"You british are insane"
Del II
Gladstone Hotell ligger en uppförsbacke från stationen. Första intrycket är positivt. Personalen är tillmötesgående och artig, men så har de inte heller samma kunskap om min farbrors krav på sängkvalitet som de skulle tillskansa sig undan för undan. Rummen är okej, men när hälften av lamporna är ur funktion av en anledning som managern förklarar med orden; "something was cut of by the workers", samtidigt som alla sladdar försvinner in genom ett inslaget hål i gipsväggen, ja då sjunker intrycket åtminstone en aning. Promenaden till Anfield tar en trekvart säger de.
På kvällen uppkommer en mängd förslag på aktiviteter. Haha, nej då. Vi tar sikte mot puben och sannerligen, du behöver inte sikta särskilt väl. Vi finner vårt smultronställe ganska så centralt, men det är en liten lokal. Inte alls så Mallorcainspirerat som flera av grannarna. Två bartenders delar på uppgiften och även om det konsumeras en ansenlig mängd alkohol på den stund vi är där så är det ingen stressig miljö.
Vissa (okej många), säger att jag pratar en aning otydligt vid alkoholpåverkan. Det må vara hänt. En förfriskad scouser är... ja fan vet. Ena stunden tror jag att han är upprörd. I nästa moment är jag övertygad om att han skämtar. Mannen som inlett en konversation med oss utan att be om, eller ens förvänta sig, respons talar om något som involverar krig, död och gatorna i Liverpool. Vi nickar ungefär trettioåtta gånger innan han ger sig.
Då frågar vi den ene bartendern om han kan visa oss till kvarteren där Beatles spelade i begynnelsen av sin framgångsperiod på sextiotalet. Inga problem, det fixar han. Till och med går han med oss ut för att peka och även om han visar sig stödja stadens andra lag lovar vi att komma tillbaka. Vi travar runt lite i the Cavern Quarter innan vi sjunker ner i sängen. Alla utom farbror förstås vars bädds fotända är plaskblöt av något som luktar lite grann som tvättmedel. I tio timmar har vi varit incheckade och managern stegar in på vårt rum för andra gången.
Före mitt möte med John Blund läser jag ett ex av "The Liverpool Way" som min far hittade överblivet på tåget. Jamie Carragher säger i en intervju att han länge spelade som forward under sina ungdomsår och att han enligt egen utsago fortfarande har målrekordet för skolpojkar från Bootle. Vissa saker blir inte lättare att tro på bara för att det står i ett sådant magasin.
Lördag
Avspark tidigt. Halv ett. Klockan ringer nio och frukosten visar sig vara generöst tilltagen. Inte lika nyttig kanske. Det blir bussen en kvart och sedan promenad den sista biten. Det är först när du ser arenan växa fram i änden av gatan som kontrasterna blir påtagliga. Oändliga längor med tegelradhus mer eller mindre nedslitna, vissa utan riktiga fönsterrutor. Vi går på trottoaren och ju närmre arenan vi kommer, ju fler kompisar möter vi.
The Albert får visst inte öppna före elva, men en halvtimma innan hänger folk på låset. Vi tar några fotografier vid Shanklystatyn före öppningsdags. Lokalen fylls på ett ögonblick men försäljningen av öl begränsas till pumparnas maxkapacitet.
Det är mycket norrmän. En av dem som jag talar med studerar i stan och säger att de flesta engelska fansen numera håller till på andra krogar i området innan matcherna. Lite trist kan man tycka, men stämningen på the Albert är suverän. Att lägga vissa matcher tidigt på förmiddagen fyller nog ändå ett syfte för inte särskilt många hinner bli överförfriskade.
När ungefär en trekvart återstår till match beger vi oss in på arenan. Vi har placerats i ytterkanten av Main Stand mot the Kop. Inte alls exklusiva platser, men på Anfield ser du bra på så gott som alla platser. I alla fall så vitt jag kan bedöma. Aldrig har så mycket i min omgivning varit så intressant eller fascinerande.
Uppvärmningen, vilken bollbehandling han har Gerrard!
Tränarstaben samspråkar, vem är vem?
