Zaragoza - Levante: 1-0

I veckan fick jag frågan: 'Hur känns det att vara sämre än Levante?' Jag svarade: 'Det är vi ju inte, vi har inte mött dem än.' Nu har vi gjort det, i dimman på La Romareda, och vi gick inte vilse. Såhär känns det.

Zaragoza är ett schizofrent lag. Vi går från en underbar match mot Real Sociedad med fint spel, med vilja, attityd och fart för att sedan kollapsa totalt mot Espanyol, bara för att veckan därpå vara sådär glödande igen.
Vem blir klok på det, på oss?

FINALEN mot Levante hade förstås alla förutsättningar i världen för att bli ytterligare ett platt fall.
1.) Instörtningen mot Espanyol; Zaragozas sämsta match i år (vilket säger en hel del). Ett handlingsförlamat lag, inkapabla till reaktion.
2.) Den turbulenta veckan där pressen förfärdigat en spelarstrejk som man tvingats dementera och Jarosik sjabblat sig. Visst kan man ladda inför en final bättre än så.Betydligt bättre.
3.) Matchens betydelse. Aguirre kallade den "sin andra final på La Romareda". Lafita kallade det "fyrapoängsmatch". Vill man vara drastisk går det utan att ljuga att säga: hade vi inte vunnit idag hade det i stort sett varit...ganska kört.Pressen var med andra ord enorm på laget, som redan haft en bedrövlig vecka. Zaragoza brukar vara som sämst när det gäller.

När streamen hackar igång och jag hör publiken undrar jag vad som är fel. Något ser inte alls ut som det ska.
La Romareda är höljd i dimma. Den är otroligt tät. Från läktaren där kameran är placerad är det omöjligt att se över planen till andra sidan.
Det är en dimma att förlora sig i men Zaragoza tar sig samman.
Det är vårt La Romareda, vi är hemma här och vi går inte vilse.
Inte här.

Aguirre återgår till 4-1-4-1 och den enda förändringen i startelvan från kollapsen mot Espanyol är Said Boutahar som går in på högerkanten. För holländaren är detta debut från start i Zaragoza och han gör en godkänd insats.
Kantspelet fungerar under första halvlek över all blygsam förväntan, särskilt Angel Lafita är pigg.

I den 22 minuten kapar Del Horno Ander brutalt i straffområdet, men domaren - Alvarez Izquierdo - "ser" inte detta. Dimman drar isär det solklarara, Izquierdo är inte säker på vad han ser.
Kanske inget alls.

Matcher av denna desperata karaktär har en tendens att bli tillknäppta, ängsliga och avgöras av misstag, vilket skönt undantag det här var. Zaragoza är öppna med intentionen att klara sig kvar på Levantes bekostnad, vi kommer att mötas i sista omgånegn, för säsongen vänder i och med detta.
Inget av lagen skapar överdrivet med chanser, men det är Zaragoza - av vad dimman låter oss se - som är det spelförande laget. Bollinnehavssummeringen bekräftar detta: 69-31.
De skott vi har kommer utifrån.
"Pongolle esta desaperecido en punta", säger kommentatorn.
Singol är borta. Han syns inte.
Det är inte en väderanspelning.

I den 36' minuten är gästerna som ratificering nära att ta ledningen. Det är deras första riktiga anfall i matchen, men det brukar sällan ju vara så. Leo Franco klarar kvällens tidigaste prövning, och med tanke för vilken uppvisning i oförmåga han ska bjuda på i den andra halvleken är det tur för honom.

Efter en soloräd är det sedan Gabi som i den 45' ger Zaragoza ledningen. Han driver bollen med sig, undviker framrusande motståndare och skjuter rakt på Reina. Bollen studsar över målvakten, in i mål och himmelriket på jorden är på La Romareda, i dimman, som - ursäkta liknelsen, den är väldigt dålig - blir de fluffiga molnen man i X antal hundra år använt som kuliss för allt transcendent, som himlautfyllnad eftersom "det finns moln i himlen" och mer vet vi inte.
Våra galna gelikar sjunger vad som liknar änglasång, gooooooool skriker speakern och sedan inträffar något som nära nog aldrig inträffar här. I kör sjunger publiken: Gabi, Gabi, Gabi. Hela La Romareda.
Sist något liknande hände var den 13 juni 2009, då Zapater byttes ut (hans sista match hemma) och vi säkrade avancemanget.
Att det sker så sällan betyder allt. Det är ingen random hyllningskör för att understryka överlägsenhet, som nöts ut ju mer den används. Det är ingen smörsång man brer ut över en gigantisk torr macka tills den blir tunn och genomskinlig. Det är en ömhetsbetygelse tillägnad vår kapten, den i Zaragoza som alltid kommer med en replik, som stänger slakthusdörren för svältfödda gamjournalister, som leder vägen.
Oj vad vi behöver vår Gabi.
Det har han visat förr, han visade det i veckan när det krisade och han visade det ikväll när han gav oss segern.

