Zaragoza sparkar tränare och sportchef
Är det ur kaos någon sorts ordning är tänkt att uppstå?
Det är tolv matcher sedan Real Zaragoza vann en match senast.
På de 28 matcher som spelats sedan coronauppehållet har man sjutton förluster, fem vinster och sex oavgjorda.
Det är den sortens bedrövliga resultat man inte ens skräckfantiserar ihop när man ligger och "förekommer" eventuella nederlag med ren tankekraft och "tar i" lite för effekt; om-jag-låtsas-och-nästan-tror-att-vi-förlorar-nästa-match-kanske-vi-bara-kryssar-, och-så-har-man-själv-makt-och-kontroll-över-situationen-logiken.
Den tionde november lät Real Zaragoza avskeda Ruben Baraja, och Ivan Martinez (som gjort ett bra arbete med Real Zaragoza B) plockades upp i A-laget. Han hade allt utom sin klubbkänsla emot sig. Ivan Martinez är 37 år gammal. Han har levt hela sitt liv inom den här organisationen, och hans ögon bara sken när han pratade om uppdraget.
Så kom första 2-1-förlusten, sen andra och sen tredje.
Han log inte längre, han pratade om att nu måste vi vara mer enade än någonsin och det är väl en av de mest uppgivna kommentarer som finns. Den betyder ingenting.
Så förlorade vi med 2-0 och igår förlorade vi med 1-0 mot bottenkonkurrenten Castellon och så räckte det.
Ivan Martinez visste hela tiden att han inte var ett förstahandsval, klubben ville ha tillbaka Victor Fernandez - men Vicke ville inte komma så länge Lalo Arantegui var sportchef: Vicke ville vara tränare och sportchef i ett och visst har han meriter nog att backa upp ett sådant krav. I Ivan Martinez avtal fanns en "klausul" som sade att han fick vara beredd att kliva åt sidan om Victor Fernandez skulle få för sig att ändra sig, och älskar man något så som Martinez gör med Zaragoza går man med på sådana saker. Men. Frågan är hur det påverkar en i det undermedvetna att veta att det här är inte ditt lag, inte egentligen, du är en vallhund bara som håller koll på fåren tillsherden säger något.
Det känns som optimalt orättvisa grundförutsättningar att bygga något eget på. Springa runt där och jaga och skälla med grinden på glänt.
Och Ivan, som verkar vara en reko kille och en intressant tränare, blir förhoppningsvis inte dömd alltför hårt för den här misslyckade parentesen; den kan rimligen inte anses representativ för vad han - som briljerat med ungdomarna runt och omkring - kan prestera som tränare.
Jag hoppas innerligt att han ges en verklig chans att göra något med sitt (mitt) lag om ett par år eller två.
Men från och med imorgon kommer han jobba med Zaragoza B igen.
Efter 1-0 Castellon började det ringas runt.
Om Victor Fernandez "gjorde sig omöjlig" gällde det att visa att man inte stod utan alternativ. Det klubben eftersöker är en rutinerad herre med kopplingar till Zaragoza, någon som är "van" vid Segunda division och som kan påminna oss om bättre tider.
Paco Jemez, som spelade i klubben mellan 1998 och 2004 och vann Copa del Rey här säsongen 2000-01, och som gjort bra ifrån sig med bland annat Rayo Vallecano verkade vara ett bra alternativ. Han står inte precis i tränarkarriärens startgrop och trampar otåligt, och han har ett starkt band till Zaragoza; därtill har han en sorts ilsk blick som borde kunna inge om inte respekt så i alla fall skräck i mången legoknekt.
Jag stod och lagade mat när mina kompisar i Zaragoza började skriva, och började genast diskutera det här med min kille. Kunde inte det här vara något? Jo. Jo men jo? Känslan var bra.
23 minuter senare fick jag ett nytt meddelande från Aragón: Paco Jemez säger nej till Zaragozas erbjudande.
Det var inte det att han inte var intresserad, sa han. Men - han ville inte arbeta under Lalo Aranteguis sportschefsskap.
Det är det fina med de här lite mer rutinerade herrarna - de trilskas på ett sätt en Ruben Baraja eller en Ivan Martinez inte gör, inte än.
Och när de trilskas händer det saker.
För nu på kvällen meddelar Real Zaragoza på sin hemsida att man låter avskeda sportchef Lalo Arantegui. Att detta dröjt är för att det kostar 800 000 Euro att säga upp honom, och för en klubb som fortfarande har en skuld på 70 miljoner är det inte det här man behöver.
Men mindre än 800 000 till på skuldhögen klarar man av en degradering till Segunda B - och ska det här alls kunna undvikas kan man såklart inte ha en ledarfigur som fungerar så avskräckande.
Så Lalo Arantegui får gå.
Det är den tredje sportchef vi haft sedan Fundacion Zaragoza 2032 tog över 2014, och sedan Lalo tillträådde 2017 har klubben avverkat sju tränare och mer än femtio spelare.
Inför matchen mot Fuenlabrada på söndag (den 6 december) står vi plötsligt utan tränare och utan sportchef och ändå känns allt bättre än vad det gjorde igår kväll eller i morse när jag håglöst stirrade ner i kaffet och inte visste vad jag skulle göra när zaragoza håller på att gå under.
På hemsidan låter man vidare meddela att fler uppsägningar kommer att ske. Ska vi gissa att Luis Carlos Cuartero är näste man?
Aragón Deporte skriver under kvällen att klubben kommer återuppta förhandlingar med Paco Jemez imorgon, och att man hoppas kunna ringa in gamle Cesar Sanchez och erbjuda honom rollen som sportchef. sanchez har sagt att han är intresserad av att inverstera i Zaragoza.
Det har också, enligt uppgift, Ander Herrera gjort. Han sägs vara villig att gå in som delägare i sin moderklubb och "på sikt" ta en roll i sportgruppen.
Det här låter som rena drömmerier, som sånt som vore för bra för att vara sant på samma sätt som sjutton förluster, fem vinster och sex oavgjorda på 28 matcher låter föpr dåligt för att vara det.
Vi lär få anledning att återkomma i ärendet.
