Inför: Celtic - Liverpool FC

Slaget om Storbritannien, del 1, när Celtic och Liverpool drabbar samman i UEFA-cupens kvartsfinal.

Den något utslitna frasen "Battle of Britain", eller BoB som det heter i innekretsar, applicerades snabbt på matchen mellan Liverpool och Celtic i UEFA-cupens ena kvartsfinal. Eftersom "slaget om Storbritannien" utan tvivel är en referens till andra världskriget är den något missvisande eftersom benämningen syftar på tyskarnas misslyckade erövring av England och inte någon fejd mellan England och Skottland. Det var för övrigt de brittiska jaktpiloterna som Winston Churchill åsyftade i sitt "aldrig tidigare har så många haft så få..."-tal.

Däremot kan man läsa att kriget mer än någonsin tidigare "...utkämpades i luften, man mot man i täta dueller...". Behöver jag påpeka liknelsen med den engelska spelstilen? Skall vi ta ner det på ett inte så metaforiskt plan kan vi konstatera att Celtic inledde sin europeiska bana den 26 september 1962 i första omgången av Fairs Cup (sedermera UEFA-cupen) borta mot Valencia. Det blev respass direkt efter sammanlagt 6-4 till spanjorerna, men säsongen därpå avancerade Celtic ända fram till semifinalen av Cupvinnarcupen. Trots en 3-0-seger på hemmaplan fick skottarna se sig utslagna, då MTK-VM Budapest vände och vann med 4-0 i returen.

Respass i Cupvinnarcupens semifinal blev det även säsongen 1965/66 och för motståndet den gången hittar vi bekantingarna Liverpool FC. Celtic vann med 1-0 i Glasgow, men Liverpool gick vidare i kraft av 2-0 på Anfield efter mål av Tommy Smith och Geoff Strong. Celtic fick ett mål (högst troligt felaktigt) bortdömt för offside i slutskedet av matchen på Anfield och ansåg sig bestulna på totalsegern. 1960-talet var en storhetstid för Celtic och klubben allra största europeiska framgång bärgades säsongen 1966/67. En mutad domare i returen mot Inter såg till att Liverpool inte fick en finalplats säsongen 1964/65, så äran att bli första brittiska klubb att ta hem Europacuppokalen föll på Celtic två år senare. Det var just Inter som Celtic besegrade i finalen med 2-1, men ingen kan påstå att de var lika bra som det laget Liverpool "borde ha" slagit ut två år tidigare. Spelaren som avgjorde för Celtic sex minuter före full tid av finalen hette förresten Chalmers.

Celtic fortsatte att göra sig ett namn på kontinenten: 1968/69 åkte laget ut i kvartsfinalen av Europacupen mot Milan; 1969/70 blev det förlust i finalen i samma turnering mot Feyenoord med 1-2; 1970/1 blev Ajax för svåra i kvartsfinalen; 1971/72 fick Inter revansch i semifinalen efter 5-4 på straffar; 1973/74 åkte de ut mot Atletico Madrid i semifinalen; 1975/76 blev det en ny kvartsfinalplats där man dock fick se sig besegrade av FSV Zwickau (dom ja!). Därefter började Celtic falna som europeisk stormakt och en kvartsfinalplats i Europacupen mot Real Madrid säsongen 1979/80 är deras främsta merit fram tills i dag.

Och just där kan vi nog hitta det främsta skälet till den lite nedvärderande synen på skotsk fotboll. Celtic har alltså blott en europeisk cuptitel genom alla tider och det samma gäller Glasgow Rangers som har en seger i Cupvinnarcupen säsongen 1970/71 att stoltsera med. Skottarna kan säga vad de vill, men jämför man med engelsk klubbfotbolls framgångar i Europa ligger de i lä. Med tanke på hur överlägsna dessa två lag är de övriga kan man i tillägg med visst fog fråga sig hur svaga lagen bakom Celtic och Rangers inte måste vara.

