Tills dess lever jag på hoppet
Tankar efter Tottenhammatchen. Av Stefan Elofsson.
"An ordinary Liverpool performence", säger Steve Hunter i den 88:e minuten och utanför mitt fönster regnar det. Hela dagen har varit grå och när kvällen kommer känns hösten läskigt påträngande och plötsligt blir allt så avskyvärt "ordinary".
Vi skapar chanser säger Houllier och jag visst. Det gör vi. Men de kommer efter en timmes spel. Fram till dess hade jag kunnat vakta "Spurskassen" med samma framgång som Kesey Keller. På Anfield!
Jag har försökt länge och kämpat väl, men nu måste jag erkänna att skenet från min optimisms låga inte lyser alls lika klart längre. Den hjälper mig ynkligt lite i höstmörkret.
Arsenal, Man Utd och Chelsea har alla inlett starkt och jag vet inte riktigt vad det beror på, men lite känns det som om de inte behöver slå en lysande passning för att lyckas med nästa, om ni förstår..?
Jag menar, vi verkar ju drabbas av en så genomgripande försiktighet så fort vi misslyckas med minsta lilla. Hur kan så många fantastiska fotbollsspelare ha så dålig självtillit att de kryper längst in i sina skal vid minsta bakslag.
Var finns hungern?
Var finns glädjen?
Jag har själv grubblat lite över hur stor betydelse det har att alla de övriga tänkta topplagen åtminstone har en spelare i truppen på vars CV man kan läsa, Premier Leaguemästare.
Ingen kan svara på den frågan med någon objektiv sanning. Men jag kan säga så mycket som att vi nu saknar just en sådan spelare.
Evertonderbyt i Påskas beskrevs som det hetaste i mannaminne då vi båda såg Champions Leaguespel hägra framåt hösten.
Nu är det höst och vi läser om Champions League lite avmätt på text-tv, vi kan inte greppa det riktigt och man vill inte engagera sig. Derbyt på lördag är dock viktigare en någonsin, åtminstone för våran del. Vi har satt oss i en rejäl knipa, men det är också en unik möjlighet. Hoppas att Houllier låter spelarna förstå det.
Personligen hoppas jag innerligt att matchen kommer att förlänga min sommar, om än bara en aning, och därför vill jag ge några råd till vår manager.
Antagligen har Houllier, analytisk som han är, tusen åtgärder som han vill förbättra laget med till nästa match. Och har han inte det kommer pressen ge honom förslag på det dubbla.
Men mitt råd är att skippa de allra flesta. Låt bli förmaningar av typen "gör inte så."
Säg till Harry Kewell och Steven Gerrard att de får följa sina hjärtan och göra som de själva behagar.
"Håll dig centralt Steven så ordnar det sig, och du Harry, byt position oftare än du kan räkna till."
Tala sedan om för John Arne Riise att alltid följa med i offensiven och utgöra ett spelalternativ. Nämn också för honom att Tomas Gravesen avslöjat för dig att han har en flirt med norrmannens mamma. Det borde få honom att tända på alla cylindrar.
Beordra Owen att hålla sig i straffområdet och släpp på Le Tallec i 71:a minuten med orden, "välkommen till Premier League, gå ut och ha lite skoj nu, detta är bara början."
Avslutningsvis önskar jag bara att Houllier varnar sin lagkapten för "målbrottskillen i anfallet".
Om Sami då svarar med, "aha, du menar han med så pipig röst"! Tillrättavisa honom då.
"Nej, jag menar Wayne Rooney. Du tänker på Gary Naysmith".
Till dess lever jag på hoppet.
