vinner och jag kommer vara lycklig över det. Det viktigaste är att vi klarar oss och det vet jag att vi gör. Zaragoza no se rinde.

 

Han säger det flera gånger. 

Zaragoza no se rinde.

Och utanför blir köerna längre.

La Romareda kommer vara fullsatt, att UIP - Unidad de Intervencion Policial - skickar extra förstärkning bekräftar både det och att det kan bli upprört.

För jo...Zaragoza kan åka ur då. Förlorar vi mot Espanyol medan Getafe vinner över Osasuna och Deportivo över Barcelona blir det så.  Gillar inte riktigt att skriva det för det blir så påtagligt då men icke desto mindre är det sant och sen är vi tillbaka där vi började; det Fran sa om det omöjliga i att tänka på fotboll och le.

Det kan gå på ungefär 3800 (faktiskt) sätt - resultat borträknat-  har man räknat ut. Zaragoza klarar sig om vi kryssar mot Espanyol och förlorar mot Levante om Getafe förlorar båda sina matcher, och så vidare i all oändlighet. 

 

 

- Vi ger inte upp, säger Raul Castron, en av de många som står uppradad utanför La Romareda i väntan på billliga biljetter. Jag känner ilska gentemot ledningen, hur Agapito misskött klubben jag älskar  men det är inte för att protestera mot  honom eller mot lokalpolitikerna som är en bidragande orsak till förfallet jag går hit varje hemmamatch. Det är för Zaragoza. Jag hoppas de legoknektar som finns i den här truppen - Sinalma, Jiri Jarosik, Leo Franco - förstår att även om de kan byta klubb när en säsong är över kan inte vi göra det. Jag vill att de ska förstå. Och jag går för de som krigar med hjärta, för Gabi, för Ander, Lafita och för Paredes, för Braulio. För att de också ska förstå att vi aldrig sviker dem.

 

De flesta kör med så länge det finns liv finns det hopp och det gör jag med och det gör även Deportivos, Getafes, Sporting och Levantes supprtrar och det är det som håller mig vaken om nätterna. Hittills har Zaragoza varit som sämst när det gäller och nu gäller det mer än någonsin. Toni Doblas missar säsongsavslutningen, vi trots att vi delvis tvingas är det inte till Leo 'Manco' Franco och Jiri "Usain Bolt" Jarosik vi först och främst ska sätta vår tilltro.
Det är till de krigare vi har i det här underbara kaoslaget, de som vet vad Zaragoza är och har varit, som vet vad Zaragoza står för och att Zaragoza ska vara evigt. 

 

- Vi måste hålla ihop, säger Gabi, sedan kan vi bara be om att yttre faktorer inte ska skada oss mer. 
 

 

Jag hatar dem, säger Fran och menar vampyrerna.

Jag älskar Zaragoza, säger jag och menar inget annat.