AFCON2023 är över - vad tar vi med oss
Elfenbenskusten firade i natt. De firar idag och de kommer att skriva in denna dag i sin historia. I Abidjan,på dess s.k kinessponsrade Olympiastadion, inför världens blickar, så gjorde hemmanationen en mirakelprestation. Kanske inte i finalen, då de var det bättre laget, inte heller i semifinalen, men om man ser på hela turneringen.. ett mirakel.
Men hur var turneringen egentligen? Går den till historien som något uppseendeväckande och som det kommer att pratas om?
Jo, jag tror det.
Detta var en skrällarnas och outsiders' turnering. Det var ett AFCON som var välorganiserat och publikorienterat.
Men framförallt bjöds det på ett nytt sätt att se på afrikansk fotboll, 24 länder dök upp, där alla i princip verkade kunna slå varandra.
Några sammanfattningar.
* Elfenbenskusten blev det första land sedan 2006(Egypten), som vann på hemmaplan.
* Emilo Nsue från Cap Verde vann skytteligan med endast fem mål. Det var ett tag sedan det hände.
* 21,000 åskådare per match i snitt är mycket bra i Afrika.
* 2,29 mål per match över 52 matcher
* William Troost-Ekong valdes till turneringens bäste spelare, Simon Adingra- den bäste unge spelaren och Rouwen Williams som bäste målvakt
*