Detta är ju ett stående förlöjligande inslag i TV4 där de minst en gång per år i en påhittad gala iklädda Henkemasker driver med glappet mellan Celtic/Rangers och de andra lagen, och den skotska ligan visavi den engelska eller övrig europeisk klubblagsfotboll. Henrik Larsson kommer nog alltid att få leva med skepticismen över hur han skulle ha lyckats om han provat lyckan i exempelvis Premier League. Även om det existerar ett ravinartat glapp i Skottland – det räcker ju bara att kolla på tabellen (det skiljer 28 poäng mellan ettan och trean) – tror jag ingen tvivlar på att vare sig Celtic eller Rangers hade klarat sig helt okej i Premier League. Men på grund av ovanstående kommer det här mötet att målas upp som en enorm prestigeuppgörelse och en måttstock för var de båda ligorna står. Frågan är om Celtic känner att de har något att bevisa?

Celtics Champions Leagueäventyr tog slut redan i den tredje kvalificeringsrundan mot ett lag som fortfarande framkallar kalla kårar, nämligen FC Basel. En 3-1-seger på hemmaplan såg ut att ha gjort jobbet för Celtic, men de fann sig i ett 0-2-underläge efter drygt 20 minuter i returen i Schweiz. Ett underläge som de sedan aldrig lyckades göra något åt. Det innebar UEFA-cupspel för Celtic och i den första rundan körde de över litauiska Suduva med sammanlagt 10-1. I den andra omgången slogs Blackburn ut efter 1-0 hemma och 2-0 på Ewood Park. I nästa omgång väntade spanska Celta Vigo där Celtic gick vidare på bortamålsregeln efter 1-0 hemma och 1-2 borta. I den fjärde rundan besegrades Stuttgart efter 3-1 hemma och 2-3 borta. Det var dock inte så jämnt som siffrorna antyder, då Celtic gick upp i en total 5-2-ledning elva minuter in på returen och hemmalaget var aldrig riktigt nära en oväntad comeback.

Michael Owen gjorde sin första ligamatch från start i den sista ligamatchen säsongen 1996/97 och hade hans skott i den 70 minuten gått stolpe in i stället för stolpe ut hade Liverpool spelat i Champions League säsongen 1997/98 (Något som nog ganska kraftigt hade kunnat påverka Roy Evens och klubbens framtid). När jag ändå är där kan jag ju nämna att våra motståndare den dagen, Sheffield Wednesday, fick spela de sista 17 minuterna med en utespelare i mål efter att de redan hade gjort sina tre byten när Kevin Pressman blev frilägesutvisad. Självklart blev vikarierande målvakten Andy Booth matchvinnare med flera strålande räddningar när Liverpool tryckte på för segern som skulle ha kunnat föra upp laget på en andraplats. Owen sköt utanför i ett friläge strax före full tid och på matchens sista chans gjorde Booth en strålande fotparad på ett skott från Steve McManaman. Nu blev vi hastigt och mindre lustigt nedpetade till en fjärdeplats på sämre målskillnad än Newcastle och Arsenal. Eller som engelsmännen uttryckte det: "Liverpool finished fourth in a two-horse race." Jag fick vissa déjà vu-känslor när jag lästa matchrapporten, så jag kunde inte låta bli att nämna det.

Allt detta ledde i alla fall till att Liverpool spelade i UEFA-cupen den påföljande säsongen och i första omgången stötte vi på Celtic. I tillägg till mötet säsongen 1965/66 är det den enda gången som lagen har drabbat samman i annat än i vänskapsmatcher. Nye målsprutan Owen gav Liverpool ledningen redan efter sex minuter i det första mötet på bortaplan innan Celtic genom McNamara och Donnelly gick upp i en 2-1-ledning. Matchens behållning, och ett klassiskt Liverpoolmål, stod dock McManaman för genom en soloraid en minut före full tid. Yttermittfältaren plockade upp bollen vid mittlinjen, dansade förbi halva motståndarlaget och sköt 2-2 från 25 meter. Enligt McManaman själv det snyggaste målet i hans karriär.

Michael Owens 1-0-mål var hans första i Europa och när han nu återvänder till Celtic Park på torsdag har han möjlighet till ytterligare en milstolpe. En fullträff från Liverpools nummer 10 skulle nämligen göra honom till klubbens främsta europacupmålskytt genom tiderna. Jag ger er redan nu rubrikerna i England: "Hoops, I did it again". I tillägg kommer det vara ett extra känsloladdat möte enligt Owen själv eftersom hans farbror, en hängiven Celticsupporter, gick bort nyligen.

