Zaragoza och fienden
Bekväm vinst för Espanyol mot destruktivt Zaragoza.
Allt börjar med en löjlig frispark. Espanyol har tryckt på bra, pressat hårt. Zaragoza å sin sida har "försökt" få tag i bollen, lyckats ibland bara för att omedelbart tappa den.
Efter fem minuter har matchen antagit den karaktären.
Det är en ovanlig inledning eftersom vi brukar börja bra och tappa allt först efter det obligatorsika baklängesmålet någonstans kring minut femton.
Och så faller Marquez. Han gör det väldigt lätt, värdigt Callejon faller han. Han får frisparken med sig och Osvaldo behöver knappt anstränga sig. Det finns inget försvar att pressa sig igenom.
Han nickar och det räcker.
Efter 7 minuter leder Espanyol med 1-0, det är inte orättvist.
Redan i den fjortonde minuten måste Márquez utgå. Ser Sergio Garcia värma upp och det känns inte alls som att han spelade med oss en gång, det är avlägset. Vi har distanserat oss från varandra.
Tidiga byten har en tendens att ställa till det, men Pochettino har inget att frukta. Det finns bara Espanyol ikväll och trots att Osvaldos ljumske inte mäktar med (i efterhand rapporteras att han missar två månader nu, det var risken man tog) och även han tvingas lämna planen till förmån för canteranon Alvaro förblir Espanyol komplett, kompakt och framför allt behärskat.
De möter ett kaoslag, men de rycks inte med.
Av någon outgrundlig anledning väljer Aguirre att ersätta avstängde Ponzio med José Edmilson, och Bertolo lämnas på bänken. Det är inte bara ett utan två svek mot ett hisoriskt lag, dess misshandlade supporterskara och en stad mitt emellan Barcelona och Madrid. En väldigt vacker stad, men alltjämt en stad man reser igenom, sa Jonas Dahlquist.
Man ska inte säga man, men visst, det krävs en speciell karaktär för att förälska sig i och stanna i städer som Zaragoza. Man måste vara flodtypen, uppskatta strömmen som går rätt igenom iställlet för ett mer oändligt men samtidigt också stillastående hav. Man måste vara författaren, inte läsaren - man uppskattar processen, rörelsen, resan, mer än målet.
Jag är flodtypen, och jag hatar hav.
Jag glömmer ingenting, det kan man inte göra på platser där inget står stilla fast man själv gör det.
Den här uråldriga staden (Zaragoza är en av få städer som står kvar sedan romariket bredde ut sig här borta, namnet Zaragoza en ihopsvängning av Kejsar Augustus - Ceasar Augusto- från början, det var överkursen), som på grund av sin placering aldrig blir en återvändsgränd så som slutstationer bli, sviker Aguirre med Edmilson, med Bertolo på bänk. Han stoppar in en gränd och lämnar kreativiteten vid sidan.
Så får man inte göra när man leder ett lag som Zaragoza i en stad som Zaragoza, där vi inte förlåter och där vi inte glömmer. Det måste han veta, men det gör han inte så alltså måste han lära sig.
Fort.
Edmilson är punkten i alla meningar. Med honom tar det slut.
Och med kreativiteten på bänken finns det ingen som kan börja nästa mening med versal och tanke som sig bör. Någon stress-skriver något utan syfte eller patos, vad som helst duger och sen sätter Edmilson punkt.
I dagsläget ska Angel Lafita inte starta på Nico Bertolos kostnad.
Han är inte den alstraren, han har förvisso lidelsen, men inte idéerna och han börjar tröttna.
I den tjugonionde minuten gör Luis Garcia hemmalagets andra mål efter att Diogo kapat Callejon i straffområdet.
Callejon faller lätt förvisso, han är en sådan spelare, men straffen är riktigt.
Diogo bjuder på den. Han ska veta bättre. Hade han varit begåvad med det som heter spelförståelse hade han sett att Lanzaro hade situationen under kontroll, men han tittar inte upp. Han gör omkull Callejon och svär åt domaren.
Efter nästa försvarsmiss, bara fyra minuter senare gör Alfaro ett riktigt drömmål. Den här gången brister samspelet mellan Jarosik och Lanzaro, de lämnar en kontinent emellan sig för ynglingen att erövra och han gör det.
Här borde förstås Aguirre agera. Inse att inget kommer hända med Edmilson om sätter punkt för både uppspel och försvar, inse att skitsamma om vi förlorar med 3-0 eller 4-0 och vågat chansa.
Ta ut Edmilson, ta in Braulio.
Men nej.
Han gör ingenting. Han låter tiden gå, och vi förlorar dyrbara minuter.