Andra halvlek är väldigt händelsefattig.
Boutahar går ut i den 66' minuten (minns helt oförhappandes när Sylvia gjorde ett byte i just denna minut och jag var speaker och började träta med teknik-killen om huruvida man säger sextiosjätte eller sjättisjätte, beror kanske på hur mycket östgöte man är... nåväl) och in kommer Bertolo.
Han får en utmärkt möjlighet att göra två noll då Ander läckert chippar bollen över två häpna backar som stirrar bort i dimman, men skjuter över.
Lafita, som kämpat kopiöst börjar bli trött, men nästa att bytas ut är Singol, den där osynlige. Braulio kommer in och försöker sig på att väggspela med Bertolo, som är lite väl målkåt och glömmer bort det vi kallar snett inåt bakåt. Istället för att spela en fri Braulio skjuter han sålunda bollen rakt i famnen på Reina istället.
För allas nerver hade det varit så bra om han fått göra tvåan där, men den kom aldrig.
Istället tar Levante över med kvarten kvar. Som väl är för vår del finns det ingen som helst tanke i deras anfall, det handlar uteslutande om chansningar, vilket i och för sig kan vara aldrig så förödande.

Så är det dags för MISSTAGET. Det där pinsamt amatörmässiga. Leo Franco tilldöms utspark, vi är inne i den 85 minuten och so far so good.
Han tar upp bollen, han gör sig ingen brådska - och så passar han Jarosik - INNE i straffområdet.
Lär man sig inte det som sjuåring eller så, att vid utspark får spelare ur egna laget på intet sätt ta emot bollen i eget straffområde, bollen måste vara utanför?
Herregud.
Levante får som sig indirekt frispark och det blir ett jäkla liv. Plötsligt är bollen i mål. Då har Izuierdo ännu inte slutat prata med Leo Franco, alla spelare står fortfarande kring domaren i en klunga och skriker och vevar, utom Christian Stuani. Han skjuter bollen i nät och blir alldeles häpen när det döms bort.
Det blir Levantes tränare, Luis Garcia, också. Han tror knappt att det är sant. Visst var spelet inte igång än men Stuani gjorde ju mål, gormar han, domarjävel, ser du inte det, det ska vara 1-1! Han blir så rosenrasande att han får se de återstående minuterna från läktaren.
Det är också ganska pinsamt.
Två bottenlag och våra amatörmisstag.

Trots att det inget mer händer förrän Izuierdo blåser av sitter jag med hjärtat i halsgropen och väntar på en kvittering.
Det finns inga matcher som kan mäta sig med desperata 1-0-matcher i fråga om spänning, men hur hälsosamt är det egentligen?

Zaragoza slutar första halvan av säsongen på 16 poäng i kompakt dimma där andra sidan är helt oskönjbar, men vi förlorar oss inte.
Det kan tyckas "klent" men det är faktiskt två värdeenheter mer än förra året.
Eftersom Sporting absolut skulle vinna mot Hercules ligger vi fortfarande på nedflyttning, men på samma poäng.
Nu hoppas vi innerligt att Aguirre inte får för sig massa idiotiska saker som att ge spelarna ledigt, för det blir en svår match mot Deportivo La Coruña på La Romareda nästa vecka.

"Se" Gabis mål här!

Real Zaragoza: Leo Franco, Diogo, Jarosik, Contini, Paredes, Gabi, Ponzio, Lafita, S. Boutahar (Bertolo, min. 66), Ander (Jorge López, min. 86) och Sinama P. (Braulio, min. 55).

Levante UD: M. Reina, Javi Venta, Nano, Robusté, Del Horno, Pallardó, Xavi Torres, Juánlu (Valdo, min. 60), Xisco Nadal (Xisco Muñoz, min. 60), Rubén och Rafa Jordá (Stuani, min. 69).

Mål: 1-0, Gabi (min. 45).

Domare: Álvarez Izquierdo (comité catalán).
Varningar, Real Zaragoza: Gabi (min. 22), Jarosik (min. 22), Lafita (min. 82) och Braulio (min. 90).
Varningar, Levante: Pallardó (min. 54), Stuani (min. 75), Xisco Muñoz (min. 81) och Rubén (min. 90).
Utvisning, Levante: tränarenLuis García (min. 86).

Aupa Zaragoza - nunca se rinde!