Det brukar sägas, aningen galghumoristiskt, att Liverpool är den enda staden i England som inte behöver oroa sig för IRA-bomber, och just irländare skulle var en orsak till banden mellan Celtic och Liverpool. En länk som i alla fall för alltid kommer att sammanbinda Liverpool och Celtic är spelaren som Bob Paisley värvade den 11 augusti 1977 från Celtic för £440,000 – Kenny Dalglish. Dalglish kom att spela 511 matcher för Liverpool under vilka han stod för 172 mål, i tillägg till 167 mål på 324 matcher för Celtic och 30 mål på 102 landskamper för Skottland. Det var dock främst Dalglish enastående spelsinne och förmåga att öppna upp försvar och skapa målen som gör honom, endast i konkurrens med Billy Liddell, till den främste offensive spelaren som någonsin har dragit på sig Liverpooltröjan. "King Kenny" som han döptes till av fansen kom även att leda Liverpool till stora framgångar som (spelande) manager under en femårsperiod och ni kan lita på att Dalglish följer torsdagens möte med ganska blandade känslor.

Till alla Celticanhängares, och Jan Shermans kan tänkas, lycka talar allt för att Henrik Larsson kommer att spela på torsdag. Även om det inte är en skada på en sådan utsatt kroppsdel som knäet eller benet är frågan om Martin O’Neill verkligen vinner på att blixtinsätta Henke. Den före detta svenske landslagsforwarden har gjort 186 mål på 275 matcher för Celtic och är naturligtvis oerhört viktig för dem, men en spelare som kommer tillbaka efter en operation brukar sällan gå för fullt direkt. Larsson åkte som bekant på en dubbel käkfraktur för fyra veckor sedan och O’Neill har den här veckan fått besked från kirurgen om att käkbenet har läkt tillräckligt. Återstår att se vilket lag som vinner på att Henke spelar, för det tror jag att han gör. Men Didier Agathe, som haltade av planen i helgens Old Firmderby, blir borta i sex veckor, vilket blir ett stort avbräck för Celtic.

Johan Mjällby, som har stött på Owen i landslagssammanhang vid ett par tillfällen, anser att den engelske forwarden fortfarande har en lång väg att gå för att nå upp till Larssons standard. Den svenska mittbacken säger att Larssons spel över hela planen är bättre och att Owen måste lära sig att arbeta hårdare. "Owen kanske är en av de bästa anfallarna i världen, men han är inte lika bra som Henrik."

Torsdagens match döms av Terje Hauge – känd från fotbolls-VM.

Jerzy Dudek står i mål och Djimi Traoré ersätter Stéphane Henchoz som mittback i en backlinje i övrigt bestående av Jamie Carragher, Sami Hyypiä och John Arne Riise.

I försvaret finns inte så mycket att välja på, men sedan blir det lite knivigare. Med ständigt deltagande europaliraren Emile Heskey tveksam till spel; hur väljer Gérard Houllier i så fall att formera mittfält och anfall? Väljer han att överbefolka mittfältet med fem man för att störa Celtics kantspel, blir det en "rak fyra" med en släpande forward bakom Michael Owen eller pyramidformationen? Att Steven Gerrard, Dietmar Hamann och Danny Murphy kommer att spela tvivlar jag inte på, och borta mot ett tufft spelande brittisk lag skulle Houllier till och med kunna tänkas slänga in Salif Diao i ekvationen.

Vladimir Smicer hade det tungt mot Bolton och är dessutom inte helt frisk i foten, och i den här matchen kommer det att smälla duktigt så jag tvivlar på att vi får se tjecken från start. Hade Bruno Cheyrou sett vassare ut skull han och Smicer kunnat figurera mellan Murphy-Hamann-Gerrard och Owen. Nu blir det dock knappast så och El-Hadji Diouf torde vara den spelare som ligger närmast till hands för en offensiv länkposition.

Houllier gör nu ändå vissa antydningar om att Heskey kan spela redan på torsdag och kan han spela, så startar vi med Heskey och Owen i anfallet - ingen överraskning i så fall alltså.

Bedöms inte Heskey tillräckligt fit for fight hoppas jag att Houllier inte väljer att starta med Owen som ensam forward, utan att Milan Baros finns med i startelvan. Med tanke på att Heskey alltid brukar finnas med i europacupmatcherna för att ge styrka framåt och någon som kan hålla i bollen tippar jag att Baros ges chansen. Dioufs insatser på sistone tror jag också är tillräckliga för att han skall finnas med och ge vårt mittfält en offensiv touch.

0 kommentarer