Noll tre och tre noll - Del 1
Att följa Newcastle på plats är få förunnat. Att kunna göra det under en halv säsong ännu färre. En tisdagkväll på Pride Park och en lördagseftermiddag på St. James's Park är vad jag har hunnit med hittills. Två matcher med samma resultat och en handfull oförglömliga intryck.
0 - 3
Runt Pride Park vimlar det av svartvita halsdukar och människor i matchtröjor. Detsamma gäller puben – eller vägkrogen ett stenkast från arenan - som vi befinner oss på. Derby County spelar som bekant likt Newcastle i svart och vitt. Vid en första anblick ser det ut som att hemmafansen har intagit den mest lägligt belägna haket innan matchstart, men skenet bedrar. Hundratals vuxna män från nordöst har skrämt livet ur den underbemannade personalstyrkan som får i uppdrag att servera fler pints än de någonsin kunnat drömma om. Det diskuteras huruvida den blårödrandiga bortatröjan från 1995 är det vackraste bortastället klubben någonsin spelat i. Det nynnas på Blaydon Races. Jag och mina tre kompanjoner – alla jämnåriga studenter som är födda i Newcastle och religiöst engagerade i klubben – förundrar oss över värvningen av Fabrice Pancrate och hyllar Wayne Routledge som en nyttig värvning. Stämningen är god efter 5-1 –segern mot Cardiff några dagar tidigare, och den allmänna uppfattningen är att en seger mot Derby samt ytterligare en borta mot Swansea följande lördag i princip skulle säkra uppflyttningen.
Trots det hejdlösa supandet och vad man kan förvänta sig av en situation som denna, så är ljudnivån inte så hög och det hela går lugnt till. Nästan alla verkar vara medvetna om att rösterna lika gärna kan sparas till glåpord mot Robbie Savage istället för att göra livet surt för en stackars restaurangägare. Nästan alla. En karatefull gruvarbetare kommer inspringande i den gula bortatröjan och öppnar munnen för att skrika, men hinner bara gurgla fram något obegripligt innan han får tre vakter på sig och körs ut utan pardon. ”How inexperienced is that?” är reaktionen från mitt sällskap.
Väl inne på arenan är det flera som har anammat den utkastade mannens beteende. Vid entrén dånar det ut från ölstånden, och ögonblick senare kan man inte låta bli att dras med i skönsången som allt som oftast handlar om Mike Ashleys viktproblem.
Newcastle inleder trevande och frustrationen gällande Gutierrez ineffektivitet är det som bekymrar mest av allt. Gång på gång har Argentinas landslagsytter tillfälle att rycka ifrån sin försvarare efter felpass från Derby, gång på gång mynnar det hela ut i precis ingenting. Det är samtidigt svårt att tycka direkt illa om Jónas eftersom hans defensiva arbete och hjärta är det många spelare i Newcastle saknat de senaste åren. Å andra sidan är det egenskaper som Kevin Kilbane också har, och tålamod tar ju faktiskt slut oavsett hur mycket hemåtjobb man tar.
Första halvleks höjdpunkt ur supportersynpunkt är när Savage gör sitt bästa för att göra Wayne Routledge invalid. Kapningen renderar endast i ett gult kort, men det är såna händelser som man som bortasupporter älskar. Att sjunga om hur Robbie Savage tillfredsställer sig själv i 20 minuter framstår som helt hjärndött från den neutrales perspektiv, men inte när termometern visar -6 en tisdagkväll på Pride Park.
Rob Hulse knoppar in 1-0 precis innan halvtid, och många på läktaren poängterar att våra bortasegrar i regel är med 1-0, så några tre poäng ska vi inte förvänta oss. Mina följeslagare för en diskussion huruvida de ska gå i 82:a och hinna med det tidigare tåget tillbaka till Leeds där vi alla bor och studerar.
- Klart att vi stannar tiden ut.
- Men vafan, om vi ligger under 0-3 med 10 kvar kan vi väl ändå dra?
- Hah, mannen, om vi ligger under 0-3 vid något tillfälle mot jävla Derby så drar vi direkt.
Klockan tickar upp på 80 minuter. En av dem knackar mig på axeln och meddelar att de bestämt sig för att lämna. Det har stått 0-3 sedan minut 64 och inte har vi sett några tecken på en vändning. Derbys oändligt långa ”Who are ya” –ramsa avbryts av publiksiffran på dryga 28 000, vilket bemöts av ett ironiskt jubel från hela Toon Army. Mer än så finns inte att jubla över. Jag avböjer sällskap tillbaka till Leeds, står kvar till minut 94, ser Nolan och Guthrie titta skamset på fansen och applådera när de lämnar planen. En riktigt blekt Newcastle har åkt på säsongens största förlust hittills och släppt in tre mål för första gången. Klart man är där.
Det är först på tågresan tillbaka till Leeds som reflektionerna börjar ta form på allvar. En känsla av vemod kommer över mig när upprymdheten över att se laget live igen har lagt sig.
Detta var bland det sämsta jag har sett...
