Kan mästarna rubbas?
Reading har bara förlorat två matcher på hela säsongen, ska det bli tre? På papperet är det lika bra att Sheffield Wednesday lämnar w.o., men fotboll är nu ett lustigt spel, så allt kan hända.
För första gången denna säsong kan Sheffield Wednesday gå ut på plan utan någon som helst press på sig. I stort sett varenda match har spelats med kniven på strupen, nu är den borta och det är bara att instämma i Scott Carsons ord;
- Pressen är borta och vi är i hamn, så nu kan vi bara gå ut och ha det kul.
För Carsons del är det sista hemmamatchen och borta mot Derby hans sista insats under den här låneperioden. Om Sturrock/Allen klara av att få hans namn på ett lånekontrakt för nästa säsong kommer det att jublas högt och länge bland ugglefansen.
Till matchen mot Reading kommer inte Steve Adams, Chris Brunt och Mikkel Bischoff att spela. De två första ska opereras och dansken sparas till sista matchen borta mot Derby.
Frank Simek kan eventuellt spela innan han också ska opereras, även Glen Whelan är tveksam till start på grund av skada.
Det gör att vi troligen få se några av talangerna från akademilaget. Spelare som McAllister och Tommy Spurr.
Även spelare som inte gjort många matcher från start lär få vara med från början. Då pratar vi om Steven MacLean som haft en urusel säsong på grund av skada, likaså Jon-Paul McGovern. Leon Best inlånad från Southampton har inte riktigt fått chansen. Nu får Best den möjligheten och har nu ett gyllene tillfälle att visa att han är något för Sturrock at satsa på.
Hos Reading ger inte manager Steve Coppel några besked om vilka elva spelare som ska vara med från start. Vad vi vet är att följande två inte kan vara med på grund av skador, Glen Little och Leroy Lita. Det finns ytterligare ett par spelare som ska testas för spel; Kevin Doyle och Steve Sidwell .
Oavsett vilket så har Coppel ett tillräckligt urval för att kunna visa vilket lag som är bäst i år.
Färutom att slå rekordet på flest poäng under säsong, 105, så är Reading också ute efter att ta sin första seger någonsin på Hillsborough. Reading har på sina bortamatcher tagit 45 poäng hittils, det är bara tre poäng färre av vad Wednesday fått ihop sammantaget hemma och borta.
Appropå rekord så har Wednesday chansen att vara den klubb som har haft flest åskådare i snitt denna säsong.
Efter den fina siffran mot Norwich senast med 30 755 så ligger vi hack i häl på kanariefåglarna.
Skillnaden lagen emellan halverades och nu sklijer det omkring 4 500 åskådare i totalsumman. Eftersom Carrow Road bara tar 27 500 så skulle en publiksiffra på lördag över 32 000 innebära att Wednesday blir den klubb som lockat flest åskådare på sina hemmamatcher.
SPELARKONTAKTER LAGEN EMELLAN
Ingen av de båda lagens spelartrupper innehållare en spelare som haft på sig båda lagens tröjor. Tidigare genom åren finns det desto fler; Ian Porterfield, Chris Woods, Mark McKeever, Lloyd Owusu, Eric Nixon och Mark Robins.
STATISTIK
Det har inte varit många möten genom åren mot Reading, endast åtta stycken. Statistiskt sett är vi vinnare.
Senaste mötet i division 2 var hemma i Sheffield i januari 2003 då vann Wednesday med 3-2. I Reading förlorade Wednesday i augusti 2002 med 2-1.
Totalt
95 1 3 13 - 11
Reading
6 2 0 4 5 - 9
Hillsborough
3 2 1 0 6 - 4
HISTORIA
The History of Reading Football Club
Reading Football Club bildades 1871 och de första matcherna spelades på Reading Recreation Ground, följt av at Reading Cricket Ground, Coley Park och Caversham Cricket Ground innan laget kom till nuvarande hemmaplan, Elm Park den 5 september 1896.
Till en början spelade bara laget vänskapsmatcher och cupmatcher, inklusive Fa-Cupen. Där inträffade klubbens värsta förlust genom tiderna när laget förlorade med 18-0 mot Preston North End i första omgången 1894.
Samma år var Reading med och grundade Southern League och klubben blev professionell 1895. Några stora framgångar blev det aldrig i den ligan.
När säsongen 1920-21 inleddes bildade lagen i the Southern League Division 3 södra i engelska ligan och 1925/26 vann Reading serien. Klubbens bästa FA-Cupinsats följde säsongen därpå när Reading nådde semifinalen. Den avgjordes i Wolverhampton och vanns av Cardiff City med 3-0, Cardiff som senare vann finalen. I femte omgången sattes nu gällande publikrekord för Elm Park, 33,042 såg Reading vinna med 1-0 över Brentford.