Zaragoza får inte låna bollen.
Zaragoza glömmer bort sina positioner, springer omkring hur de vill. Kanske gör de ett litet semiuppror, kanske är det lite trött anarki som möter ett fotbollslag från Barcelona och förlorar med 4-0.
I halvtid kommer Adam Pinter in istället för Edmilson, Nico Bertolo istället för Jorge Lopez och Zaragoza börjar glöda igen.
Det som sker sedan, sker genom Bertolo. Det är han som hämtar boll, tar med den upp på offensiv planhalva, försöker avsluta. Nico Bertolo skriver de långa meningarna, men han vet inte hur han ska avsluta dem och Singol är Singol igen, seg och offside - inkapabel.
Nej. Det är inte mot tabellfemman vi ska ta våra poäng, men måste vi ge bort dem för det?
Med dryga halvtimmen kvar försöker Bertolo sig på en nick, men bollen landar rakt i famnen på Kameni. Han håller den som ett barn, och sen sparkar han.
Braulio värmer och någonstans tar hoppet form på nytt. Det kanske blir en sådär sjuk match där orättvisan får sin välförtjänta upprättelse, trots allt?
Jag ser för mig själv hur Bertolo letar sig in, spelar fram Braulio som kvitterar, hur Lafita filmar och får straff som Gabi sätter, hur nån snubblar in ett kvitteringsmål - för mig lever matchen i minut 67 när vi ligger under med 3-0.
Zaragoza har trots allt ryckt upp sig. Kommit till liv på Bertolos kant. Och så river Aguirre illusionen itu genom att ta ut Singol.
Det var ju Jarosik eller något annat osäkert självmordsbenäget skräp som borde gått ut. Full fart framåt, ju, men nej.
Här blir schizofrenin den här genialiska klubben lider av påtaglig. Vi gjorde säsongens bästa match i måndags, och inte ens en vecka senare gör vi den sämsta 2010/11.
Höga torn och djupa brunnar, och den mest självdestruktiva av backlinjer.
Zaragozas försvarar är den oberäknelige Diogo, två rakblad och så Paredes. Ni hör ju själva hur det låter. Vi skär hål på oss själva och nu ligger vi där i botten och blöder igen.
Sex dagar i himlen och sen pang.
Det pratas om att Da silva blir klar imorgon.
I så fall hoppas jag han spelar mot Levante. Jarosik går inte. Speciellt inte utan en rasande Contini jämte, som kan banka lite vett i honom.
I veckan sa Braulio: Jag vet att man i krisande lag alltid först och främst pratar om att förstärka anfallen. Man har inte alltid rätt, men det är den första tanken alla slås av.
Han har rätt.
Visst finns det brister i vårt anfallsspel, men de är inget jämfört med den destruktiva defensiven. Om vårt anfall misslyckas med att vinna matcherna åt oss lyckas försvaret vinna dem åt motståndaren. Däri ligger skillnaden.
Sergio Garcia gör Espanyols fjärde mål. Han har också glömt bort att han spelade i Zaragoza och att han gjorde det så förbannat jävla bra att det gjorde honom till Campeone de banquillo när Spanien vann EM.
Han knyter näven och skriker som en galt.
Efter slutsignalklappar Espanyolspelarna om de våra. De flesta låter sig tröstas men inte Gabi. Gabi är flyförbannad. Han går runt och skriker.
Säkert slog han på något i omklädningsrummet, kanske på någon.
Han vet.
Han har sett fienden, och vet att den är vi.
Espanyol: Kameni, Chica, Víctor Ruiz, Didac, Amat, Raúl Baena, Javi Márquez (Sergio García, min. 14), Verdú, Callejón, Luis García och Osvaldo (Álvaro, min. 29).
Real Zaragoza: Leo Franco, Diogo, Jarosik, Lanzaro, Paredes, Gabi, Edmilson (Pintér, min. 45), Lafita, Jorge López (Bertolo, min. 45), Ander y Sinama P. (Braulio, min. 68).
Målen: 1-0, Osvaldo (min. 7); 2-0, Luis García, på straff (min. 29); 3-1, Álvaro (min. 33); 4-0, Sergio García (min. 86).
Domare: Muñiz Fernández
Varningar,Real Zaragoza: Diogo (min. 47), Sinama P. (min. 50), Gabi (min. 50), Pintér (min. 51) och Ander (min. 69).
Varningar, Espanyol: Amat (min. 20) y Chica (min. 50).
Härnäst: sexpoängsmöte mot Levante på La Romareda.
Svik oss inte då.
Aupa Zaragoza - nunca se rinde!