The Kop börjar fyllas upp, undrar hur mosaiken kommer att se ut?
Tiden fram till matchens start går snabbt. "You'll never walk alone" med hela the Kop i ryggen är mäktig. Den är så fantastiskt mäktig att jag har svårt att se var jag ska finna något motsvarande utan att resa tillbaka igen. Den minuten som jag står där med halsduken höjd över mitt huvud förvarar jag i mitt minnes säkraste utrymme.
Själva matchen är väl sådär. Vi är bättre än Leeds, men annat hade ju varit för bedrövligt.
Michael Owen verkar ju inte vara någon superkul kille. I alla fall inte i bemärkelsen oberäknelig och vild. I en intervju talade han om att han "aldrig ser på film." Och på frågan om vilket band han helst skulle vilja se framträda live svarade måltjuven; "jag vet inte, vilka är bra?"
Men spela fotboll det kan han. Målet mot Leeds är resultatet av en mästares visserligen korta, men ack så distinkta arbetsinsats. "Vacker som ett rådjur i skogen, som en stjärna på himlen, som en flicka mitt i natten på krogen", heter det i en låt som jag gärna lyssnar på. Michaels mål är något åt det hållet.
Efter att Igor Biscan varit vänlig nog att spara sitt förmodligen känsligaste tillslag i Liverpooltröjan till den eftermiddag då jag och mitt sällskap hade äran att bevista Anfield, så nickade Riise ner bollen till Michael. Jag vågar nog säga att de flesta hade huggit till direkt. Bollen ligger framför fötterna i slottet och det är dessutom bra läge med högern. Owen däremot, som varit skadad en period och dittills knappt rört bollen, anar en försvarare som är på väg att täcka av den tänkta bollbanan. Owen avvaktar därför, böjer sig åt andra hållet samtidigt som bollen studsar en gång, med vänster fot placerar han sedan behärskat in kulan i bortre krysset, utan chans för Paul Robinson.
Målet.
Detaljerna såg jag på teven samma kväll. När bollen når maskorna i realtid har jag redan lämnat stolen och studsat upp på densamma åtminstone ett par gånger. Vakten ber mig sitta ner när jag hamnar ute i gången. Här tummas inte på säkerheten, men det är förståeligt och vakten var en bussig kille. Mot slutet av matchen tog han kort på oss alla tre trots att kameror inte ska vara så värst populära.
Från läktaren får man andra perspektiv på saker och ting. Inte på det speltekniska, där är televisionen oslagbar. Men jag kommer att tänka på andra saker. Liverpools fans har sina rötter slingrandes genom hela 1900-talet, och lite därtill. Kulturen, mentaliteten. Bill Shankly och Kenny Dalglish - att klubben har en så stark ställning kan tillskrivas många och mycket. Men det finns saker som driver drygt 40 000 personer att besöka Anfield en gång i veckan också i dag. Jag kan nämna några. Har du en gång sett Steven Gerrard ge sig in i en närkamp live, eller densamme lyfta händerna i luften och rikta en Sundinblick mot den läktare där du sitter. Då är det svårt att inte ryckas med. Det är inga Limparvibbar han sänder ut, vår lagkapten. Bara tacklingen var värd hela pengen.
Steven Gerrard är så begåvad som fotbollsspelare så om han hade spelat i Allsvenskan så hade Aftonbladet haft en stående helsida där de varje dag ringde upp klubbarna i Europa och frågade när de skulle köpa honom. Förmodligen hade de också slutat kalla Zlatan för världsstjärna.
Leedsklacken är inte sena med att bua ut Harry Kewell. The Kop dröjer inte heller med att vissa sitt stöd till australiensaren. Först blir det "Harry, Harry Kewell. Harry, Harry Kewell", till melodin från Boney Ms gamla slagdänga "Daddy Cool". Gästerna från Yorkshire fortsätter och the Kop vässar sina ramsor. "There's only one Peter Ridsdale, there only one Peter Ridsdale" följs upp av "Thank you very much for Harry Kewell, thank you very much, thank you very, very, very much".
Om du klickar HÄR får du läsa SLUTET på resan.