Reading åkte ur division 2 1931 och blev kvar i trean fram till dessa att andra världskriget bröt ut. När ligan kom igång igen var Reading på G, i september kom lagets största seger hittills genom alla tider, 10-2 mot Crystal Palace och laget kom tvåa i division tre södra både 1948-49 och 1951-52 men på den tiden var det bara vinnarna som gick upp. Säsongen 1951/52 satte nu gällande målrekord för en säsong då Ron Blackman gjorde 39 mål. Efter att Reading slutade som femma i division 3 södra och blev därmed bland de lag som bildade den nya sammanslagna trean. I den serien blev laget kvar fram till klubbens hundraårsjubileum säsongen 1970-71. Något att jubla åt blev det inte eftersom laget åkte ner i fyran.
Det tog sedan fem år innan Reading var tillbaka i division 3 efter en tredje plats 1975-76 ,men klubben halkade ner till fyran direkt. 1978-79 vann Reading division 4 och satte ett nytt rekord i ligan genom att inte släppa in ett enda mål på 1 074 minuter. Steve Death var målvakt under den tiden och verkar ha varit rena döden för motståndarnas anfall. och Death har gällande rekord för antalet spelade matcher i liga och cup med 536 matcher mellan åren 1969 och 1982.
Säsongen 1982-83 var det nära att Reading FC upphörde att existera. Nedflyttning till division fyra var illa nog, men klubben hade också att kämpa emot en föreslagen sammanslagning med Oxford United och försäljning av Elm Park. Till sist kunde Reading räddas och i slutet av säsongen blev gamle spelaren Roger Smee ny ordförande. Han tillsatte Ian Branfoot som manager och han ledde Reading till division tre efter en tredjeplats säsongen 1983-84. Efter bara två år vann Reading division tre 1985-86 och återvände till tvåan efter 55 års frånvaro. Klubben satte ett nytt ligarekord genom att vinna 13 raka matcher, men efter bara två säsonger åkte Reading ner i trean igen 1987-88.
Reading blev kvar i division 3 i många år fram till dess att John Madejski blev ordförande 1990 och Mark McGhee blev manager. Under deras ledning blev Reading ett lag som kom att spela attraktiv anfallsfotboll.
En stadig utveckling grundad på ett bra ungdomsarbete gjorde att Reading vann division 3 1993-94. Reading blev därmed den enda klubben att ha vunnit både division två, division tre, division tre södra och division 4.
1994-95 blev turbulent där managern Mark McGhee fick gå i december men trots det låg laget i topp säsongen igenom och slutade som två, den högsta placering Reading nått i ligasystemet. Det gav en plats i slutspelet och efter att ha besegrat Tranmere Rovers med totalt 3-1 i två matcher var det dags för final på Wembley. Mål av Lee Nogan och Adrian Williams gav laget en 2-0 ledning, men efter det att Readings Stuart Lovell missat en straff blev det så att Bolton Wanderers lyckades vända på steken och vinna efter förlängning med 4-3 efter en mycket spännande match. Lite surt för Reading var att det var första gången som tvåan i serien inte gick upp automatiskt.
Säsongen 1995/96 gick trögt och det var först efter en 3-0 seger över Wolves (med Mark McGhee som manager i sista omgången som räddade kontraktet. Bottenstriden fortsatte säsongen därpå och även påföljande säsong, men tredje gången gillt blev det en sistaplats. En liten tröst var att laget kunde flytta till en ny arena Madejski Stadium med plats för 25 000 åskådare. Därmed sattes punkt för en 102 år lång vistelse på Elm Park.
Det tog sex år innan den nya stadion fick hysa division 2 fotboll efter det att Reading efter att säsongen
2001/2 blivit två och publiksnittet blev hyfsade drygt 14 000 - den högsta siffran på 50 år. Säsongen därpå blev även den framgångsrik med en plats i slutspelet, men där satte Wolverhampton stopp för vidare avancemang.
The Hoops
Tvärrandiga var tröjorna från start en 1871 något som varade några år, men efter inträde i Southern League 1894 övergick klubben till randiga tröjor, kanske för att inte förväxlas med andra rutmönstrade lag. Tvärränderna återkom 1939 då det blev obligatoriskt med nummer på tröjorna och siffrorna var lättare att se med en bakgrund av rutor. Sedan dess har det ändrats fler gånger. I mitten av 60-talet blev det ljusblå tröjor efter förebild från Coventry och denna färg blev kvar till 1969. Då managern Jack Mansell beordrade att tväränderna skulle återkomma. Sedan dess har laget haft olika tvärrandiga tröjor med undantag för .i mitten på 80-talet då det var blå och vita rutor på tröjorna innan tvärränderna återvände 1992.
Varför klubben har antagit smeknamnet the Royals (de kungliga) har jag ingen riktigt bra förklaring till. För det är ganska nytt (nåja), det har bara använts sedan 1974. Då ersattes det the Bisquitmen (kexgubbarna) och det kanske är förklaringen att man inte ville kallas kexgubbar?
Källa till historien är i huvudsak Reading Football Club
