Stöldgodis
"Snattat godis smakar inte gott" brukade mamma säga och efter vad som måste vara den spelmässigt sämsta hemmapremiären av Liverpool som jag har bevittnat är det med en sötsur smak jag ser Liverpool stå på full pott efter två omgångar.
Stärkta av premiärsegern anlände Middlesbrough med ett 32 år gammalt Anfieldspöke i hasorna och i halvtid kunde vi konstatera att Gareth Southgate verkade ha fått till taktiken rätt. På tal om spöken gjorde Liverpool just inte mycket väsen av sig. Vad gäller Gareth verkar det inte vara ett namn som går hand i hand med Benítez just nu.
Liverpool hade annars successivt tagit över spelet första tio, men när det small mellan Andrea Dossena och Jeremie Aliadiere efter elva minuter var det som att det tog luften inte bara ur italienaren utan hela hemmalagets spel, för det som följde var ett långbollslyftande i skrämmande lågt tempo Premier Leaguemässigt. De få gånger som Liverpool verkligen klarade av att hålla bollen på marken i offensiven fick Middlesbrough stora problem och vi fick för första gången se prov på vad samarbetet Robbie Keane-Fernando Torres kan bjuda på framöver. Dessa ögonblick var dock sällsynta och vi tog paus med önskan om en klar förbättring hos i princip samtliga rödklädda.
De ville sig dock inte heller i andra halvlek och Liverpool körde i stället upp hjulspåren från förra säsongen med långa bollar mot Torres, brist på kantkreativitet och ytterbacksspel som stannade vid mittlinjen.
Centralt har vi i alla fall lärt oss att det alltid går att hitta trygghet i spelet för Liverpool när det låser sig, men inte ens där fanns det någon som höjde sig upp till godkänd nivå. Steven Gerrard lallade runt i en borttynande tillvaro som om maffian varit på honom med hot igen och Xabi Alonso som jag berömde så efter Sunderlandmatchen var inget annat än direkt dålig och lika direkt inblandad i 0-1-målet.
På något sätt känns det som en nutida markör att när Dirk Kuyt i den nuvarande kantrollen är Liverpools bäste spelare så kan man vara ganska säker på att spelet som helhet inte ser särskilt bra ut.
Pepe Reina packade picknickkorgen, gav sig iväg på utflykt fast besluten att skänka bort ett av de billigaste målen på Anfield det här året och plötsligt kändes det här mer än allt annat som en svag försäsongsmatch där ingen utom mittbackarna slog sig tillrätta i gröngräset och väntade på solen.
Sedvanligt byte i minut 65, men när Ryan Babel kom in verkade han så jetlaggad efter OS-trippen att han knappast hade haft sämre bollkontroll om han så blivit shanghajad, kinesat i kölsvinet och sedan behållit sovmasken på. Om Alonso radade upp bortslagna passningar i inte särskilt pressade lägen var Babel en fontän av skrattretande feltajming. Risigt värre.
Liverpool gjorde trots allt inte bara bra ifrån sig under de första tio utan även de sista tio och man kan något krystat fråga sig om Midos mål inte öppnar för Liverpools tre poäng. Love, love Mido var det visst som fyra pojkar från staden sjöng en gång. Det här kändes nämligen väldigt 0-0 fram tills dess, men det var först efter det målet som jag såg lite vilja hos vissa hemmaspelare. Det är också ganska passande att det krävs en av de mest ovana målskyttar som någonsin beträtt Anfields gräsmatta för att bryta Liverpools dödläge och det via en motståndare som ställer Boromålvakten helt.
Även undanräknat målet behöver Carra inte skämmas för sin insats och det såg ut att bli en räddad poäng med mycket kvar att fundera på för Benítez. Något han inte behöver fundera på är om han verkligen ska ta ut en formsökande Gerrard som enligt utsaga hade två veckor – det kändes som två månader – kvar till hundra procent. Tempot, drivet, passningsspelet och en hel del annat saknades, men på Gerrards breda repertoar visade sig åtminstone ”vara på rätt plats” och tillslaget (även frisparken vid full tid var bra) finns i tillräckligt stora kvantiteter.
Trots att det kändes som ett rån är givetvis själva målet ingen tillfällighet och jag vill faktiskt passa på att ge en eloge till Mike Riley här, för hur ofta ser man ett spelavbrott precis i anslutning till 90 minuter resultera i att den tiden faktiskt adderas till stopptiden? Hade han blåst vid 93 minuter eller slentrianmässigt bara lagt till ytterligare 30 sekunder hade slutet blivit ett annat.
På tal om att inte ta av masken så återvänder snart vad som är en av Liverpools absolut viktigaste kuggar och det som nykrönt OS-mästare. Middlesbrough lyckades tvinga Liverpool till långbollar över mittfältet och andra lag kommer givetvis att försöka med detsamma, men med Javier Mascherano tillbaka får vi troligen den kraft och låga andel passningsfel som behövs för att stoppa de försöken. Den andra effekten är att Gerrard kan släppas fri i en mer offensiv roll likt den han hade förra säsongen, även om jag vill tro att det är sviterna efter den lättare skadan och inte taktiken som hämmade honom i dag.
Förutom Mascherano på inflygning har Liverpool sex poäng efter två matcher och kan till nästa ligamatch ha helt tomt i sjukstugan där bara Sami Hyypiä befinner sig just nu. Det finns alltså all anledning att se ljust på framtiden, men just den här karamellen spottar jag ut.
